Ibland är skidvärlden bra konstig. Eller i alla fall huvudet hos en skidåkare. Många av er tänker säkert hur jag i media kunde stå och säga att jag var nöjd över en 14.e (!) plats på ett mästerskap. Men riktigt så sa jag inte. Jag är inte nöjd över en fjortonde plats, högre krav än så på mig själv har jag. Men idag sa inte placeringen ett dugg om min prestation. En prestation som platsar på topp-5 listan som ett av de bästa loppen detta år. Jag gjorde allt jag kunde. Jag följde min plan. Jag gav allt. Jag satsade hårt. Jag fick tekniken att sitta. Jag åkte på skidorna. Jag gav allt och jag blev 14.e. Vilket är en skitplacering för mig. Det är det.

Men hur menar jag då, tänker ni?

Den senaste tiden har jag letat svar. Svar på att min kropp svarar, att klippet i åkningen finns och att tekniken sitter. Helt enkelt letat efter formen. För den har inte funnits där. Jag har presterat på nivåer som jag inte varit nöjd med.

Men idag klaffade allt. Mitt huvud var med på noterna, jag plågade mig, jag fick känna klippet i steget och trycket i stakningen. Periodvis kändes det som om jag flög fram. Jag har hittat formen. I alla fall idag! Och jag är så otroligt lättad. En sten föll från min hjärta. Idag var det roligt att åka. Jag såg och jag hörde publiken. Jag fick förnyade krafter av allt vrål! Det är fantastiskt att tävla här i Oslo. Visst är väl norskar och svenskar bittra konkurrenter i spåret, men vid sidan om får vi lika mycket hurrarop från norskar som svenskar.

Trots allt detta positiva kan man inte bortse från att jag ändå blev 14.e. Det är inte bra och det är inte den platsen jag vill hamna på ett VM. Men nu är det så, trist nog.

Jag hade fantastiska skidor uppför backarna idag, jag kunde åka avslappnat och stort och jag kände mig stark. Där var också där jag fick känslan av att flyga fram. Tyvärr kan jag inte säga samma sak i utförslöporna eller på platten, där kändes det mer som om jag eldade för kråkorna. Jag valde fel skidor idag och gick på ett par skidor som var fantastiska i uppförsbackarna. Det var ett medvetet val från min sida. Jag visste att jag inte skulle ha något med toppen att göra om jag inte hade bra fäste, men jag trodde inte att det skulle kosta mig så mycket. Jag blev 14.e. Inte kul, men det är samtidigt det som är charmen med skidåkningen. Allt måste stämma för att åka bra och det går inte att det är 95 %. Allt måste vara 100%. Minst.

Under OS hade svenskarna helt fantastiska skidor och i lördags hade jag kanonskidor. Men då får inte vallarna någon uppmärksamhet. Det är bara när det är mindre bra och det är väldigt orättvist. De är lika mycket tävlingsmänniskor som vi aktiva och de flesta av dem är själva gamla topp-skidåkare och de vet precis vad som krävs. Men precis som att jag kan göra en sämre prestation i ett lopp, kan väl lika väl de göra det. De är ju bara människor, precis som jag.

Men jag struntar i min placering idag. Jag tar med mig att jag fått mina svar. Att tekniken fungerar. Att jag kände mig snabb.

På torsdag är det stafett och då är det ett svenskt lag på tårna som ställer upp. Ett svenskt lag som vill visa framfötterna. Jag ska ge allt och det kommer mina lagkamrater också att göra!

Nu ska jag se vidare på SATC-serien, som jag fastat totalt i, innan det bli middag och sedan ska jag försöka få lite tid till att umgås med Emil.

I morgon är det tävlingsfri dag. På programmet står träning på förmiddagen, sedan ska vi följa herrarnas jakt på fler medaljer. Sen ska jag nog fortsätta stirra mig blind på datorn! 🙂

/Anna

Nu sitter jag i en snödriva i solen och har det ruggigt bra. Har precis fyllt på koppen med kaffe och ätit upp resterna av gårdagens kladdkaka så här går det ingen nöd på mig inte. Detta var ett perfekt alternativ för mig. Att få möjligheten att resa bort och bara släppa VM och allt ståhej för en stund. Men tro INTE att jag inte vill tillbaka. Hela kroppen skriker efter mer tävlingar så det ska bli skönt att åka tillbaka till gänget i morgon!

Har kört lite fart idag och det kändes helt okay. Det farliga när man toppar sig är att man går ner mycket i träning och kroppen blir piggare och piggare men man tappar lite studs i musklerna. Hmm.. hur ska jag förklara det då? Jo, kroppen och benen känns extremt lätta och mjuka men när du spänner benmusklerna så reagerar dom lite segt. Man är lite FÖR mjuk känns det som, så då gäller det att i lagom dos smälla på med benen igen för att hitta den där sköna snabba känslan som man vill åt. Och det är den som är svårt att hitta. Så alla har olika sätt att nå dit. Jag brukar köra lite ryck dagen innan eller som nu köra lite intervaller nån dag före racet för att få till det. Kan även köra lite styrka dagen innan och ev i uppvärmningen för att få ut lite mer ”studs” i benen. Så därför körde jag intervaller idag. För att få fart i benen!

Och det är även detta ”problem” som brukar göra att det är svårt ibland att få till det på första distansen på ett mästerskap men som gör att när man väl får ett race i kroppen vaknar lite till liv och gör benen mer laddade för nästa distans. Detta tror jag och hoppas gäller för det svenska laget nu på VM. Att nu har vi alla kört ett race och nu hoppas vi på piggare ben framöver!

Kul lopp för övrigt idag på herrarnas dubbeljakt. Där jag tyckte grabbarna körde på bra och det visar hur små marginaler det är som även avgör en 3mil. Det gäller att ha krafter och plats att ta sig fram på, precis på rätt ställe!

Vill passa på att framhålla och tacka vallarna som jobbar stenhårt och gör ett enormt jobb med våra skidor!  Vad jag sett är det svenska valla-teamet först ute och testar och sist hem från testandet. De ger ALLT för att vi ska ha bra grejor och de testar fram vad de anser är det bästa för dagen. Vi hade ”kungskidor” på sprinten bl.a. så det är lätt att missa deras fantastiska arbete. De får oftast bara synas när några andra nationer har bättre skidor. Lite tråkigt måste jag säga…

Så nu tar vi i laget och jag nya tag och nu ska jag åka lite pulka och bob! (För det heter bob och absolut inte snow racer!)

/ Emil

Tre vilsna killar i mål efter en tuff dag

 Emil, Marcus Hellner och Jesper Modin ser helt vilse ut i målfållan efter målgång. Måste ju vara sprintdagens skönaste bild! 🙂

Idag var det inte min dag. Inte alls. Jag kan inte skylla på någonting. Jag var bara inte tillräckligt pigg idag. Jag har nog gjort allt jag kan för att komma i rätt ”mood”. Och i rätt ”mood” var jag. Jag var lugn innan start. Jag visste vad jag skulle göra, jag visste att det skulle göra ont. Jag hade min plan. Det enda frågetecknet var min form. Men eftersom jag var så lugn, så tänkte jag att jag nog var i rätt bra slag. Hur går det ihop tänker ni säkert. Jo, för när jag är lugn så är jag ofta i slag. Lugn, trygg, taggad är lika med form, mental form. Ofta hänger den mentala och fysiska formen ihop. Men i dag verkade det inte så. Antagligen hade jag bara en dålig dagsform, eller antagligen.. Det var så!

Jag följde min plan i alla fall. Men i min plan ingick inte den fart som tättrion satte uppefter ca 4 km. En helt sinnesjuk fart. I alla fall för mig, i dag.

Jag kände redan innan att jag sladdade, men jag tänkte inte ge mig. Men plötsligt hade de dragit ifrån och där försökte jag ta mig fram i ingenmansland. In mot varvningen kom även en klunga bakom ikapp. Bra tänkte jag, då får jag några att köra med på skate. Jag hade dock inte räknat med att det skulle vara så svårt att pricka rätt med pjäxan i bindningen. Tappade ett par sekunder. Sekunder som skulle visa sig vara ointagliga. Jag låg och jagade i ca 5 km, med samma avstånd. Kanske växte det något för varje kilometer, men så mycket var det inte. Men jag kom inte ikapp! De försvann in i dimman. Och där låg jag själv och kämpade. För vad då? Kan ni tänka er hur frustrerande det var? Att jaga och jaga, plåga sig rejält och att det ändå inte svarar.

När jag efter ca 12,5 åkta kilometrar börjar inse att jag inte kommer gå ikapp klungan som slåss om 5-9e plats, ger jag upp. Jag inser att jag inte kommer att komma ikapp. Jag bevakar den platsen jag har, tar mig i mål. Bryter ihop och kommer igen.

Jag är skitförbannad och less. Lite bitter över att just denna distans skulle vara först. Jag brukar vilja ha en distans att ”värma upp” med. Känslan i kroppen just nu är väldigt, läskligt lik den jag hade efter 10 km skate på OS. Kruxet är bara att jag då egentligen hade gjort ett bra lopp. Jag blev ju fyra på OS. Men idag har jag inte gjort ett bra lopp. Jag har gjort ett dåligt lopp. Ok att loppet var bättre än det förra helgen i Drammen, men jag vill inte åka så här på ett VM!

Om två dagar får jag en ny chans. En ny möjlighet att göra mig själv rättvisa. Det loppet kommer att gå på drivmedlet som kallas revansch. Jag hoppas det är ett bra drivmedel.

Trots att skit idag så blev jag ändå 10a. Min bästa placering någonsin i ett VM. Men jag vill och jag kan bättre än så. Det vet jag. Jag ska bara se till att visa det.

Jag skyller inte på något idag. Jag var bara inte tillräckligt bra helt enkelt. Det är bara att gratulera min teammates som har gjort det fantastiskt bra idag! Jag glädjs med er och snart ska jag sluta sura. Låt mig bara sura en liten stund till, sen är jag klar. Då ska jag börja ladda in för måndagens lopp.

Dagens väder avspeglar mitt humör rätt bra. Dimmigt. Utan sikt. Allt ljud dämpas.

Tack till er som hejade idag. Nästa gång hoppas jag att jag får se er också! 🙂

Nu ska jag duscha, ta bort nagellacket, måla på nytt, gå på massage, läsa en bok eller se på SATC. Tänka på allt förutom skidåkning. Tror inte det är något problem!

/Anna

En fantastisk skön dag!

Så vill jag sammanfatta torsdagen och min sprint dag där jag Äntligen lyckades få en medalj!

Vi tar å skiter i att berätta om loppet. För det har ni nog sätt ändå på TV. En final där jag tyvärr blev hindrad av en norsk i långbacken. Och fick istället för att rycka ifrån, fokusera på att rycka ikapp:) Men jag är skitglad ändå och mycket nöjd över vår svenska insats!

Så när jag kom i mål och en stund efter var det bara en stor tomhet som fyllde kroppen. Jag har laddat egentligen i 3 år på att få en mästerskapsmedalj. Och med en förväntan från mig själv och andra har gjort att jag byggt upp en stort jävla berg av krav och förväntan på att jag ska ta en medalj, och det är det berget som nu rann av mig och ner i avgrunden för alltid!  Och det är det som gjorde att jag bara var het tom i huvudet och kroppen efteråt. Och mycket mycket lycklig!

Dagen efter loppet så tog jag mitt pick och pack och gav mig av från VM för att ladda på egen ort och bara få lite lugn och ro nu när jag hade chansen till det. Det är först på onsdag som jag tävlar igen så jag har gått om tid att vara här och njuta och ladda batterierna. Och som jag njuter! Idag har jag kört skidor i nydragna spår i fantastisk terräng så just nu mår jag bättre än på mycket länge!

Har precis tittat på Annas lopp och hon spände bågen men tyvärr höll det inte hela vägen för henne och tjejerna idag. Men det kommer fler lopp att ladda för!

/Emil

I morgon startar mitt VM. Ett VM som redan innan det startar för min del har fått smak av brons med guldstänk. Att Emil fick vinna bronset igår var en sån seger att jag bara jublade rakt ut! Vilken lättnad det var, att han äntligen, äntligen fick visa att han minsann kan åka bra på mästerskap han med! Jag fick äran att vara med honom från målgång genom media, dopingkontroll, medaljceremoni, en sen middag och någon timme på kvällen innan det var dags att sova och för mig att börja ladda inför mina lopp. VM hade inte kunnat börja bättre!

Och som om det inte var nog med Emils brons, var det ju faktiskt en till svensk på pallen. Marcus gick ju och vann den jäkeln! 😀 Vilken svensk dag! Igår var jag en stolt svensk flickvän och team-mate!

Under ett VM hinner man ju inte stanna upp och tänka, det är bara direkt på nästa grej. I dag är dagen före min första VM-start. En dag som ser ut precis som alla andra dagar före en tävling, oavsett vilken tävling. Enda skillnaden är väl att vi hade en presskonferens just efter frukost i morse. Kändes ungefär som att jag knappt hade fått gruset ur ögonen innan jag satte mig på pallen med mikrofonen i högsta hugg framför se svenska journalisterna.

Annars har dagen sett lika ut. Efter presskonferensen for vi direkt upp till stadion för att testa skidor och bana, köra på lite fartdrag och få sig en bild av hur stadionområdet ser ut för att hitta rätt i morgon (till start och likande alltså).

Jag testade skidor med coach Ingesson idag, Niemi hade nog fullt upp med att förbereda och testa andra skidor. Vi testade både nytt och gammalt, bland annat paret jag åkte på i OS. Vi får se hur vädret ser ut i morgon, men vi hittade i alla fall några bra skidor.

Körde på några fartdrag, kändes bra. Helt lagom bra.

Idag är en sån dag där tankarna kan far hejvilt, man tänker på det ena och det tredje och funderar än hit och än dit. Visst har mina tankar farit fram och åter, men mest har de handlat om hur jag ska tänka när jag åker. Hur jag ska åka och hur jag ska känna mig. Jag har studerat varje del av banan, skapat mig en bild av hur det ska kännas att åka där, hur trött jag ska vara. Men ändå känner jag mig ganska lugn, jag kan ju inte göra med än vad jag kan. Jag ska göra mitt bästa, jag ska kriga så länge jag kan. Om det räcker i 3, 7, 10km eller hela vägen in vet jag inte idag. Men i morgon vet jag.

Jag ska förbereda mig på att det kommer göra ont, att jag ska släppa fokus på hur det känns och bara köra, och jag ska våga köra lite hårdare än vad jag gör i vanliga fall. Lyckas jag med det i morgon, kommer jag vara nöjd. Tror jag i alla fall! 🙂

Nu är det snart dags för den traditionsenliga löpturen dagen innan tävling, sedan är det middag och sen ska jag se till så att mina stavar är i gott skick inför morgon dagen!

Igår fick jag stå vid sidan om och uppleva dånet av publiken kring stadion. I morgon hoppas jag få uppleva det själv. Igår var det magiskt. Jag hoppas det är det i morgon också!

/Anna

VM i Oslo har kastat sig över oss som en stor våg. En våg fylld av spänning, glädje, frustration, ilska, lycka. Alla känslor tillsammans.

Visst är skidor en sport man kan träna sig bra till, men i slutändan är det ändå känslorna som avgör. Känslan i kroppen inför ett lopp. Känslan i huvudet under natten inför ett lopp. Känslan i löpsteget på morgonen innan ett lopp. Känslan i skidorna innan start. Känslan i kropp, knopp och skidor när startskottet går. Känslan i kropp och knopp under lopp och känslan när man går i mål, är jag glad, trött, pigg, frustrerad?

Att åka skidor är rätt känslosamt skulle jag vilja säga. Det gället att finna en skön känsla. En magisk känsla!

Under träningsåret stoppar man bort känslorna lite, tränar med huvudet i sanden och stannar sällan upp och lyssnar på känslan. Pulsen på klockan får styra istället. Var pulsen bra, var passet bra. Pressade jag mig tillräckligt? Jodå, pulsen var bra. Blev jag trött? Jodå, pulsen var bra… Detta eviga snackande om pulsen. När tävlingarna kommer finns det inga pulsklockor att styra kropp med. Det är då det gäller att hitta känslan. Det är den jakten som börjar nu. Jakten att hitta den perfekta känslan. Känslan som gör en oövervinnerlig. Första tävlingen är som bambi-på-hal-is rent känslomässigt.

Frågetecknen är många. Ska det kännas så här? Är jag tillräckligt trött? Tänker jag rätt? Åker jag rätt? Kring jul börjar känslan infinna sig. Men det är riskabelt. Känslan kan försvinna snabbt. Man måste vara rädd om den där känslan. Den oövervinnerliga känslan.

Ni kanske tycker jag svamlar, men för mig är känslan det viktigaste. Innan OS visste jag vilken känsla i kroppen jag skulle ha när jag åkte. Det är den känslan jag kommer att söka nu. Den lugna, trygga känslan av att veta hur man gör, hur jag gör! Den känslan längtar jag efter!

Nu ska jag fortsätta njuta av känslan att bara vara. Träningen är gjord.  Nu är sökandet över. Det är nu känslan börjar krypa in. Den underbaraste, härligaste känslan som finns. Känslan att vara stark, känslan att veta vad man gör, känslan att allt stämmer. Det är den känslan vi gör allt och lite till för att uppleva.

Tack för att ni orkade lyssna på mitt svammel om den underbara känslan, jag hoppas ni får uppleva den någon gång!

/Anna

Sista avgörande timmarna
Då var det bara de sista avgörande timmarna kvar till start. Kroppen är tränad såhårt jag har vågat och kunnat plåga den . Utrustningen är slipad och förbättrad till detyttersta och allt runtomkring mig har jag ordnat på så bra sätt jag kunnat. Allt kan självklart göras bättre, det är klart jag fattar det. Men det är ändå med ett lugn jag kommer närma mig startlinjen i dag. Ett lugn över att jag gjort allt så bra jag kunnat och med den vetskapen med mig, det är guld värt för mig!

Så nu väntar bara det sista timmarna. Sista timmarna då jag tillsammans med vallarna ska få fram grymma skidor som vi ska kunna utmana världen på. Få i mig bra mednäring och mat så kroppen kan pressas till dess gräns och sen få fram en bra plan ochkänsla i huvudet hur jag ska lyckas med att ta mig först över mållinjen.
Man har en grundplan hur man ska åka, och med vilken linje och växel man ska köra banan på. Men det är ändå precis innan start då man vet hur föret och skidorna går somman kan börja få en riktig uppfattning om hur jag ska lägga upp det.

Och sen det kanske viktigaste av att hitta ett rätt läge i huvudet. För om vi för en gångskull skiter i att sprint är det absolut mest slumpartade skidgrenen av alla. Och att det i sprint inte bara är att ställa ut skidorna på starten och tro att det ska lösa sig. Man måsteha en bra dag, bra skidor och sen en hel del tur för att faktiskt lyckas. I slutändan är detändå i huvudet det viktiga sker. Sprint är en lång dag där vi håller på i flera timmar ochmåste hela tiden ha huvudet i rätt läge. Inte för taggad och inte för loj. Utan helt enkelt lagom… jag vill koppla in mitt ”attack mode” för det är då jag funkar bäst. Jag kan inteförklara hur det känns jag vet det bara själv och känner när jag är där.

–Luddigt? Jo mycket, men så elitidrott och skidor fungerar. Så nu de sista timmarna som är kvar till start är det viktigaste för mig helt enkelt, att hitta mitt ”attack mode”
Och hoppas på lite tur
Nu kör vi!!!
/Emil

Här kommer ett litet axplock av dagens aktiviteter…

Pingismatcher….

Bussning upp till Holmenkollen.

Blodscreening.

Sen till vallabyn och testa skidor och banorna. Jag har mina skidor i den lilla lastbilen

Pinka in reviret…

Våra kära följeslagare med massa kloka frågor vinkar glatt…

Kort mingel med familjen. De hade tagit med sig allt jag hade glömt hemma så nu har jag allt igen! Tack säger jag.

/Emil

Förbundets huvudsponsor har tryckt upp ”idol-kort” åt oss i längdlaget. Tillsammans med oss på boendet här i Oslo bor också två backhoppare. De ville inte vara sämre, så de fixade egna idolkort. Vad säger ni om dom?

Två olika typer av Idolkort

Närbild på idolkorten

Jag tycker dom var skönare än skönast! 🙂

Tack för det grabbar, Fredrik Balkåsen och Carl Nordin! Vi håller våra tummar för er!

/Anna