går fylldes det svenska lagets medaljpott på. Med ett silver! Det första sedan 1962. Typ på stenåldern. Wow! 😉 Skämt å sido, men häftigt är det för det är länge sedan.

När jag förstod på sista sträckan, när Charlotte lämnade finskan bakom sig, att silvret var säkrat var det lättnad jag kände. ÄNTLIGEN!

Britta blev ju inskickad i sista sekund men gjorde det helt fantastiskt!

Efter Ida och Charlottes guld dagen innan, var jag mer än sugen på att gå upp på scenen nere på Karl-Johan och ta emot medalj. Jag skulle dit. Punkt slut.

Men samtidigt kan man inte tänka så. För allt kan hända. Jag visste ju inte ens hur jag själv skulle åka. Men jag ville dit. Laget ville dit.

Mitt lopp kommer nog inte att gå till historien som det bästa, men det räckte till ett silver. Jag hade som mål att hänga på Johaug, och när jag inte gjorde det blev jag rätt besviken på mig själv. Men jag gav mig inte, kämpade hela vägen in och släppte in alltför mycket på Johaug. Dessutom släppte Saarinen, vilket var viktigt för laget. Alla sekunder, alla metrar är viktiga. Och ser man dessutom att någon i laget åker bra, har bra grejer blir man ju ännu mer peppad. Och det blev jag verkligen av Idas körning,

Charlotte åkte som bara hon kan, matchade till och med Björgen i tid även om det är svårt att jämföra tider i en stafett, och speciellt när man jämför med laget som vann som kan slå av lite på farten mot slutet (om man vill). Men trots det så är det en värdemätare. Hon åkte grymt bra!

Nu laddar vi inför morgondagens tremil med att titta på grabbarna som ska försöka kämpa om guldet uppe på stadion. Hittills (en bit in på andra sträckan) ser det riktigt bra ut! J

Tack för att ni hejar, tror på oss och peppar oss!

Anna Haag