Ja, hörni. Är inte det den eviga frågan inom alla områden så säg?

Hej! Angelica som skriver. I veckans program så berättar jag om ett ögonblick i mitt föräldraskap som jag skäms så in i bomben mycket för. Även om det egentligen inte var någon fara. Jag har alltså tagit i mitt barn i ilska.

Det var en dag när hjärnan inte funkade, sömnen lyste med sin frånvaro, Fredrik var borta på långjobb som han ofta är och jag och Lykke var inte direkt överens om något. Vi stod i sovrummet och hade återigen en dispyt. Tror det helt enkelt var faktumet att jag inte kunde bära henne samtidigt som jag lagade mat (vid spisen), något jag inte vill göra pga rädsla att hon bränner sig. Inget jag gjorde dög utan det var gnisselverkstad för hela slanten och jag minns att hon tog till det jag inte tål: hon höll fast i min kläder vilket skapar panik hos mig.

I den sekunden rinner den gyllene bägaren över och jag brinner av frustration inombords. Jag lyfter upp henne från golvet, sätter henne i sängen och går själv in i ett annat rum och stängde igen en stund.

När jag sedan kom ut satt Lykke kvar där i sängen med en bok. Jag hade fått en chans att hitta tillbaka till det mer logiska tänkande och de svarta molnen innanför pannbenet hade fått en stund för att skingra sig. Ibland brukar jag ta till WWJD (”What would Jesus do?”). Inte för att jag tror på Jesus särskilt mycket men det hjälper mig att se på en tuff situation utifrån istället från det svarta hålet av frustration jag är i, men den här gången gick det inte.

Visst var väl det bra att jag hann lugna mig, men själva grejen är att jag lyfte henne i ren ilska. Jag tog inte i henne hårdare än normalt när jag lyfte henne men det kändes som att min frustration strålade ut i det stackars barnet. Ingen fara, säger kanske ni, men nä. För mig var det här inte okej.

Jag tror på att visa känslor inför sina barn, oavsett om det är en ledsen, arg, orolig eller glad känsla. Genom att visa känslor låter vi barnen se att det är helt okej att känna och visa att de känner. Jag vill inte ha ett barn som döljer sina känslor för att hon tror att det är normen, hon får vara hur arg eller ledsen hon vill. Men, jag tror aldrig på att ta i sina barn i ilska. Man ska inte ta i någon annan människa i ilska. Oavsett om det är att lyfta barnet som jag gjorde eller att aga så ser jag det som otroligt fel och en väldigt kränkande handling. Inte heller tycker jag att det är okej att visa ilska genom att skrika, det är otroligt respektlöst, det finns andra sätt att vara arg. Jag tror inte heller på att ge time out, vilket ofta innefattar att lyfta barnet när personen (som bestämt att hen ska ha en time out) troligen är förbannad. Men det är en annan historia.
Nåja, dit jag vill komma med detta är att jag inte tycker att man ska röra en annan människa i ilska. Att använda sig av fysisk kraft för att visa sitt missnöje, sin makt eller liknande går helt över mitt förstånd. Har ni förresten hört talas om Giraff-språket? På engelska heter det Non-violent communication och handlar om att kunna lösa konflikter utan att anklaga, brusa upp ”för mycket” samt kunna känna empati för den man har konflikt med. Giraff-språket är en konfliktstrategi som består av fyra grundstenar:

1. Vad jag observerar.

2. Hur jag känner.

3. Vilka behov jag har.

4. Mina önskemål konkret och positivt.

De beskriver också hur man i en konflikt kan blanda ihop känslor, tankar och värderingar vilket kan störa vårt förhållningsätt. Till exempel kan det innebära att man lyfter sitt barn upp på sängen och sedan gråter i flera dagar för det..

”Bakom varje aggressivitet, kritik, och avvisande beteende finns det en människa med obemötta känslor och behov. Jag kan välja var jag lägger fokus; på aggressionen, kritiken och avvisandet eller på känslor och behov som ligger bakom.” (Källa)
Googla gärna och läs mer om Giraff-språket!

Jag har reflekterat lite kring avsnitt 2 från Älskade Unge, där snackar jag lite om konflikter. Läs gärna det HÄR.

Efter mitt svamliga inlägg, vad tycker du? Hur arg får man bli egentligen? Vart går gränsen för dig? Diskutera gärna vidare, på min blogg till exempel.
Hoppas ni haft en fin midsommar! Kram!