I över tre månader har den här bloggen legat nere. Under tiden har allt och inget hänt, vardagen är tillbaka och livet har återfått sina rutiner: träna-äta-sova-äta-träna. Det liv vi älskar, det liv vi lever, det liv vi vill leva länge, länge till.

Efter ett kort uppehåll från planerad träning (läs däremot squash, yoga, löpning, fotboll, slalom) där vi drog på oss snickarbyxorna istället, är vi nu, sedan 1 maj, tillbaka i träning. 4-5h per dag. Vi springer, vi åker rullskidor, vi cyklar, vi åker skidor, vi lyfter skrot. Vi springer fort och vi åker sakta, vi springer sakta och vi åker fort. Så länge hjärtat slår över 120 slag/minut är vi nöjda. För då får vi räkna det som träning. Kruxet är bara att vi måste kämpa lite för att komma upp i den pulsen, vi kan inte bara sticka ut och gå en promenad och tro att vi gör något bra. Nähä. Här gäller det att ta i. Helst ska man bli lite trött också. Äta ska man hinna med också mellan varven, och det är inte alltid det lättaste. Tänk er själv: Man har sprungit allt vad man har i nära 60 minuter, allt man tänker på är att magen verkar leva sitt eget liv. Maten gör inte sig själv, utan där ska man stå och försöka fantisera ihop en drömmåltid, allt för att få magen i balans, musklerna uppbyggda, depåerna i kroppen fyllda, ja, you name it. Då är det inte alltid så lätt att äta!

Som tur var är inte alla pass på detta sätt, utan de flesta slutar med att man drömmer om pizza, om hamburgare, om bullar, om kakor, om godis.. Och när man kommer hem gör man lite köttfärssås och spagetti. Mm, marabou!

Sover gör vi också. Flera timmar per natt. Och någon timme per dag. För man blir trött av träning. Man skulle nog kunna jämföra oss med en sexmånaders baby eller något i den stilen. Vi äter, vi tränar (ligger i ett baby-gym, kryper om kring – springer i myren i 3h), vi äter, och vi sover. Dock inte i en vagn..

Första lägret med landslaget är gjort. Damerna har sitt andra nu och herrararna sitt andra efter midsommar. Träningen är hård som den ska och stämningen på topp. Det är kul att vara i landslaget!

Under två veckors tid har vi haft besök av Kikkan Randall och Liz Stephens, två duktiga amerikanska skidåkerskor som kom till Orsa den 4 juni och for tillbaka till Staterna idag, den 20 juni. Två veckor fyllda med skratt, med träningsutbyte och prat om länders olikhet.. Läs mer på

Nu ska vi skärpa oss med uppdateringen,så ni inte behöver vänta i över 3 månader innan det händer något och också slippa läs uppsatser varje gång. Sorry för det!

Nu får ni ta och hänga med!

Anna o Emil