Ibland är skidvärlden bra konstig. Eller i alla fall huvudet hos en skidåkare. Många av er tänker säkert hur jag i media kunde stå och säga att jag var nöjd över en 14.e (!) plats på ett mästerskap. Men riktigt så sa jag inte. Jag är inte nöjd över en fjortonde plats, högre krav än så på mig själv har jag. Men idag sa inte placeringen ett dugg om min prestation. En prestation som platsar på topp-5 listan som ett av de bästa loppen detta år. Jag gjorde allt jag kunde. Jag följde min plan. Jag gav allt. Jag satsade hårt. Jag fick tekniken att sitta. Jag åkte på skidorna. Jag gav allt och jag blev 14.e. Vilket är en skitplacering för mig. Det är det.

Men hur menar jag då, tänker ni?

Den senaste tiden har jag letat svar. Svar på att min kropp svarar, att klippet i åkningen finns och att tekniken sitter. Helt enkelt letat efter formen. För den har inte funnits där. Jag har presterat på nivåer som jag inte varit nöjd med.

Men idag klaffade allt. Mitt huvud var med på noterna, jag plågade mig, jag fick känna klippet i steget och trycket i stakningen. Periodvis kändes det som om jag flög fram. Jag har hittat formen. I alla fall idag! Och jag är så otroligt lättad. En sten föll från min hjärta. Idag var det roligt att åka. Jag såg och jag hörde publiken. Jag fick förnyade krafter av allt vrål! Det är fantastiskt att tävla här i Oslo. Visst är väl norskar och svenskar bittra konkurrenter i spåret, men vid sidan om får vi lika mycket hurrarop från norskar som svenskar.

Trots allt detta positiva kan man inte bortse från att jag ändå blev 14.e. Det är inte bra och det är inte den platsen jag vill hamna på ett VM. Men nu är det så, trist nog.

Jag hade fantastiska skidor uppför backarna idag, jag kunde åka avslappnat och stort och jag kände mig stark. Där var också där jag fick känslan av att flyga fram. Tyvärr kan jag inte säga samma sak i utförslöporna eller på platten, där kändes det mer som om jag eldade för kråkorna. Jag valde fel skidor idag och gick på ett par skidor som var fantastiska i uppförsbackarna. Det var ett medvetet val från min sida. Jag visste att jag inte skulle ha något med toppen att göra om jag inte hade bra fäste, men jag trodde inte att det skulle kosta mig så mycket. Jag blev 14.e. Inte kul, men det är samtidigt det som är charmen med skidåkningen. Allt måste stämma för att åka bra och det går inte att det är 95 %. Allt måste vara 100%. Minst.

Under OS hade svenskarna helt fantastiska skidor och i lördags hade jag kanonskidor. Men då får inte vallarna någon uppmärksamhet. Det är bara när det är mindre bra och det är väldigt orättvist. De är lika mycket tävlingsmänniskor som vi aktiva och de flesta av dem är själva gamla topp-skidåkare och de vet precis vad som krävs. Men precis som att jag kan göra en sämre prestation i ett lopp, kan väl lika väl de göra det. De är ju bara människor, precis som jag.

Men jag struntar i min placering idag. Jag tar med mig att jag fått mina svar. Att tekniken fungerar. Att jag kände mig snabb.

På torsdag är det stafett och då är det ett svenskt lag på tårna som ställer upp. Ett svenskt lag som vill visa framfötterna. Jag ska ge allt och det kommer mina lagkamrater också att göra!

Nu ska jag se vidare på SATC-serien, som jag fastat totalt i, innan det bli middag och sedan ska jag försöka få lite tid till att umgås med Emil.

I morgon är det tävlingsfri dag. På programmet står träning på förmiddagen, sedan ska vi följa herrarnas jakt på fler medaljer. Sen ska jag nog fortsätta stirra mig blind på datorn! 🙂

/Anna