I dag är den andra dagen av EID (muslimsk högtid) i Afghanistan. Men jag är på kontoret och jobbar med Afghan Star. Samtidigt finns det ingenting att göra för mig ändå eftersom att jag inte kan vara utomhus utan att behöva vara rädd för min egen säkerhet.
Igårkväll mötte jag en vän som arbetar med den amerikanska militären i Afghanistan. Han berättade många historier. Historier som skulle kunna ställa till det, både för mig och för honom. Låt mig berätta lite mer generellt om den dystra verkligheten här.
Säkerhetssituationen är verkligen inte bra just nu. Min vän berättade till exempel att talibanerna befinner sig överallt i Kabul nuförtiden. De ser inte likadana ut som förr. Därför känner ingen igen dem. Enligt min vän så kontrollerar de områden bara tio kilometer utanför Kabul. Här stoppar de bilar och dödar personer som jobbar för utländska organisationer, regeringen, polisen eller den nationella armén. En annan historia som han berättade chockade verkligen mig.
– I södra och västra delen av Afghanistan bär poliserna uniform mellan klockan 06.00 – 16.00. Efter klockan 16.00 byter de kläder och ansluter sig till talibanerna och kämpar mot polisen!
En specifik händelse som fått mig att ifrågasätta min tilltro på de utländska trupperna är denna berättelse:
– För inte så länge sedan dödade amerikansk militär två talibaner och tog med sig de döda kropparna till basen. En timme senare stannar en bil med tio talibaner utanför den amerikanska militärbasen. De krävde att få tillbaka kropparna. Framför talibanerna befinner sig alltså mer än 1000 beväpnade amerikanska militärer och pansarvagnar. Men amerikanerna går med på villkoren och lämnar tillbaka kropparna omedelbart…
På grund av dessa historier direkt från verkligheten kunde jag inte sova i natt. I bland ångrar jag att jag kom tillbaka. Jag känner nu att jag kanske inte kan lita på dem runtomkring mig. Jag räknar dagar, timmar och minuter. Varje dag när jag pratar med någon hör jag om något hemskt och dåligt. Därför håller min moral på att försvinna och jag sakta och långsamt att brytas ner. Jag hoppas att jag är klar med det här projektet snart. Livet för vanliga människor är inte så här som mitt.