Ja, hörni. Är inte det den eviga frågan inom alla områden så säg?

Hej! Angelica som skriver. I veckans program så berättar jag om ett ögonblick i mitt föräldraskap som jag skäms så in i bomben mycket för. Även om det egentligen inte var någon fara. Jag har alltså tagit i mitt barn i ilska.

Det var en dag när hjärnan inte funkade, sömnen lyste med sin frånvaro, Fredrik var borta på långjobb som han ofta är och jag och Lykke var inte direkt överens om något. Vi stod i sovrummet och hade återigen en dispyt. Tror det helt enkelt var faktumet att jag inte kunde bära henne samtidigt som jag lagade mat (vid spisen), något jag inte vill göra pga rädsla att hon bränner sig. Inget jag gjorde dög utan det var gnisselverkstad för hela slanten och jag minns att hon tog till det jag inte tål: hon höll fast i min kläder vilket skapar panik hos mig.

I den sekunden rinner den gyllene bägaren över och jag brinner av frustration inombords. Jag lyfter upp henne från golvet, sätter henne i sängen och går själv in i ett annat rum och stängde igen en stund.

När jag sedan kom ut satt Lykke kvar där i sängen med en bok. Jag hade fått en chans att hitta tillbaka till det mer logiska tänkande och de svarta molnen innanför pannbenet hade fått en stund för att skingra sig. Ibland brukar jag ta till WWJD (”What would Jesus do?”). Inte för att jag tror på Jesus särskilt mycket men det hjälper mig att se på en tuff situation utifrån istället från det svarta hålet av frustration jag är i, men den här gången gick det inte.

Visst var väl det bra att jag hann lugna mig, men själva grejen är att jag lyfte henne i ren ilska. Jag tog inte i henne hårdare än normalt när jag lyfte henne men det kändes som att min frustration strålade ut i det stackars barnet. Ingen fara, säger kanske ni, men nä. För mig var det här inte okej.

Jag tror på att visa känslor inför sina barn, oavsett om det är en ledsen, arg, orolig eller glad känsla. Genom att visa känslor låter vi barnen se att det är helt okej att känna och visa att de känner. Jag vill inte ha ett barn som döljer sina känslor för att hon tror att det är normen, hon får vara hur arg eller ledsen hon vill. Men, jag tror aldrig på att ta i sina barn i ilska. Man ska inte ta i någon annan människa i ilska. Oavsett om det är att lyfta barnet som jag gjorde eller att aga så ser jag det som otroligt fel och en väldigt kränkande handling. Inte heller tycker jag att det är okej att visa ilska genom att skrika, det är otroligt respektlöst, det finns andra sätt att vara arg. Jag tror inte heller på att ge time out, vilket ofta innefattar att lyfta barnet när personen (som bestämt att hen ska ha en time out) troligen är förbannad. Men det är en annan historia.
Nåja, dit jag vill komma med detta är att jag inte tycker att man ska röra en annan människa i ilska. Att använda sig av fysisk kraft för att visa sitt missnöje, sin makt eller liknande går helt över mitt förstånd. Har ni förresten hört talas om Giraff-språket? På engelska heter det Non-violent communication och handlar om att kunna lösa konflikter utan att anklaga, brusa upp ”för mycket” samt kunna känna empati för den man har konflikt med. Giraff-språket är en konfliktstrategi som består av fyra grundstenar:

1. Vad jag observerar.

2. Hur jag känner.

3. Vilka behov jag har.

4. Mina önskemål konkret och positivt.

De beskriver också hur man i en konflikt kan blanda ihop känslor, tankar och värderingar vilket kan störa vårt förhållningsätt. Till exempel kan det innebära att man lyfter sitt barn upp på sängen och sedan gråter i flera dagar för det..

”Bakom varje aggressivitet, kritik, och avvisande beteende finns det en människa med obemötta känslor och behov. Jag kan välja var jag lägger fokus; på aggressionen, kritiken och avvisandet eller på känslor och behov som ligger bakom.” (Källa)
Googla gärna och läs mer om Giraff-språket!

Jag har reflekterat lite kring avsnitt 2 från Älskade Unge, där snackar jag lite om konflikter. Läs gärna det HÄR.

Efter mitt svamliga inlägg, vad tycker du? Hur arg får man bli egentligen? Vart går gränsen för dig? Diskutera gärna vidare, på min blogg till exempel.
Hoppas ni haft en fin midsommar! Kram!

Ett vattkoppigt tigerbarn i matchande blöja.

Hej hallå!
I veckans avsnitt får vi se ett klipp på vår Lykke som sitter på toaletten, med en supernyvaken (kanske inte ens vaken) sliten mamma bredvid. Jag brukar skoja om att vi ”hobbypottar”, för det är ungefär vad vi gör, precis som att vi ”hobbyammar”.

Barnpsykologen tar upp i det här avsnittet att barnen ofta har få saker att bestämma över, så att bestämma över sin kropp och toalettbestyr borde iallafall få vara något. Vi har valt att respektera Lykke när hon inte vill ha blöja och därför tar vi också ansvaret för det som kan hända, till exempel lite kiss eller bajs på golvet. No big deal.
Jag skrev nyligen ett inlägg på min blogg angående barnets egna val, som jag som vuxen måste ta ansvar för. Ett exempel jag tog upp var just att använda blöja. Om vårt barn inte vill använda blöja ser jag inget anledning att propsa på det, det är hennes kropp. Däremot får ju jag ta hand om konsekvenserna som kan innebära att torka.Lykke kör Ankeborg.

När Lykke var 8 månader började jag rutinpotta henne ibland. Med det menar jag att jag satte henne på toa med jämna mellanrum och lyckades på så sätt pricka in kisset, samt att hon började koppla toalett+kiss =dansande mamma. Det ledde till mer kiss på toaletten. Anledningen till att Lykke började använda toaletten så tidigt var helt enkelt att jag var lat. När Lykke var 8-11 månader hängde vi i Mexiko pga Fredriks jobb och dit vi hade med oss ett antal blöjor som såklart inte räckte hela perioden (tyvärr hade vi inte börjat med tygblöjor då). När de var slut köpte vi Mexikanska blöjor men Lykke har känslig hud och blev svårt allergisk mot alla märken vi testade, så hon fick helt enkelt gå utan till största möjliga mån. Men rätt snabbt ledsnade jag på att torka kiss hela dagarna och började sätta henne på toa. Kalas!

Matchar fina tröjan från Villervalla.

Nu är Lykke snart två år och kan ”kissa på beställning”, men det är inte alltid hon vill sitta på toaletten eller på potta. Vilket vi självklart respekterar och istället tar på blöja om hon vill eller torkar en skvätt på golvet. Ute älskar hon att kissa och ser hon en lämplig buske så kan hon själv säga att hon vill kissa där. Då lyfter vi bara upp henne och så känner man hur hela hon tar i för att hitta rätt muskler, ibland kommer en stråle, ibland en halv droppe men lika glad är hon för det. Det är därför jag kallar det för ”hobbypottning”, vi har inte haft som avsikt att hon ska bli blöjfri utan vi gillar att låta henne välja själv och oftast väljer hon att gå bar. Däremot, som barnpsykologen också säger, så står sommaren runt knuten – kanske kastar vi blöjan för gott då?

Hejdå blöjor?

Det är dags för mig att presentera mig! Hej hörni!

Jag heter Angelica och är en av deltagarna i, den nu mer lite småkända, ”Mammamaffian” i Älskade Unge. Jag är för närvarande student under cover, eller ja, under sommarlov. Så min hjärna är all over the place! Inte en enda smart tanke finns där inne under de kommande tre månaderna känns det som. Men när sommarlovet är över så ska jag knåpa ihop en lite C-uppsats då det är min sista termin och efter jul tänkte jag vara nyexaminerad förskollärare med interkulturell inriktning. Känns lika fantastiskt som läskigt!

Under min tredje termin så blev jag på smällen. Och sommaren där efter kom Lykke till världen och därmed tog jag också ett års uppehåll. Att komma tillbaka till skolan under termin 5 var tufft! Mammahjärnan gick på högvarv och plugghjärnan hade stängt av sig. Men nu börjar jag komma tillbaka, sådär två terminer senare.

Och Lykke. Ja.. Underbara härliga kloka omtänksamma Lykke. Lykke är född i juli 2013 och jag svällde upp som en ballong innan hon ploppade ut. Hon är en aktiv unge som älskar att vara ute, titta på djur och äta glass. Hennes största idol är Pippi och Lykke bossar rejält över våra hundar. Hon är rätt kass på att dela med sig men älskar att skoja och få folk att skratta. Ni hör ju! Vilken jäkla unge, helt underbar!

Jag, Angelica, älskar också naturen och att vara ute. Jag tycker om att fotografera, prata och se på dagTv. Min största dröm är ett eget hus, med fin trädgård, härliga människor omkring mig att prata med och ett schysst vardagsrum för all min dagTv (som jag förstås kommer missa eftersom jag inte kommer vara student längre). I övrigt är jag utbildad amningsrådgivare hos Amningshjälpen och finns hos dem som hjälpmamma samt kursledare. Även det ett stort intresse! Kurserna håller jag för blivande föräldrar och jag kommer självklart tipsa på min blogg när det finns möjlighet att anmäla sig! Ni är också välkomna att läsa mitt inlägg om att normalisera amning, direktlänk finns HÄR.

Jag och Fredrik försöker ha nära föräldraskap som vår livsfilosofi. Att tillsammans bestämma och bemöta Lykke respektfullt. Vi värderar hennes åsikter högt och hoppas att hon blir en besvärlig tonåring som vågar gå sina egna väga, säga ifrån och stå upp för vad hon tror på. Vi tänker också mycket på genus hemma och undviker stereotypa könsmönster eftersom vi vill att Lykke ska våga vara vem hon är och ha respekt för att andra får vara exakt hur de vill vara. Här hemma förespråkar vi samsovning, tror inte att vuxna alltid vet bäst och att gilla olika.

Fredrik är min lite bättre hälft och min allra bästa vän. Han är min motsats på många sätt och det känns som att vi kompletterar varandra. Det jag beundrar mest hos honom är hans milslånga tålamod! Han älskar film och tycker att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet (eller bilden). Han jobbar med TV och reser därför en hel del – inte optimalt med små barn. Så vi får se vad framtiden har att erbjuda!

Vi är en typisk utefamilj som väldigt ofta hittar på aktiviteter på lediga dagar och verkligen värderar att umgås. Vi åker ofta till olika lekparker och 4H-gårdar eftersom hela högen älskar djur. Utöver det så har vi ju också två hundar, rätt självklart eftersom vi är naturälskande djurälskare. Så här bor också nakenhundarna Mike och Charlie. De bidrar med lika mycket galenskap som ren kärlek till hela familjen. Ett hem utan hund(ar) är inget hem, det har jag alltid sagt.

Nåja, det var väl en hel del om mig. Det jag missade var väl att säga att jag ständigt har en livs- och hårkris. Tänker att jag någon gång måste hitta rätt, är väl på god med det ena men håret är fortfarande kaos! Är också heeelt oteknisk och levererar därför presentationsinlägget sist av alla, eftersom jag inte riktigt kopplade ens hur man loggade in. Jag kan inte heller få igång DVDn här hemma så jag är inte förvånad förstås..

Mer av mig kommer ni få här såklart, men jag hänger också en hel del på instagram och min egen blogg. www.angelicahedstrom.se är min blogg, och på instagram går jag under nicket ”angelicah”. Vi ses!