Tre månader igen utan update, men nu ska det bli andra bullar. För nu är vi back again! För att ni ska se vad som hänt under sommaren, gå in på vår hemsida.

Efter en helg i Stockholm är vi nu på väg hem. Hem mot norr och till huset i Östersund. Kroppen är fortfarande lite mör sedan lägret, men det är som det ska. Det ska ju kännas att man tränar, eller hur?

I morse passade jag på att träna på Lidingö och kunde inte låta bli att springa och titta på alla barn och ungdomar som var där och tävlade. Jag blir så glad av att se det! Barn som skrattar och ler. Ivrigt berättande för alla som vill höra om hur det gick för just DEM. Stolta som tuppar med sina medaljer och bananen i högsta hugg.

Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite beklämd. Alla dessa vuxna. I proffsigare outfits än jag själv. Som springer bredvid sina barn, pushar och skriker. Som går, med bedömande min, bredvid sina barn. Som inte kan dölja sin besvikelse om barnet inte uppnådde DERAS, de vuxnas, förväntningar. Föräldrar som lever sin dröm genom sina barn. Men är det barnens dröm? Skrattar barnen? Längtar de till träningarna? Lever de sitt drömliv?

För mig är det lätt att döma. Jag är inte förälder. Jag är utomstående. Men jag ser det jag ser. Och jag blir beklämd.

Barn ska få göra det de vill göra, dock inom rimliga gränser. Men man kan inte kräva att barn ska göra något som man inte själv gör. Barn gör som de vuxna gör. Barn gör inte som de vuxna säger. Är man en aktiv familj. Som prioriterar att göra saker tillsammans. Då är det min starka övertygelse att även barnen vill göra något aktivt. För barn vill göra saker tillsammans. De vill bli sedda. De vill vara duktiga. Men de ska inte, aldrig någonsin, pushas.

Jag minns min barndom. Med glädje. Min familj var en aktiv familj. Vi gick långa promenader på vardagskvällarna. På helgerna var vi ute i skogen, åkte till badhuset, cyklade eller, som under vintrarna, åkte skidor, längd eller alpint. Men vi gjorde det tillsammans.

Sen att jag valde att bli elit, det var helt mitt eget val. Och det kom inte förrän jag var i 14-15 års åldern. Jag bestämde mig för att jag ville bli bra. Innan dess åkte jag skidor, orienterade och spelade jag fotboll. För kul. För det sociala. Jag hade mina vänner där. Jag var inte elit. Jag var en glad ungdom. Men jag blev aldrig, aldrig tvingad. De sa aldrig: ”Anna, borde inte du träna idag?”. Istället så sa de (och säger än) ”Gud vad du är duktig som tränar så”. Oavsett hur bra jag var eller är…

Jag hoppas, den dagen jag blir förälder, att jag kommer ihåg allt detta. Hur viktigt det är att barnen själv får styra. Att inte förälderns tävlingsnerv, tävlingsdjävul eller vad man nu vill kalla det, styr eller påverkar. Att barnen får leva sitt liv. Sen ska man finnas där. Som en skyddande mur, för att ta emot vid bakslag och lyfta framåt vid framgång. Det hoppas jag att jag kommer ihåg. Att låta barnen leva sitt drömliv. Att de får skratta och le. Berätta om sina eskapader. Med glädje!

Nu ska jag njuta av en höstvecka i Östersund, hoppas ni får en grym vecka ni med!

Vi hörs snart (och nu lovar jag att det är snart) igen!

Anna