Idag var det inte min dag. Inte alls. Jag kan inte skylla på någonting. Jag var bara inte tillräckligt pigg idag. Jag har nog gjort allt jag kan för att komma i rätt ”mood”. Och i rätt ”mood” var jag. Jag var lugn innan start. Jag visste vad jag skulle göra, jag visste att det skulle göra ont. Jag hade min plan. Det enda frågetecknet var min form. Men eftersom jag var så lugn, så tänkte jag att jag nog var i rätt bra slag. Hur går det ihop tänker ni säkert. Jo, för när jag är lugn så är jag ofta i slag. Lugn, trygg, taggad är lika med form, mental form. Ofta hänger den mentala och fysiska formen ihop. Men i dag verkade det inte så. Antagligen hade jag bara en dålig dagsform, eller antagligen.. Det var så!

Jag följde min plan i alla fall. Men i min plan ingick inte den fart som tättrion satte uppefter ca 4 km. En helt sinnesjuk fart. I alla fall för mig, i dag.

Jag kände redan innan att jag sladdade, men jag tänkte inte ge mig. Men plötsligt hade de dragit ifrån och där försökte jag ta mig fram i ingenmansland. In mot varvningen kom även en klunga bakom ikapp. Bra tänkte jag, då får jag några att köra med på skate. Jag hade dock inte räknat med att det skulle vara så svårt att pricka rätt med pjäxan i bindningen. Tappade ett par sekunder. Sekunder som skulle visa sig vara ointagliga. Jag låg och jagade i ca 5 km, med samma avstånd. Kanske växte det något för varje kilometer, men så mycket var det inte. Men jag kom inte ikapp! De försvann in i dimman. Och där låg jag själv och kämpade. För vad då? Kan ni tänka er hur frustrerande det var? Att jaga och jaga, plåga sig rejält och att det ändå inte svarar.

När jag efter ca 12,5 åkta kilometrar börjar inse att jag inte kommer gå ikapp klungan som slåss om 5-9e plats, ger jag upp. Jag inser att jag inte kommer att komma ikapp. Jag bevakar den platsen jag har, tar mig i mål. Bryter ihop och kommer igen.

Jag är skitförbannad och less. Lite bitter över att just denna distans skulle vara först. Jag brukar vilja ha en distans att ”värma upp” med. Känslan i kroppen just nu är väldigt, läskligt lik den jag hade efter 10 km skate på OS. Kruxet är bara att jag då egentligen hade gjort ett bra lopp. Jag blev ju fyra på OS. Men idag har jag inte gjort ett bra lopp. Jag har gjort ett dåligt lopp. Ok att loppet var bättre än det förra helgen i Drammen, men jag vill inte åka så här på ett VM!

Om två dagar får jag en ny chans. En ny möjlighet att göra mig själv rättvisa. Det loppet kommer att gå på drivmedlet som kallas revansch. Jag hoppas det är ett bra drivmedel.

Trots att skit idag så blev jag ändå 10a. Min bästa placering någonsin i ett VM. Men jag vill och jag kan bättre än så. Det vet jag. Jag ska bara se till att visa det.

Jag skyller inte på något idag. Jag var bara inte tillräckligt bra helt enkelt. Det är bara att gratulera min teammates som har gjort det fantastiskt bra idag! Jag glädjs med er och snart ska jag sluta sura. Låt mig bara sura en liten stund till, sen är jag klar. Då ska jag börja ladda in för måndagens lopp.

Dagens väder avspeglar mitt humör rätt bra. Dimmigt. Utan sikt. Allt ljud dämpas.

Tack till er som hejade idag. Nästa gång hoppas jag att jag får se er också! 🙂

Nu ska jag duscha, ta bort nagellacket, måla på nytt, gå på massage, läsa en bok eller se på SATC. Tänka på allt förutom skidåkning. Tror inte det är något problem!

/Anna