Igen. Igen blev jag 10a.

En snopen, förbannad och less tia.

Jag ville så gärna nå topp sex idag, Få möjlighet att ännu en gång få uppleva stämningen nere vid prisutdelningen.

Men det ville sig inte idag. Jag kämpade och kämpade, körde järnet i de flesta backarna men det räckte inte. Idag var jag chanslös.

Jag åker hem från VM med en silvermedalj. En medalj som räddar upp hela mästerskapet med råge. För förutom det har det inte gått hela vägen. Marginalerna har inte varit på min sida. Jag hade en dröm om att ännu en gång få uppleva glädjen av att nå en medalj. Men detta mästerskap skulle inte bli denna gång.

Som tur är så är jag fortfarande ung. I alla fall i skidåkarvärlden. Om man bortser från fantastiska Johaug alltså. Jag har fortfarande många mästerskap kvar, många träningstimmar att försöka bli bättre på. Och det är tur det!

Nu ska jag ladda om, tagga till och sätta fokus mot världscupen i Lathi nästa helg. Men först ska jag åka och köpa godis!

Anna

VM sista distans går av stapeln i morgon, för mig alltså. 30 km skate med masstart. Ett lopp som kommer bli tufft från start. Ett lopp där den med mest sug efter framgång och ett bra resultat kommer att nå längst.

Jag förbereder mig allt vad jag kan för att vara förberedd inför loppet. Förbereder mig på att det kommer göra ont. Att det kommer kännas tungt och segt, men samtidigt förbereda mig på att det efter en svacka alltid bli lite lättare.

Det svänger mycket under ett så pass långt lopp. Alla har sina ”ups-and-downs”. Det gäller att kriga. Att våga bli trött. Att våga köra lite hårdare vissa partier.

Jag ska hänga med så länge jag kan. Jag aldrig varit bättre än 8.a på denna distans tidigare. Det vore fantastiskt att så den prestationen, och drömmen vore att bli topp-6 så jag få uppleva en till medaljceremoni nere på Karl-Johan.

Vi får se hur kropp och knopp mår i morgon.

Nu är det fokus på loppet. Fokus på min uppgift.

Nu är det läggdags sedan länge!

Anna

Har kollat klart nu på staffeten och vill bara säga och understryka att vi tog faktiskt ett SILVER! Grabbarna har kämpat otroligt bra idag och tycker vi ska vara nöjda med dagen ändå, trots att det inte blev något guld. Om vi nu bortser från gesterna på upploppet så måste man imponeras av petterpojken, det rycket var ett av de jäkligaste jag sett!

Nu laddar vi för helgen! För truppen är på G!

/Emil

går fylldes det svenska lagets medaljpott på. Med ett silver! Det första sedan 1962. Typ på stenåldern. Wow! 😉 Skämt å sido, men häftigt är det för det är länge sedan.

När jag förstod på sista sträckan, när Charlotte lämnade finskan bakom sig, att silvret var säkrat var det lättnad jag kände. ÄNTLIGEN!

Britta blev ju inskickad i sista sekund men gjorde det helt fantastiskt!

Efter Ida och Charlottes guld dagen innan, var jag mer än sugen på att gå upp på scenen nere på Karl-Johan och ta emot medalj. Jag skulle dit. Punkt slut.

Men samtidigt kan man inte tänka så. För allt kan hända. Jag visste ju inte ens hur jag själv skulle åka. Men jag ville dit. Laget ville dit.

Mitt lopp kommer nog inte att gå till historien som det bästa, men det räckte till ett silver. Jag hade som mål att hänga på Johaug, och när jag inte gjorde det blev jag rätt besviken på mig själv. Men jag gav mig inte, kämpade hela vägen in och släppte in alltför mycket på Johaug. Dessutom släppte Saarinen, vilket var viktigt för laget. Alla sekunder, alla metrar är viktiga. Och ser man dessutom att någon i laget åker bra, har bra grejer blir man ju ännu mer peppad. Och det blev jag verkligen av Idas körning,

Charlotte åkte som bara hon kan, matchade till och med Björgen i tid även om det är svårt att jämföra tider i en stafett, och speciellt när man jämför med laget som vann som kan slå av lite på farten mot slutet (om man vill). Men trots det så är det en värdemätare. Hon åkte grymt bra!

Nu laddar vi inför morgondagens tremil med att titta på grabbarna som ska försöka kämpa om guldet uppe på stadion. Hittills (en bit in på andra sträckan) ser det riktigt bra ut! J

Tack för att ni hejar, tror på oss och peppar oss!

Anna Haag

Vilket lopp brudarna gjorde!

De gav allt och det räckte hela vägen!

Ida gjorde ett kanonjobb på femte sträckan, lät finskan Saarinen bita i det sura äpplet i ”Hellner-backen” och gav allt hela vägen in i mål.

Charlotte sparade inte på krutet, utan stack direkt från start. Gav järnet och var först in i tidigare nämnda backen och de jagande hade inte en suck att närma sig! Hon fick defilera in på målrakan, rakt in i armarna på Ida!

Vilken glädje, vilken revansch!

Svenskarna hade grymma skidor idag, det här var lika mycket vallarnas seger som tjejernas!

Fatta att vi (dom) tog GULD! Wow!

Grabbarna gjorde precis som de skulle, de var med där framme, de satte färg på loppet, de gjorde bra växlingar. Men när finnen drog iväg på femte sträckan hade inte Jesper krafterna kvar att sätta emot något. Han kämpade sig in i växlingen och skickade iväg Emil. Emil öppnade hårt, offensivt, gjorde allt för att närma sig de flyende åkarna. Men avståndet var för stort, trots att han måste ha haft den snabbaste tiden på sista sträckan.

Men de kämpade väl, även om det säkerligen känns surt just nu.

Men nu njuter vi av damernas guld!!

Anna

Sitter och håller mina tummar för grabbarna och tjejerna som kör idag. Ida och Charlotte för tjejerna och Jesper och Emil för killarna. Kan inte bestämma mig för vilka jag är mest nervös för.. I alla fall är jag nervös!

Sitter i soffan i lekrummet med ligan som inte åker idag.

Såg semin nyss och spöket med vallan verkar vara bortmotat, de verkar ha riktigt bra grejer. Nu gäller de bara att de står på benen och gör bra taktiska beslut. Men jag tvivlar inte!

På damsidan anser jag att norskorna är favoriter, de har åkt riktigt start. Finskorna verkar vara i bra slag, lika så italienskorna. Slovenien med Majdic i spetsen kommer bli tuffa om första sträckans åkare håller. Svenskarna kommer köra rejält från start! 🙂

På killsidan är så klart norskarna favosriter, konstigt vore annars. Men Ryssland verkar återigen starka (tänker på OS i fjol) och finnarna verkar köra stenhårt och återigen verka ha kanonskidor. Emil och Jesper såg starka ut.. Det blir spännande!

Svenskarna kommer sälja sig dyrt, fajtas om medaljerna så länge det går!

Håll tummarna nu!

Anna

Vi har nu fått följa med Emil och Anna bakom kulisserna på ett VM. Vi har fått läsa om deras upplevelser, tankar och känslor. En ganska utförlig bild av deras perspektiv som åkare har beskrivits. Men nu har det blivit dags att även beskriva VM ur en åskådares perspektiv.  Jag, i form av Emils syster, har varit på plats samtliga dagar undre VM i Holmenkollen och tänkte nu delge er min upplevelse.

Dagarna börjar med en frukost på hotellet. Detta sker runt kl 7-8, vilket i min värld är väldigt tidigt att stiga upp för att vara semester.  En god frukostbuffé intas innan avfärd mot Kollen. 
I samlad trupp går vi sedan till tågstationen.  Eftersom vi bor en bit utanför Oslo får vi först ta pendeltåget till Oslo och där byta till tunnelbanan som tar oss hela vägen upp till Kollen. Eftersom ca 30 000-40 000 biljetter är sålda och samtliga tar tunnelbanan dit så packas vi som sillar i vagnarna för att få plats. En skumpig färd med ca 13 stopp på vägen. 

Väl framme på stadion tar vi plats på läktaren. Eftersom vi stigit upp i ottan och tagit en av de tidigaste vagnarna mot stadion så är vi bland de första på plats. Detta gör att vi ställer oss på de bästa platserna på läktarna. Dessa platser försämras dock ju närmare start vi kommer eftersom envisa funktionärer hela tiden ber oss flytta mer ihop så att alla ska få plats. När starten går står vi också då packade som sillar för att få plats. Men innan dess att startskottet går har vi en massa timmar att slå ihjäl eftersom vi anlänt så tidigt. Dessa timmar ägnar vi åt att frysa, hoppa oss varma, äta matsäck och lyssna på roliga norska uttryck. Publikum (publik)har blivit ett favoritord. Men främst ägnas dessa timmar åt att dansa till VM-låten ”Ski-VM i Kollen”.  En mycket underhållande dans som leds av instruktörer framför läktarna. De visar oss dansstegen och efter ett tag står hela publikhavet och gungar i takt.

När väl starten har gått hörs ett publikjubel utan dess like. Aldrig förr har jag varit med om en sådan stämning på läktarna. Det jublas åt alla, snabb som långsam, Normann eller inte.  Och inte blir jublet tystare av att Norge nästan har lyckats tagit samtliga guld hittills. Jag kan inte annat än att imponeras på denna nation.

Sedan är det bara att följa med folkströmmen tillbaka till T-banan och bli packade som sillar igen ner till Oslo.

Detta var VM ur mitt perspektiv.

/Emma Jönsson

En helt vanlig dag i svensk lägret börjar alltid med en stadig frukost omkring kl åtta. Gröt (självklart) med nötter och färska bär, smörgås med avokado, skinka och ett antal med den norska delikatessen brunost. Om man ska göra som norsken säger (läs Arild Monsen, sprinttränare) ska man även ha sylt (toy) uppe på osten. Några få har även anammat detta annorlunda sätt att äta den bruna osten på. Till det dricks det kaffe eller te, juice eller vatten.

Efter att ha suttit och tjattrat sig igenom den (oftast) timmes långa frukosten går man tillbaka till rummet, en del dressar om till skidkläder för att attackera spåren kring hotellet, andra stannar på rummet och läser eller ser på film (grabbarna ser på äventyraren Lars Monsen, tjejerna Solsidan, Mad Men eller SATC). Den tredje delen lägger sig i sängen, sätter på pepplåtar och förbereder sig mentalt för att utmana spåren kring Holmenkollen. Förbereder sig på att pressa sig till max och ge de övriga nationerna en kamp om medaljerna. Lagom till lunch har dessa lämnat boendet och åkt upp till stadion, för att påbörja den 1,5 timmes långa uppvärmningen innan tävlingen. Testar skidor, testar bana och kör ett par fartdrag i uppvärmningen.

Samtidigt har de som är kvar på boendet kommit tillbaka från förmiddagens träning, duschat och gjort sig redo för lunch. Tillagad av ”idrettssentrets” svenske kock under uppsyn av vår egen Pelle Kock.

Just när de är dags för ”kaffe-på-maten” intar alla sin favoritposition i soffan i ”lek-rummet” där de kommer att hålla sina tummar och skrika sig hesa på våra teammates de närmaste timmarna.

När loppet är klart, är det perfekt tid för ett mellanmål. Yoghurt och flingor eller någon smörgås med pålägg på. Ungefär då brukar de tävlande ramla in, vissa med ett leende från öra till öra, andra med läppen hängande i knävecken.

Samtidigt börjar våra fysios komma tillbaka och ”listan” är fullbokad så det är bara för dem att hugga in. Vi lägger oss på bänken och förbereder oss på en stund där man ena stunden tycker ”jäklar vad gött det är med lite massage” och andra stunder bannar fysion varför han/hon behöver ta i så mycket! Aj!

Innan middagen ramlar resten av laget in, alla utom vallarna som har några timmar kvar i vallaboden innan det är dags för dem att låsa dörrarna till lastbilarna och hoppa på bussen hem.

De som ska tävla dagen efter (eller de som har tävlat under dagen) brukar ta en jogging tur kring sjön just innan eller efter middagen. För återhämtning.

Middagen intas med ljus och vikta servetter på borden, en tre-rätters middag som hade fått den mest inbitne dietisten att gråta av lycka. Här lämnas inget åt slumpen.

Om frukosten är lång, så är det inget mot middagen där vi gärna sitter kvar lite extra länge, pratar om dagens lopp, morgondagens lopp och allt annat mellan himmel och jord. Vi umgås! J

Efter middagen är det åter dags för våra fysios att jobba, de som inte fick behandling innan middagen ska ha efter. Vi andra spelar pingis, biljard, kollar på film på den gigantiska LCD-skärmen i ”lek-rummet” eller snackar taktik inför kommande lopp.

Just innan kvällsfikat är det dags för ”åkarmöte” där vi går igenom tävlingen dagen efter, tider, placering av ledare, vallaplats och allt annat man bör veta inför tävlingen.

Just innan 22 är det kvällsfika, sedan stängs dörr efter dörr, lampa efter lampa släcks. Och en vanlig dag för det svenska laget på plats i Oslo är över.

Glada miner i det svenska laget Anna Haag