Vi har nu fått följa med Emil och Anna bakom kulisserna på ett VM. Vi har fått läsa om deras upplevelser, tankar och känslor. En ganska utförlig bild av deras perspektiv som åkare har beskrivits. Men nu har det blivit dags att även beskriva VM ur en åskådares perspektiv.  Jag, i form av Emils syster, har varit på plats samtliga dagar undre VM i Holmenkollen och tänkte nu delge er min upplevelse.

Dagarna börjar med en frukost på hotellet. Detta sker runt kl 7-8, vilket i min värld är väldigt tidigt att stiga upp för att vara semester.  En god frukostbuffé intas innan avfärd mot Kollen. 
I samlad trupp går vi sedan till tågstationen.  Eftersom vi bor en bit utanför Oslo får vi först ta pendeltåget till Oslo och där byta till tunnelbanan som tar oss hela vägen upp till Kollen. Eftersom ca 30 000-40 000 biljetter är sålda och samtliga tar tunnelbanan dit så packas vi som sillar i vagnarna för att få plats. En skumpig färd med ca 13 stopp på vägen. 

Väl framme på stadion tar vi plats på läktaren. Eftersom vi stigit upp i ottan och tagit en av de tidigaste vagnarna mot stadion så är vi bland de första på plats. Detta gör att vi ställer oss på de bästa platserna på läktarna. Dessa platser försämras dock ju närmare start vi kommer eftersom envisa funktionärer hela tiden ber oss flytta mer ihop så att alla ska få plats. När starten går står vi också då packade som sillar för att få plats. Men innan dess att startskottet går har vi en massa timmar att slå ihjäl eftersom vi anlänt så tidigt. Dessa timmar ägnar vi åt att frysa, hoppa oss varma, äta matsäck och lyssna på roliga norska uttryck. Publikum (publik)har blivit ett favoritord. Men främst ägnas dessa timmar åt att dansa till VM-låten ”Ski-VM i Kollen”.  En mycket underhållande dans som leds av instruktörer framför läktarna. De visar oss dansstegen och efter ett tag står hela publikhavet och gungar i takt.

När väl starten har gått hörs ett publikjubel utan dess like. Aldrig förr har jag varit med om en sådan stämning på läktarna. Det jublas åt alla, snabb som långsam, Normann eller inte.  Och inte blir jublet tystare av att Norge nästan har lyckats tagit samtliga guld hittills. Jag kan inte annat än att imponeras på denna nation.

Sedan är det bara att följa med folkströmmen tillbaka till T-banan och bli packade som sillar igen ner till Oslo.

Detta var VM ur mitt perspektiv.

/Emma Jönsson