Men hallå alltså! Här sitter jag, nyligen hemkommen från Kreta. Vilket alltså betyder att jag har missat sista avsnittet av Älskade unge och såg det förs nu. Jag började gråta. Jag vart så himla rörd av min egen historia. Det är klippt så fint med bilderna på oss i sängen, jag vart som överraskad av det materialet. Fy bubblan så fint det var. Jag sitter här och skriver nu och är alldeles glansig i ögonen. Som jag berättar i klippet så hade jag verkligen super svårt att ta till mig Alfons som MIN bebis. Han var ursöt och allt det där, men han kändes inte som MIN. Bilden som fick allt att vända

Förlossningsdepression. Smaka på ordet lite. Det känns lite som ett tabu ämne tycker jag. Men det kanske bara jag som upplever det så? Jag tycker det är viktigt att ta upp det här ämnet, för det är inget att skämmas över! Så vill man dela med sig av sin historia så är det mer än välkommet att lämna en kommentar på min blogg eftersom det inte funkar att kommentera här hos Aftonbladet.

Jag börjar med min.
Första 6 månaderna mådde jag dåligt. Jag hade svårt att ta till mig honom som min, allt kändes så overkligt. När jag tittade på honom och sambon så kändes dom som en familj, dom var så fina ihop, dom passade ihop. Det såg så självklart ut, så naturligt ut. Men när jag kollade på mig och Alfons i spegeln så kändes det inte som att han var min på samma sätt. Jag sökte aldrig hjälp och jag talade knappt om det med någon. Eller rättare sagt jag pratade inte med någon levande själ om mina känslor. Knappt med min egen sambon ens. Jag hade super dåligt samvete över mina känslor och kände mig som en hemsk människa som kunde känna så där som jag beskrivit ovan och i avsnittet. Det gjorde jätte ont i hjärtat verkligen. Jag var nog lite rädd att till och med min egen sambo skulle bli arg på mig och tycka att det var något fel på mig som kunde känna så om vår fantastiska son. Så jag höll tyst. Och skämdes. Tills den kvällen hemma i mammas soffa där jag tog denna bild på mig och Alfons. Som jag beskriver i avsnittet så var det här allt förändrades. Jag tittade på bilden och gillade den, den var fin och förmedlade en kärlekskänsla. En känsla som jag egentligen inte kände. Den kvällen hade jag och min sambo ett långt samtal. Och vet du vad? Han vart inte arg. Han tyckte inte att jag var dum i huvudet eller en hemsk människa. Han kramade mig. ”Men älskling, varför har du inte sagt något tidigare för så skulle vi gått igenom det här tillsammans” fick jag till svar. Efter att jag hade berättat för honom om hur jag kände så kunde han hjälpa mig på traven genom att komma med kommentarer om att jag och Alfons såg fina ut ihop och så vidare.

Så jag vill verkligen slå ett slag för att INTE SKÄMMAS! Det är inget fel på dig och du är varken en hemsk människa eller en dålig mamma. Du är fantastisk! Men du måste våga prata om det. Om du inte är bekväm med att gå till en psykolog, gör som jag, prata igenom det med din sambo och lätta verkligen ditt hjärta. Som mitt motto lyder; Våga & Vinn!

Vill du dela med dig av din historia är det bara att lämna en kommentar på min blogg, www.mediamamman.se Ibland kan det vara skönt att skriva av sig! <3 Alfons och jag under semestern på Kreta vi nyss kom hem från

På min blogg kommer jag grotta ner mig i vad jag tror utlöste denna förlossningsdepression hos mig.

Se sista programmet av Älskade Unge säsong 1 redan idag! Manne Forssberg pikar min karl, Mammamaffian visar sina mammamagar och jag får tips av Katarina på Mammamage om hur man ska göra om man nu vill ha tillbaka den där gamla magen 🙂

Nu är program 9 här!

Som sagt blir det Iddes förlossning men också massor med snack i Mammamaffian – Om äckliga navlar, avslag och moderkakor.

Lekmer tipsar om hur man kan träna och röra på sig med bebis – Barnvagnar, amnings-sport-BH mm.

Och så får ni se hur en riktig moderkaka ser ut, det ni!

Mycket nöje //Kajsa Stina

Jag är lite nervig för snart ska jag visa min förlossning för alla som vill se. I program nio av Älskade Unge får man nämligen följa med från att jag får värkar hemma till att Idde ligger och ammar på förlossningsbritsen.

Det är naket och blottande men samtidigt viktigt och roligt att visa! I väntan på att programmet ska släppas kan ni kika på förlossningsfilmen med Ennis!

Läs mer på nyponbebis.se

Puss puss! //Kajsa Stina

Ja, hörni. Är inte det den eviga frågan inom alla områden så säg?

Hej! Angelica som skriver. I veckans program så berättar jag om ett ögonblick i mitt föräldraskap som jag skäms så in i bomben mycket för. Även om det egentligen inte var någon fara. Jag har alltså tagit i mitt barn i ilska.

Det var en dag när hjärnan inte funkade, sömnen lyste med sin frånvaro, Fredrik var borta på långjobb som han ofta är och jag och Lykke var inte direkt överens om något. Vi stod i sovrummet och hade återigen en dispyt. Tror det helt enkelt var faktumet att jag inte kunde bära henne samtidigt som jag lagade mat (vid spisen), något jag inte vill göra pga rädsla att hon bränner sig. Inget jag gjorde dög utan det var gnisselverkstad för hela slanten och jag minns att hon tog till det jag inte tål: hon höll fast i min kläder vilket skapar panik hos mig.

I den sekunden rinner den gyllene bägaren över och jag brinner av frustration inombords. Jag lyfter upp henne från golvet, sätter henne i sängen och går själv in i ett annat rum och stängde igen en stund.

När jag sedan kom ut satt Lykke kvar där i sängen med en bok. Jag hade fått en chans att hitta tillbaka till det mer logiska tänkande och de svarta molnen innanför pannbenet hade fått en stund för att skingra sig. Ibland brukar jag ta till WWJD (”What would Jesus do?”). Inte för att jag tror på Jesus särskilt mycket men det hjälper mig att se på en tuff situation utifrån istället från det svarta hålet av frustration jag är i, men den här gången gick det inte.

Visst var väl det bra att jag hann lugna mig, men själva grejen är att jag lyfte henne i ren ilska. Jag tog inte i henne hårdare än normalt när jag lyfte henne men det kändes som att min frustration strålade ut i det stackars barnet. Ingen fara, säger kanske ni, men nä. För mig var det här inte okej.

Jag tror på att visa känslor inför sina barn, oavsett om det är en ledsen, arg, orolig eller glad känsla. Genom att visa känslor låter vi barnen se att det är helt okej att känna och visa att de känner. Jag vill inte ha ett barn som döljer sina känslor för att hon tror att det är normen, hon får vara hur arg eller ledsen hon vill. Men, jag tror aldrig på att ta i sina barn i ilska. Man ska inte ta i någon annan människa i ilska. Oavsett om det är att lyfta barnet som jag gjorde eller att aga så ser jag det som otroligt fel och en väldigt kränkande handling. Inte heller tycker jag att det är okej att visa ilska genom att skrika, det är otroligt respektlöst, det finns andra sätt att vara arg. Jag tror inte heller på att ge time out, vilket ofta innefattar att lyfta barnet när personen (som bestämt att hen ska ha en time out) troligen är förbannad. Men det är en annan historia.
Nåja, dit jag vill komma med detta är att jag inte tycker att man ska röra en annan människa i ilska. Att använda sig av fysisk kraft för att visa sitt missnöje, sin makt eller liknande går helt över mitt förstånd. Har ni förresten hört talas om Giraff-språket? På engelska heter det Non-violent communication och handlar om att kunna lösa konflikter utan att anklaga, brusa upp ”för mycket” samt kunna känna empati för den man har konflikt med. Giraff-språket är en konfliktstrategi som består av fyra grundstenar:

1. Vad jag observerar.

2. Hur jag känner.

3. Vilka behov jag har.

4. Mina önskemål konkret och positivt.

De beskriver också hur man i en konflikt kan blanda ihop känslor, tankar och värderingar vilket kan störa vårt förhållningsätt. Till exempel kan det innebära att man lyfter sitt barn upp på sängen och sedan gråter i flera dagar för det..

”Bakom varje aggressivitet, kritik, och avvisande beteende finns det en människa med obemötta känslor och behov. Jag kan välja var jag lägger fokus; på aggressionen, kritiken och avvisandet eller på känslor och behov som ligger bakom.” (Källa)
Googla gärna och läs mer om Giraff-språket!

Jag har reflekterat lite kring avsnitt 2 från Älskade Unge, där snackar jag lite om konflikter. Läs gärna det HÄR.

Efter mitt svamliga inlägg, vad tycker du? Hur arg får man bli egentligen? Vart går gränsen för dig? Diskutera gärna vidare, på min blogg till exempel.
Hoppas ni haft en fin midsommar! Kram!

Älskade Unge Program 8 är här och jag träffar Zinat Pirzadeh i hennes fantastiska hem! Ennis och MahBanoo lekte lite och båda är klädda i Villervalla såklart 🙂

Mammamaffian och psykolog Malin Bergström pratar om hur arg man får bli på sina barn. Klurig grej det där. Men det blir också lite snack om sex och graviditet och barnmorska Totte avslöjar vad ”Färdknäppen” är för nånting!

Lekmer tipsar om allt för resan och så blir det Kajsa Stinas Ateljé där jag gör en vimpel!

KUL VA?! 😀 Se programmet här!

Ett vattkoppigt tigerbarn i matchande blöja.

Hej hallå!
I veckans avsnitt får vi se ett klipp på vår Lykke som sitter på toaletten, med en supernyvaken (kanske inte ens vaken) sliten mamma bredvid. Jag brukar skoja om att vi ”hobbypottar”, för det är ungefär vad vi gör, precis som att vi ”hobbyammar”.

Barnpsykologen tar upp i det här avsnittet att barnen ofta har få saker att bestämma över, så att bestämma över sin kropp och toalettbestyr borde iallafall få vara något. Vi har valt att respektera Lykke när hon inte vill ha blöja och därför tar vi också ansvaret för det som kan hända, till exempel lite kiss eller bajs på golvet. No big deal.
Jag skrev nyligen ett inlägg på min blogg angående barnets egna val, som jag som vuxen måste ta ansvar för. Ett exempel jag tog upp var just att använda blöja. Om vårt barn inte vill använda blöja ser jag inget anledning att propsa på det, det är hennes kropp. Däremot får ju jag ta hand om konsekvenserna som kan innebära att torka.Lykke kör Ankeborg.

När Lykke var 8 månader började jag rutinpotta henne ibland. Med det menar jag att jag satte henne på toa med jämna mellanrum och lyckades på så sätt pricka in kisset, samt att hon började koppla toalett+kiss =dansande mamma. Det ledde till mer kiss på toaletten. Anledningen till att Lykke började använda toaletten så tidigt var helt enkelt att jag var lat. När Lykke var 8-11 månader hängde vi i Mexiko pga Fredriks jobb och dit vi hade med oss ett antal blöjor som såklart inte räckte hela perioden (tyvärr hade vi inte börjat med tygblöjor då). När de var slut köpte vi Mexikanska blöjor men Lykke har känslig hud och blev svårt allergisk mot alla märken vi testade, så hon fick helt enkelt gå utan till största möjliga mån. Men rätt snabbt ledsnade jag på att torka kiss hela dagarna och började sätta henne på toa. Kalas!

Matchar fina tröjan från Villervalla.

Nu är Lykke snart två år och kan ”kissa på beställning”, men det är inte alltid hon vill sitta på toaletten eller på potta. Vilket vi självklart respekterar och istället tar på blöja om hon vill eller torkar en skvätt på golvet. Ute älskar hon att kissa och ser hon en lämplig buske så kan hon själv säga att hon vill kissa där. Då lyfter vi bara upp henne och så känner man hur hela hon tar i för att hitta rätt muskler, ibland kommer en stråle, ibland en halv droppe men lika glad är hon för det. Det är därför jag kallar det för ”hobbypottning”, vi har inte haft som avsikt att hon ska bli blöjfri utan vi gillar att låta henne välja själv och oftast väljer hon att gå bar. Däremot, som barnpsykologen också säger, så står sommaren runt knuten – kanske kastar vi blöjan för gott då?

Hejdå blöjor?

Program 7 är här!

Jag träffar dessa sköningar, Kitty Jutbring och hennes Per Störby. Och deras fina barn såklart, Nikki-Lo och Kimmy-Kid 🙂 Det blir plättar, förlossningsdepression och ansvarssnack.

Jag var skitgravid när vi filmade och hade riktigt ont av foglossning så jag fick sitta i en fåtölj i köket haha. När jag kom hem på kvällen kunde jag inte gå så ont jag hade. Fattar inte att jag orkade jobba så hårt under graviditeten.

Nåja.

I programmet pratar expert Totte om förlossningsdepression och Mammamaffian, psykolog Malin Bergström och Lekmer  snackar kiss och bajs!

Kitty och Per hade så himla mysigt hemma hos sig och Ennis och Nikki-Lo kunde leka lite i soffan 🙂 Alla barnen har såklart kläder från Villervalla!

Se programmet här nedan!

Puss och kram! // Kajsa Stina

Överallt på nätet i diverse föräldragrupper ser jag inlägg som handlar om hur less föräldern är på att barnet inte kan somna på egen hand. Min spontana fundering är om det verkligen är SÅ himlans viktigt? Många skriver om att de inte får någon egen tid framför TVn på kvällen och diverse olika saker en vill göra. Är det viktigare att kunna sitta och pilla med sitt än att ge sitt barn det den behöver? Det handlar faktiskt inte om för evigt, även om det i stunden kan kännas just så. Som att det för evigt kommer vara på detta sätt. Jag tycker att sängen ska vara en trygg plats där en sover och jag tror inte att sängen blir en trygg plats om en lämnar barnet skrikandes och gråtandes i 5 minnuter i stöten innan en går in. Jag tror på närhet och trygghet. Jag tycker i ärlighetens namn att det är hjärtlöst att lämna sitt gråtande barn och att inte svara på dess signaler. Jag tvekar inte på att metoden ”fungerar” när det gäller att barnet faktiskt somnar. Denne ger ju upp, ingen förälder kommer inte eller kramar mig inte när jag signalerar att det är närhet jag behöver.

På alla de BVC mottagningar jag gått på (+ olika nätsidor och barnläkare) har ingen rekommenderat denna metod. Sen finns de folk som påstår att deras BVC har gett dom rådet att köra med 5 minuters metoden. Så det är väl olika från vilken BVC en går till, precis som med allt annat. Jag kan köpa att det finns många olika anledningar till att ett barn gråter. MEN om barnet alltid gråter när det är läggdags är det något med just att sova och somna som barnet tycker är jobbigt tolkar jag det som. Det värsta en kan göra då är just att lämna barnet med de känslorna ensamt tycker jag. Och att sedan gång på gång lämna barnet tycker jag börjar likna barnplågeri då en alltså gång på gång överger barnet med dessa känslor, helt ensam.
En del barn ”funkar” det på
Men jag tror också så här. En del barn ”funkar” det här på för att de inte har samma närhetsbehov som vissa andra barn. Det tar kanske bara någon dag, sen somnar dom tryggt och lugnt i sängen själv. Men många barn vill inte somna själv. Du ”lär” barnet att inte ropa efter dig för du tar ändå inte upp och kramar. En bekant till mig frågade mig hur länge det tar innan 5 minuters metoden funkar. Hon hade kört den i TVÅ VECKOR och barnet gallskrek i flera timmar varje kväll innan hen somnade av utmattning. Som sagt, klart det funkar, någon gång, tillslut ger ju barnet upp för ingen kommer å lyfter upp mig, man blir trött av att skrika (det blir säkerligen du också) och tillslut somnar man ju men är det så bra verkligen? Något att eftersträva? Nä jag tycker faktiskt inte det. Och jag tycker det är konstigt att vissa tycker det, men alla är vi olika och det respekterar jag. Men gråter barnet efter närhet så tycker jag att det är närhetsbehovet som en bör tillgodoses för att ge trygghet. Ett litet barn har ingen tidsuppfattning och gråter det på grund av närhetsbehov så måste det vara fruktansvärt att höra att mamma eller pappa är någonstans i närheten men ändå inte plockar upp mig. Mitt rop efter närhet och trygghet hjälper inte så jag ger upp, typ. En kan ju sätta sig in i barnets sits. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Hittade detta exempel på nätet;
Empati
En annan sak som gör att jag är emot 5 minuters metoden är att barn lär sig samspel genom att man samspelar. Det lär dom omtanke och empati. Ett barn som inte får tröst som bebis lär sig inte att trösta andra ledsna när de blir stora tror jag. ”Det kan man ju lära in i efterhand” Nej empati kan inte läras in senare i livet. Det här skapas när föräldern och bebisen interagerar. Du kan lära ut omtanke senare men inte empati. Finns en text* om detta som ligger längre ned.

Hur det går till hemma hos mig
Jag är själv med mina två kids flera gånger i veckan då sambon jobbar långa sova över pass och sena kvälls pass. Så klart att det är jobbigt och jag får ingen egen tid på kvällarna. Men även om barnet inte vill sova i egen säng så just i detta nu så kommer det en tid då dom inte vill sova i din säng, tiden går för fort. Min son Alfons på 3 år sover i egen säng men på natten eller tidig morgon kryper han ner i vår säng och somnar om. Men han somnar oftast i vår säng på kvällen under bokläsningen och sen lyfter vi bara över honom till sin säng innan vi lägger oss. Men min minsta, Ines, på 11 månader sover fortfarande med oss hela natten i vår säng. Hela första året med Alfons så somnade inte han förs 23-00 tiden på kvällarna för natten. När han började på dagis vid 1,5 år så somnade han lite tidigare, vid 22 tiden. Nu är Alfons 3 år och somnar kring 19-20 tiden. Ines har lite annorlunda sömnrutin än Alfons hade som bebis. Hon somnar när Alfons nattas. Är jag själv hemma så ligger jag i sängen med båda barnen och läser bok och gosar. Alfons somnar oftast före Ines och då ligger jag kvar med henne tills hon somnat. Ibland kan det ta 1 timme och såklart tycker jag att det kan vara frustrerande att behöva ligga där inne så länge medan hon bökar omkring. Men för mig är det SÅ värt det. Att jag vill se på en serie, måla naglarna eller vad för egen tid jag nu vill ha, så går det inte före mitt barns trygghet och närhetsbehov. Nu har ingen av mina barn tillhört den skaran som är vakna på nätterna. Men skulle det vara så, skulle jag hellre sitta sömnlös hela natten hängandes över spjälsängen än lämna mitt barn gråtandes i 5 minuters perioder. Jag dömer inte någon för att använda metoden (bara för att jag tycker det är fel tycker inte alla det) En gör det en tror är bäst. Men i mitt hus kommer den aldrig testas.

Vad tycker du om det jag skrivit? Och har du själv testat 5 minuters metoden? In på min blogg och diskutera HÄR.
——————————
* ”companionship of adults to care for their needs until they can do it themselves. Although people talk as if you can force babies to learn independence, this is a delusion and an imaginary outcome. If you isolate babies, the opposite happens–they become whiney and needy or quiet and torn up inside, in both cases preoccupied with themselves. They internalize fear and insecurity and carry this with them into their attitudes towards caregivers and the world. This is how to grow a narcissist. What else can be expected? Isolation teaches them to think only of themselves. One of the hallmarks of people who don’t help others when they are in a situation of need is personal distress (Batson, 2011). Personal distress makes empathy and compassionate action very unlikely. Making babies stress reactive from undercare is a good way to build an easily distressed personality, and create a society of self-concerned folks.”    

Det är dags för mig att presentera mig! Hej hörni!

Jag heter Angelica och är en av deltagarna i, den nu mer lite småkända, ”Mammamaffian” i Älskade Unge. Jag är för närvarande student under cover, eller ja, under sommarlov. Så min hjärna är all over the place! Inte en enda smart tanke finns där inne under de kommande tre månaderna känns det som. Men när sommarlovet är över så ska jag knåpa ihop en lite C-uppsats då det är min sista termin och efter jul tänkte jag vara nyexaminerad förskollärare med interkulturell inriktning. Känns lika fantastiskt som läskigt!

Under min tredje termin så blev jag på smällen. Och sommaren där efter kom Lykke till världen och därmed tog jag också ett års uppehåll. Att komma tillbaka till skolan under termin 5 var tufft! Mammahjärnan gick på högvarv och plugghjärnan hade stängt av sig. Men nu börjar jag komma tillbaka, sådär två terminer senare.

Och Lykke. Ja.. Underbara härliga kloka omtänksamma Lykke. Lykke är född i juli 2013 och jag svällde upp som en ballong innan hon ploppade ut. Hon är en aktiv unge som älskar att vara ute, titta på djur och äta glass. Hennes största idol är Pippi och Lykke bossar rejält över våra hundar. Hon är rätt kass på att dela med sig men älskar att skoja och få folk att skratta. Ni hör ju! Vilken jäkla unge, helt underbar!

Jag, Angelica, älskar också naturen och att vara ute. Jag tycker om att fotografera, prata och se på dagTv. Min största dröm är ett eget hus, med fin trädgård, härliga människor omkring mig att prata med och ett schysst vardagsrum för all min dagTv (som jag förstås kommer missa eftersom jag inte kommer vara student längre). I övrigt är jag utbildad amningsrådgivare hos Amningshjälpen och finns hos dem som hjälpmamma samt kursledare. Även det ett stort intresse! Kurserna håller jag för blivande föräldrar och jag kommer självklart tipsa på min blogg när det finns möjlighet att anmäla sig! Ni är också välkomna att läsa mitt inlägg om att normalisera amning, direktlänk finns HÄR.

Jag och Fredrik försöker ha nära föräldraskap som vår livsfilosofi. Att tillsammans bestämma och bemöta Lykke respektfullt. Vi värderar hennes åsikter högt och hoppas att hon blir en besvärlig tonåring som vågar gå sina egna väga, säga ifrån och stå upp för vad hon tror på. Vi tänker också mycket på genus hemma och undviker stereotypa könsmönster eftersom vi vill att Lykke ska våga vara vem hon är och ha respekt för att andra får vara exakt hur de vill vara. Här hemma förespråkar vi samsovning, tror inte att vuxna alltid vet bäst och att gilla olika.

Fredrik är min lite bättre hälft och min allra bästa vän. Han är min motsats på många sätt och det känns som att vi kompletterar varandra. Det jag beundrar mest hos honom är hans milslånga tålamod! Han älskar film och tycker att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet (eller bilden). Han jobbar med TV och reser därför en hel del – inte optimalt med små barn. Så vi får se vad framtiden har att erbjuda!

Vi är en typisk utefamilj som väldigt ofta hittar på aktiviteter på lediga dagar och verkligen värderar att umgås. Vi åker ofta till olika lekparker och 4H-gårdar eftersom hela högen älskar djur. Utöver det så har vi ju också två hundar, rätt självklart eftersom vi är naturälskande djurälskare. Så här bor också nakenhundarna Mike och Charlie. De bidrar med lika mycket galenskap som ren kärlek till hela familjen. Ett hem utan hund(ar) är inget hem, det har jag alltid sagt.

Nåja, det var väl en hel del om mig. Det jag missade var väl att säga att jag ständigt har en livs- och hårkris. Tänker att jag någon gång måste hitta rätt, är väl på god med det ena men håret är fortfarande kaos! Är också heeelt oteknisk och levererar därför presentationsinlägget sist av alla, eftersom jag inte riktigt kopplade ens hur man loggade in. Jag kan inte heller få igång DVDn här hemma så jag är inte förvånad förstås..

Mer av mig kommer ni få här såklart, men jag hänger också en hel del på instagram och min egen blogg. www.angelicahedstrom.se är min blogg, och på instagram går jag under nicket ”angelicah”. Vi ses!