Det är inget fel på dig och du är varken en hemsk människa eller en dålig mamma – Du är fantastisk!
avMen hallå alltså! Här sitter jag, nyligen hemkommen från Kreta. Vilket alltså betyder att jag har missat sista avsnittet av Älskade unge och såg det förs nu. Jag började gråta. Jag vart så himla rörd av min egen historia. Det är klippt så fint med bilderna på oss i sängen, jag vart som överraskad av det materialet. Fy bubblan så fint det var. Jag sitter här och skriver nu och är alldeles glansig i ögonen. Som jag berättar i klippet så hade jag verkligen super svårt att ta till mig Alfons som MIN bebis. Han var ursöt och allt det där, men han kändes inte som MIN.
Bilden som fick allt att vändaFörlossningsdepression. Smaka på ordet lite. Det känns lite som ett tabu ämne tycker jag. Men det kanske bara jag som upplever det så? Jag tycker det är viktigt att ta upp det här ämnet, för det är inget att skämmas över! Så vill man dela med sig av sin historia så är det mer än välkommet att lämna en kommentar på min blogg eftersom det inte funkar att kommentera här hos Aftonbladet.
Jag börjar med min.
Första 6 månaderna mådde jag dåligt. Jag hade svårt att ta till mig honom som min, allt kändes så overkligt. När jag tittade på honom och sambon så kändes dom som en familj, dom var så fina ihop, dom passade ihop. Det såg så självklart ut, så naturligt ut. Men när jag kollade på mig och Alfons i spegeln så kändes det inte som att han var min på samma sätt. Jag sökte aldrig hjälp och jag talade knappt om det med någon. Eller rättare sagt jag pratade inte med någon levande själ om mina känslor. Knappt med min egen sambon ens. Jag hade super dåligt samvete över mina känslor och kände mig som en hemsk människa som kunde känna så där som jag beskrivit ovan och i avsnittet. Det gjorde jätte ont i hjärtat verkligen. Jag var nog lite rädd att till och med min egen sambo skulle bli arg på mig och tycka att det var något fel på mig som kunde känna så om vår fantastiska son. Så jag höll tyst. Och skämdes. Tills den kvällen hemma i mammas soffa där jag tog denna bild på mig och Alfons. Som jag beskriver i avsnittet så var det här allt förändrades. Jag tittade på bilden och gillade den, den var fin och förmedlade en kärlekskänsla. En känsla som jag egentligen inte kände. Den kvällen hade jag och min sambo ett långt samtal. Och vet du vad? Han vart inte arg. Han tyckte inte att jag var dum i huvudet eller en hemsk människa. Han kramade mig. ”Men älskling, varför har du inte sagt något tidigare för så skulle vi gått igenom det här tillsammans” fick jag till svar. Efter att jag hade berättat för honom om hur jag kände så kunde han hjälpa mig på traven genom att komma med kommentarer om att jag och Alfons såg fina ut ihop och så vidare.
Så jag vill verkligen slå ett slag för att INTE SKÄMMAS! Det är inget fel på dig och du är varken en hemsk människa eller en dålig mamma. Du är fantastisk! Men du måste våga prata om det. Om du inte är bekväm med att gå till en psykolog, gör som jag, prata igenom det med din sambo och lätta verkligen ditt hjärta. Som mitt motto lyder; Våga & Vinn!
Vill du dela med dig av din historia är det bara att lämna en kommentar på min blogg, www.mediamamman.se Ibland kan det vara skönt att skriva av sig! <3 Alfons och jag under semestern på Kreta vi nyss kom hem från
På min blogg kommer jag grotta ner mig i vad jag tror utlöste denna förlossningsdepression hos mig.