Det mest populära är det mest korrumperade. Fotboll är ett nöje som växer och växer bland befolkningen. Tyvärr verkar pengarna som är öronmärkta spårlöst försvinna. Trots att du lätt hittar 100 registrerade spelare i vilken stad som helst finns det bara en stadium i hela landet. Alla älskar fotboll, men FIFA eller AFC (Asian Football Confederation) verkar inte bry sig. Det finns inte utrustning, gräsplaner eller tillräckligt med tränare. 

Ghazi fotbollsstadium rymmer 25 000 åskådare.

Afghanistans nationella fotbollslag bildades så tidigt som 1922 och blev medlemmar i FIFA 1948 och i AFC 1954. Afghanistans bästa turnering var 1951 då de placerade sig på en fjärde plats i Asienmästerskapen. Mellan åren 1984 och 2003 spelade inte Afghanistan några internationella matcher. 

Afghanistans nationella fotbollslag

Själv spelade jag fotboll i den högsta ligan med laget Maiwand när jag var tonåring. 2001 blev jag faktiskt också inbjuden att spela med landslagsjuniorerna, men jag var aldrig med i någon internationell match förutom en mot Tadjikistan. Vi förlorade med 3-0. Men det var en stor ära och erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma. 

Det fick mig att tänka.

Det finns mycket att säga om sport och fotboll i Afghanistan. Själv har jag ju mina egna erfarenheter och vet en del om vad som försigår inom sportvärlden… Här är lite fler bilder från nationella fotbollslaget som min vän Sayed Ali Kazmin som är reporter har tagit när han följde med laget för en match i Dushanbe, Tadjikistan. 

Det är jul. För 23 dagar sedan trodde jag inte att jag skulle vara hemma i Sverige under julen, men här är jag. I Afghanistan firas också jul, Jesus är en av de viktigaste profeterna inom den muslimska läran. Tyvärr har de religiösa fanatiska islamisterna försökt sprida buskapet att man bekänner sig till kristendomen om man firar jul (det är så dumt och fel). Men i min familj har vi alltid firat jul. Vi tänder ljus, förbereder en festmåltid och äter väldigt mycket popcorn. Det känns i bland som en popcornfest, julaftonen i Afghanistan. 

Jag kommer ihåg för sex år sedan under en av mina tv-shower. Jag dekorerade hela studion med jultomtar, julklappar och till och med en julgran och snö! Det var verkligen kul och det blev ett mysigt program. Men dagen efter så hände det förstås. Jag anklagades föra att försöka sprida kristendomen och för att vilja ändra på afghanernas tro. Ärendet togs upp i Högsta Domstolen. Och det är fortfarande inte avslutat. Ännu ett exempel på att det inte finns någon religionsfrihet i Afghanistan. 

Nuförtiden har dock julfirandet blivit en del av kulturen i Afghanistan och du får julkänslan när du går runt i marknader och bazarer. Jag har bett mina vänner skicka bilder från julfiranden i Afghanistan. Jag lovar att publicera så fort jag fått dem. 

Nedan visar jag lite bilder från 1960-talet. De berättar historier från verkligheten från den tiden. En tid då Afghanistan hade en stark regering, en stark armé och var ett demokratiskt land. Det var jämställt mellan män och kvinnor och Afghanistan var ett modernt land i Asien.  

Sjuksköterskor som matar spädbarnen på sjukhus.

Kvinnor som tittar på cd-skivor i en skivbutik i Kabul.

En bybo välkomnar sjuksköterskor på landsbygden någonstans i Afghanistan.

Den afghanska nationella armén. De var en gång en av de starkaste militärerna i Asien.

Kabinettet håller möte under Dawood Khans regering på 60-talet.

Hundratals unga afghaner deltar i scouterna.

Vaccinforskning.

Den centrala kontrollpanelen hos Radio Kabul. Transmittorn nådde ända till Sydafrika och Indonesien.

Gulbahar textilfabrik var bland de mest moderna i Asien.

Blivande sjuksköterskor lär sig om mödravården i en skola i Kabul.

Biologilektion på universitetet i Kabul.

Parkbiografen i Kabul.

Jag chockades när nyheten om självmordsbombaren i Stockholm nådde mig. Det lugnaste landet i världen. Men om det kan hända i New York och London är det inte konstigt att det också kan ske i Stockholm. Men låt oss se varför det hände. 

Först och främst. Ingen trodde att en sådan tragedi kunde ske i Stockholm. Sverige är en av de starkaste demokratierna jag har levt i. Här får alla olika religiösa grupper och politiska partier verka och göra sig själva hörda och vara aktiva i samhället. I bland ser jag inte någon gräns och jag tror att detta är ett känsligt ämne att ta upp, men att tillåta så mycket frihet kan i bland orsaka problem, som nu också skedde i Stockholm. 

För afghaner är självmordsattacker en del av vardagen. Samtidigt kan jag garantera att 99 procent av alla självmordsbombare i Afghanistan kommer från arabiska länder eller Pakistan. När jag var i Kabul berättade ett par vänner till Amrullah Saleh, förre chefen för den afghanska säkerhetspolisen, hur han och säkerhetspolisen jobbade för att förhindra självmordsattackerna. Enligt honom råder det ingen tvekan: Alla självmordsattacker organiseras, direkt eller indirekt, från Pakistan eller Yemen. Det är väldigt enkelt att köpa en hjärntvättad självmordsbombare i Pakistan och skicka denna person på uppdrag vartsomhelst i världen. Vad Saleh gjorde var att han i stället köpte upp självmordsbombare och skickade tillbaka dem. 

Självmordsattackerna startade så sent som 2004 i Afghanistan. Det var den Pakistanska säkerhetspolisen (ISI) som lärde upp och hjärntvättade extrema islamister för sådana hemskheter och de flesta av själmordsbombarna var mellan 16 till 19 år gamla. Och så har det pågått fram tills 2010.

När jag återvände till Kabul i oktober fick jag höra att det gått fyra månader utan en enda självmordsattack. Detta på grund av Amrullah Salehs fruktbara metoder. Men i år fick han sparken.

Det var när Hamid Gul, förre chefen för ISI, kom till Kabul och hade ett långt samtal med president Hamid Karzai som det stod klart att Amruallah Saleh inte skulle få vara kvar. I utbyte skulle ISI inte skicka några fler självmordsbombare till Afghanistan. Och sedan dess har Afghanistan faktiskt varit skonade från dessa brutala, ofattbara dåd. 

I bland är saker väldigt komplicerade. Som jag nämnde i slutet av det senaste inlägget hotades jag precis innan jag lämnade Afghanistan och reste tillbaka till Sverige. Jag kände på mig att det kunde vara seriöst. Nu förstår jag att det verkligen är på riktigt.

Problemet började med en tjej som är med bland de tolv finalisterna. Egentligen har hon inte talangen att vara med bland dem, men på grund av korruptionen inom showen och eftersom att hon är en tjej så är hon med.

Själv har jag försökt att inte hålla så tät kontakt med deltagarna, men en dag gick hon fram till mig och frågade vad jag tycker om hennes framträdanden? Jag sa sanningen. Det vill säga att jag tycker att det finns andra som är mer talangfulla. Då svarade hon snabbt att hon kommer att döda mig om hon petas. Jag tog det inte seriöst. Men efter två timmar fick jag ett samtal. Jag vet inte hur personen på andra sidan linan hade fått tag i mitt privata nummer. Men det rådde inte någon tvekan om vad han ville mig. Han frågade varför jag hade sagt så till tjejen och innan jag la på sa han att jag borde vara försiktig.

Jag blev rädd. Sedan fick jag höra att personen som ringde mig är en tungt kriminell person.

Bara häromdagen fick jag ett annat samtal. Denna gång från chefen för produktionen av Afghan Star. Tydligen har de beslutat att inte låta mig vara programledare längre eftersom att det är för farligt och somliga tycker inte att jag passar som det. Nu har jag fått reda på vad det beror på.

Mäktiga personer har pressat Tolo TV att sparka mig. Detta är precis vad som hände för sex år sedan. Historien upprepar sig. Men då accepterade inte Tolo det. I stället attackerades jag tills jag var tvungen att fly Afghanistan. Nu vill inte Tolo möta dessa problem så i stället kontaktade de mig och bad mig sluta.

Men det beror också på att jag har haft problem med domarna. Som jag skrivit tidigare har vi haft vilda diskussioner om de regler som domarna tycker bör finnas kring hur deltagarna ska dansa och på vilket språk de måsta sjunga. Och sist men inte minst beror det på de konservativa personerna som sitter i regeringen och bestämmer regler för media i Afghanistan. Samtidigt ställer jag mig undrande; varför bjöd ledningen för Tolo TV in mig och bad mig leda denna show? 

Nu är jag hemma i Sverige igen. Det är säkert här och jag mår bra och är glad. I morgon ska jag ha ett långt samtal med en av cheferna på Tolo TV. Vi får se vad vi kommer fram till och om jag ändå ska resa tillbaka. Annars kommer jag att stanna här i vackra Sverige och fortsätta leta efter någonting intressant att göra här. Kanske bör jag utmana Peter Jihde om rollen som programledare för svenska Idol? Eller vad tycker du 🙂 

Efter att ha legat sjuk en vecka och vilat började jag äntligen må bättre i måndags. På onsdagen var det planerat för livesändningen av den första delfinalen i afghanska Idol – med de tolv återstående finalisterna. Men det ändrades och ändrades igen, vilket resulterade i att jag fick boka om två flyg tillbaka till Sverige. Till slut – i går – gick första delfinalen av Afghan Star av stapeln.

Bygget av scenen…

En dag innan filmningen och Gonta, en tysk tv-producent, berättar för teamet hur man bör göra med ljuset.

Direkt efter inspelningen var jag tvungen att skynda mig till flygplatsen så jag inte missade ännu ett plan. Plötsligt satt jag på planet. Det var en konstig känsla. Att i ena stunden ha varit programledare för detta ofantligt populära teveprogram för att i nästa sitta på flyget tillbaka. Tillbaka till att inte vara känd. Men också tillbaka till friheten. 

Habib, producenten, pratar med en av Idolerna strax innan vi går live.

Musikerna repeterar…

När jag tänker tillbaka på själva finalen kan jag inte säga att jag blev nöjd med allting, trots att det var en mycket bra show. Problemet, som jag ser det, var att domarna inte tillät deltagarna att sjunga på andra, utländska språk och att det inte fick dansa som de ville. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad. 

I alla fall. Jag lämnade Kabul i går och efter en lång flygning, via Dubai och Doha och med den konstigaste McDonaldsmealen jag ätit (se bild), landade jag slutligen på Arlanda och kunde andas in den rena luften här i Sverige.

McDonalds i Qatar, lol!

Efter en och en halv månad är jag fri igen. Men snart kommer jag att återvända till kändisskapet och ofriheten igen.  Men nu är jag här och kan leva fritt, gå runt som jag vill och göra som jag vill. Det kommer jag att njuta av varje sekund. Jag är lite ängslig för att åka tillbaka eftersom att jag fick ett väldigt allvarligt hot riktat mot mig precis innan jag lämnade Kabul. Tydligen har en krigsherre från Kabul utfärdat hotet, vilket gör mig lite rädd. Men jag hoppas att ni som läst också följer med nästa omgång – när jag är tillbaka om ett par veckor – och tar del av slutkampen i afghanska Idol. 

Musikerna sitter och övar lite innan showen.

Regeringen fastslog alldeles nyligen att man inte bara ska vara ledig på fredagar. Nu är också torsdag en helgdag. Så ska det vara i tre månader och efter det blir lördag i stället för torsdag helgdag. Folket är glada – men inte kapitalisterna. 

I år kommer Afghan Star att bli bättre än tidigare år. Vi har bland annat två enorma LED skärmar uppe vid scenen och det kommer att visas en häftig bakgrund på dem. I dag är den sista repetitionen för deltagarna och för mig med. I morgon, onsdag, kommer första finalen med de tolv resterande deltagarna att sändas – live! Ett par vänner från Svenska Afghanistankommittén vill gärna komma och titta så jag håller på att fixar med inbjudningskort till dem och andra vänner till mig.  

Mötet med Sveriges ambassadör var jättebra. Det var intressant att träffa alla möjliga svenskar – journalister, militärer, biståndsarbetare, diplomater och så vidare. På ambassaden bjöd Torbjörn (ambassadören) på glögg och lussebullar. Jag fick veta att många följer min blogg. Kul. Efter två timmars intressanta samtal om allt möjligt lämnade jag ambassaden. Men gick vidare med Josephine, Sara och Jenny till restaurang Zadar där vi åt middag och stannade uppe sent och pratade. Jag är fortfarande inte helt frisk, men hoppas bli bättre tills på onsdag. 

Jag är sjuk. Har legat hemma i fyra dagar. Kan inte gå till jobbet och medicinen här är av den värsta kvalitén. I dag besökte jag en klinik och fick lite nya mediciner, men det visar sig att de knappt hjälper eller lindrar överhuvud taget. Jag har förstått att allt som importeras till Afghanistan är av den sämsta kvalitén eftersom att det inte är någon som helst kontroll på godset i tullen. Jag hade med mig medicin från Sverige, men eftersom att den var så bra så lånade alla av mig och nu är den slut. Och nu måste jag stå ut med skitmedicin. 

Hursomhelst. Nästa onsdag är det min första liveshow och jag är väldigt förväntansfull. Min sidekick kommer att vara förra årets programledare. Jag gav honom en chans som reporter i showen och eftersom han jobbat mycket hårt med förra årets Afghan Star kan jag inte utesluta honom. Så vi kommer alltså att vara två på scen. Men jag står för kanske 80 procent och han för 20 procent. Jag kommer att ha på mig väldigt annorlunda kläder och jag är säker på att det kommer att framföras kritik mot dem, men vi får se. 

I kväll ska jag möta Sveriges ambassadör i Afghanistan – Torbjörn Pettersson. Vi har träffats två gånger tidigare i Sverige, men det ska bli kul att träffas här. Jag kommer också möta upp andra svenskar som jobbar i Kabul.