Almedalsveckan slår alltid rekord. I år störst igen. 1040 evenemang, 560 arrangörer (förra året: 662 arrangemang, 350 arrangörer). Imponerande? Sådär. Det är lite som Jelena Isinbajeva i stavhopp. Almedalsveckan tävlar bara med sig själv. Gör det storartat så klart och får bara ännu fler att inse att hit ska man. Fast risken är ju förstås att de inte syns för alla trän. Så nån gång vänder kanske trenden. Men inte i år, och inte nästa år, valår!

Jag är här för tredje året. Känner mig som först på plats. Visby innan allt har startat.

Sol på ön med vind som blåser aningen kallt.

Jag letade efter kända ansikten men fann bara två. Författaren och journalisten Alexandra Pascalidou var med redan på planet med en man och litet barn. Hon ska moderera några seminarier, om kvinnofrid, om hållbart mode och om vandalism i våra storstäder. Den andra var en lokalpolitiker och sommargotlänning från Karlskrona som ska visa gotländsk skog för några riksdagsledamöter. Bara två dan före dan men två hyfsat typiska för veckan som börjar i morgon.

Vänsterpartiet är först ut. Sist kom Ohly för sent. Åkte till Bromma och inte till Arlanda och missade en skolpolitisk debatt med Björklund. Går visst troll i det. Någon vecka före EU-valet ställdes en annan debatt dem emellan in på grund av strömavbrott. Om allt går som planerat ska Ohly dyka upp vid tretiden för en pressträff. Ett finanspolitiskt utspel – vad sägs om det?

Tredje gången gillt och jag tänker på tidigare år. Ohly förra året: den som inte fick leka med någon. Som ställdes utanför Wetterstrands och Sahlins gemensamma utspel. Men, vi för samtal, sa Ohly. I höst kommer besked om framtiden. Det sa Wetterstrand också. Sedan vet vi hur det gick. Det kom två besked. Först ett och sedan ett annat och nu åker s+v+mp till Visby som ett gemensamt regeringsalternativ. Det kommer att märkas, har de lovat.

Jag läser programtidningen som pryds med en Göran, en Jan, en Fredrik och en Maud. Tror det är från förra årets gemensamma presskonferens i trädgården. Solen sken och vi väntade något stort. Det blev ett konkurrensutspel. De blev aldrig överens om det stora.

I programtidningen får de och de rödgröna ledarna berätta om sina bästa Almedalsminnen. Jan Björklund minns glass, Mona Sahlin Henrik Schyffert, Fredrik Reinfeldt valåret 2006 och Peter Eriksson minns hur han fick priset som bästa talare. Jag minns allra bäst pratstunden med Staffan Westerberg i en gammal ruin. Han höll en konstgjord vallmoblomma i handen och var precis som jag snyltgäst på ett offentligt bröllop (RFSL:s ordförande gifte sig och valde KD:s dag). Han var precis så vänlig som jag trodde. Han var på Gotland och målade akvarell. Kanske ses vi i år igen.