Som ni kanske vet om så skriver jag kröniker i Sportbladet på lördagar. I dagens krönika så åker jag 10 år tillbaka i tiden då jag inledde min fotbollskarriär på elitnivå. Men krönikan blev för lång och det som står i Sportbladet är en förkortad version. Jag ger dig här på min blogg en möjlighet att läsa krönikan i sin helhet. Jag kryddar med lite sköna foton ifrån det året som krönikan handlar om, år 2000.

—-Krönika 2 okt oklippt version—-

Tiden går fort när man har roligt sägs det och jag är i år inne på mitt 10e år på elitnivå. Jag tänkte idag bjuda på en tillbakablick på hur just det där första Allsvenska året var för mig.

Det var år 2000 och Göteborg var fotbollens huvudstad nummer 1 med 5 lag i Allsvenskan (på tok för många ifrån en och samma stad helt enkelt).
Jag ingick i Västra Frölundas Allsvenska trupp, på den tiden ett ganska så etablerat Allsvenskt lag. Vi stod dock stod inför ett tufft år då IFK Göteborg köpt storstjärnorna Gustav Andersson, Mikael Sandklef och Tomas Rosenqvist för fjuttiga 7 miljoner kronor. Den försäljningen hade fått succé tränaren och fotbollsgurun Torbjörn Nilsson att lämna skutan (han insåg helt enkelt att vi inte skulle räcka till så han valde att lämna det snart sjunkande skeppet).

För mig så var detta en dröm som gått i uppfyllelse. Jag var nu på Allsvensk nivå som 17-åring och livet kunde inte bli så mycket bättre. Jag visste att jag skulle få vara med och se och lära bakom den fantastiska och mycket lovande 23-åringen, Dime Jankulovski.
Dime som var stjärnan och rykternas man i VF, han kanske skulle med till sommarens EM-slutspel och Premier Leaguelaget Charlton ryckte i honom. Varje minut som jag fick träna med Dime var fantastisk och min utvecklingskurva gick spikrakt uppåt.

Stämningen i omklädningsrummet var magisk, jargongen var med dagens mått kanske lite hård men alla accepterade den och jag bara satt och njöt i omklädningsrummet efter varje träning. Tigerbalsam i kalsongerna och pisksnärt med handdukarna hörde till vardagen. Fotbollsmässigt så gick det uselt för oss det året men ändå hade vi det sjukt roligt tillsammans.

Så här långt i efterhand så var det väl helt enkelt så att vi hade lite för många ”goa göbbar” i laget.

Så för klubben Västra Frölunda så var det inget lyckat år men för mig så var det ett helt fantastiskt år där jag även fick min Allsvenska debut avklarad.
Det kan nog än idag vara mitt roligaste fotbollsår hittills.

Allsvenskan för exakt 10 år sen såg lite annorlunda ut jämfört med dagens kan man säga. Lagen och profilerna var lite annorlunda.
Halmstads BK tog hem guldet före Helsingborg och 3 stycken utav dom 5 Göteborglagen slutade i botten.
Mitt kära ÖSK slutade på 10e plats trots att dom hade storstjärnor som Niklas Skoog, Mats Rubarth och Lars Zetterlund i laget. Dagens storlag Malmö FF låg i Superettan med en viss Zlatan i laget. Djurgården och Kalmar FF slogs med MFF i Superettan där också Café Opera huserade.
Erik Hamrén tränade ÖIS och pannbands-Bella tog hem skytteligatiteln med 18 mål, 2 mål före en viss Marcus Allbäck. Veteranen Rolle Nilsson dominerade i Helsingborgs backlinje där Nanne var tränare. Bajen hade en 20-årig stjärna i laget som hette Kennedy och en 24-årig Stefan Selakovic blev guldlaget HBKs bästa målskytt med sina 10 fullträffar.
AIK hade ett superlag på pappret med superstars som Kåmark, Lucic, Andreas Andersson, Ola Andersson (dagens rit-Ola) och Novakovic i laget men slutade ”bara” på en 3e plats.
I Lennart Ottordahls Gais så sprang en hårfager Pelle Blohm runt på mittfältet och i det alltid lika favorit tippade Blåvitt så hittade vi supertalangen Jonas Lundén på topp och en viss 29-åring vid namn Håkan Mild sprang runt och skällde ut domarna efter noter.
BK Häcken lyckades hålla sig kvar via kvalspel då dom slog ut Mjällby på straffar där legenden Jocke Olsson blev stor hjälte. Två utav mina klasskamrater ingick också dom i Häcken laget, idag så är dom två hyfsade spelare. Ni kanske har hört talas om Kim Källström och Tobias Hysén.

        ”Tiden går fort när man har roligt”