I hopp om att fly corona-tristessen har jag tagit mig an ”Airplane Mode”. Det är ett spel som simulerar en flygresa – och som sätter mitt liv i ett nytt, patetiskt ljus. 

Jag vet inte vad ni roar er med för att krydda till era kvällar, men jag låtsas i alla fall att jag är en passagerare på ett flygplan. I fredags styrde jag upp en after work i min ensamhet och serverade cola zero och cheese cruncherz. Jag stationerade mig framför hemmakontoret – som ju numera är mitt kök – och gjorde mig redo för take-off.

I ”Airplane Mode” kan vem som helst få uppleva dramat i att följa flygvärdinnans sega utrullning av serveringsvagnen. Eller drabbas av mikropanik när dörren till den klaustrofobiska toan först inte går att öppna. Eftersom jag är lite av en adrenalinjunkie som söker de stora kickarna i livet, så tillbringade jag två timmar och fem minuter på ett virtuellt flyg från New York till Halifax i Kanada. 

Ribban för spänningen som väntar sätts direkt. Piloten utropar att två plan är före oss på landningsbanan och att det kommer dröja lite innan vi kan lyfta. Jag spänner fast bältet – på order av flygvärdinnan – och följer säkerhetsinstruktionerna. I stolsfickan hittar jag bland annat tidningen Stratosphere, där vd:n för flygbolaget PanAtlantica talar om vikten av att föra människor samman. Och ja, spypåsen finns också nära till hands. 

Genom fönstret kan jag till slut se hur vi lyfter och åker upp bland molnen. Trots den korta flygtiden finns alltså ett helt utbud av underhållning på den lilla tv:n framför mig. Jag spelar solitaire – längre än vad jag vill erkänna  – och försöker uppskatta en svartvit film. När flygvärdinnan kommer in med ett glas rött som jag beställt känns det som att jag väntat i evigheter. Det har jag också, närmare bestämt i en timme.

Om det är något som det här spelet verkligen har nailat så är det ljudlandskapet. Det ständiga bruset får mig att tro att jag har lock för öronen, då det kommer och går i olika styrkor. Egentligen är allt ganska så spot on. En total replika av en flygplansupplevelse. 

Min självklara bekvämlighet i miljön är nästan obehaglig. Jag rotar i handväskan och sätter på mig ett par noise cancelling-hörlurar. Klottrar i mitt anteckningsblock. Det går så långt att gränsen mellan spelet och verkligheten suddas ut. Jag lämnar datorn ett ögonblick, hämtar boken jag läser just nu och sätter mig framför skärmen igen. Läsningen pågår ända fram tills att vi når marken igen. 

Det finns en liten sorg i att landa någonstans virtuellt, men liksom fortfarande befinna sig i sitt kök i en närförort till Stockholm. Inga nya äventyr väntar i den stora vida världen när jag trycker på ”quit game”. Colan är uppdrucken och alla cruncherz uppätna. Solen har gått ner utanför mitt fönster. 

Nästa gång får jag ta flyget på 5 timmar och 45 minuter för att verkligen leva ut.