Sedan jag skrev sist har det kommit in nysnö och en MASSA minusgrader, i morse var det hela -13 uppe på glaciären. Och som att det inte var nog då blåser det rätt rejält. På grund ut av blåsten så var vi lite osäker på om kabinen gick, så efter lite omrokad i träningen ska vi upp på glaciären i eftermiddag istället. Tror nog att det blåste rätt rejält än (det viner utav bara den i springorna vid fönster och dörrar) men nu skiner solen från klarblå himmel så det kan nog bli ganska fint där upp efter lunch! Kallföre, precis som på vintern, underbart!

Vita toppar och -1 nere i byn, brr!

På toppen, i dimman, kan man ana kabinbanans toppstation.

Men den blåa himlen sviker aldrig! Underbart!

Mitt i all iver att uppdatera sidan förra gången glömde jag helt av att svara på ers frågor, så jag gör ett snabblägg nu istället och svarar lite mer ingående tänkte jag!

Glaciären här i Val Senales delas lika mellan alpinister, snowbordåkare och längdåkare. Jag tror det är längdspår här så länge det är tillräckligt med snö. För bara någon vecka sedan var det på gränsen för lite för att kunna anlägga längdspår, men nu är det otroligt fina!

Under nätterna är det som oftast minusgrader, men sedan blir det successivt varmare under dagarna. Men nu tror jag nog vi får stå ut med kallgrader hela dagen, då det blivit kallare här nere vi hotellet också. Det som är lite speciellt med den här glaciären är att det är just kallföre, vilket vi är otroligt glada för!

De flesta landslag söker sig till glaciärer för att få tidig snövana, ner sällan för att få ”höjdträning” tror jag. Däremot är det nog fler som tänker ”höjdläger” numera då nästa OS går på höjd. Så ja, jag tror de flesta kör ”höghöjdsträning”.

Vi blir ju som ett enda stort gäng som reser runt tillsammans under vintrarna, så visst, vi får kompisar världen över. Och det är vi även under tävlingssäsongen. Det är ju bars just under tävlingarna som man är mer konkurrenter än vänner, annars är det tvärtom oftast.

Jag har inte då bra koll på hur de andra länderna tränar. Med flit. Jag fokuserar heller på min egen träning, försöker utveckla mig själv, än att lägga massor med energi på hur de andra tränar eller lite tränar. Vi pratar sällan exakt om hur man tränar, mer om träningen gått bra eller ej.

Annars är det bara bra här, vi tränar och står i och dagarna går hur fort som helst, snart har vi bara tre pass kvar innan vila igen och sedan blir det tre träningsdagar till här nere innan vi far hem.

Nu är det dags för lunch!

Anna

PS. Bilden som hör till inlägget är inte härifrån, den är från Seiser Alm i vintras, men det är ungefär så det ser ut här i det vackra vädret! DS.

Ofta får jag frågan ”hur är det med maten, följer ni någon strikt diet eller något sånt?”. Och svaret är alltid detsamma: ”Nej, vi äter allt vi kan, för vi behöver all mat vi kan få i oss. Även hamburgare eller pizza kan någon gång slinka ned, men det undviker vi så ofta vi kan då det innehåller för lite bra energi (näring)”.

Men jag tänkte förklara lite närmare vad jag menar med det. Hur jag tänker. Och om vi verkligen kan äta allt?

För en idrottare är maten ett nödvändigt ont. Men väljer man, som det flesta gör, att se det som njutning så blir det nödvändiga ontet något underbart härligt att se fram mot efter en tuff träningsdag. För mat behöver vi. Vi måste få i oss energi, för att fortsätta utvecklas, bli starkare, hålla oss frisk. Må bra!

Jag bränner omkring 4000-6000 kcal om dagen. Ja, om dagen! Det är ofantligt mycket. Det är så mycket att det är svårt att få i sig. Det krävs enorma mängder mat. Pastaportioner stora som en tallrik. Per måltid. Och det är svårt att få i sig. Därför är det så viktigt med sportdryck eller russin under passen. För att fylla på under träningen och inte bara efter. För många av oss kan inte äta så stora portioner som krävs, därför delar man upp det. Äter oftare, äter mer energität mat. Tänker till när och hur man äter. Vad man äter. Och det är därför vi undviker pizza, hamburgare och annan snabbmat. För att det är mat som inte har rätt energi, för lite näring. Man blir mätt för stunden, men vrålhungrig igen bara någon timme senare. Och det har inte vi varken tid eller lust till. Därför äter vi bättre mat, med bättre energi.

Något vi också gör för att få i oss mer energi, är att vi ofta, under tyngre träningsperioder, ofta äter efterrätt. En äppelkaka, en paj, fruktsallad och glass. Ja ni vet, efterrätt. För att fylla på lite extra. För alla vet ju, att hur mätt man än är, så brukar det alltid gå i lite efterrätt. Och det är så vi måste tänka!

Så nej, vi följer ingen diet. Vi väljer att inte krångla till det. Vi lägger vårt fokus på att utveckla tekniken, blir starkare, få bättre kondition.

Vi äter allt vi kommer över. Vi njuter av att äta mat, mat som har bra energi. Som maten här i Italien. Den underbar maten!

Helst hade jag velat bjuda er på bilder av den underbar maten här nere, men då jag inte har haft kameran med mig vid maten, så bjuder jag på bilder från träningspassen här nere. Det är grymt härligt! Klarblå himmel, frisk och klar luft, härliga träningskompisar och ett taggat gäng!

Underbar vy och en sol som värmer upp på 2500 meter över havet!

Vackra kullar som blir till spetsiga alptoppar

Redo att fota lite mer

 För ett par timmar sedan kom vi hit till Val Senales, så i morgon ska vi äntligen få åka på glaciären här, det sägs att det är kallsnö! Wow!

Livet är bra härligt alltså!

Anna

I morse gjorde jag en underbar skidtur i Davos. I byn. På 1550 möh. I sol. Med klarblå himmel, snötäckta alptoppar och vinterklädda träd. Kan det bli mer underbart?

Här är lite bilder från turen!

Vilka vyer!

Weissflujoch är helt vit!

Mitt skidspår

 Snart är det dags att ge sig ut igen, denna gång ska jag till grymmet.

Må gott!

Anna

Igår morse ringde klockan 04.55. Ögonen slog väl inte direkt upp, mer ena ögat först och sen det andra. Kroppen hade ingen lust att hoppa ur sängen, jag kravlade mig ur den… 06.20 satt jag på planet mot Zürich och vid lunch var jag framme i Davos.

Solen lyste, 18 grader varmt. Lite snö på topparna, vackra höstfärgade lövträd men alldeles, alldeles gröna gräsmattor. Det möttes vi av.

Med mig ner hit denna gång har jag min tränare Magnus Ingesson, för att fokusera lite extra så här de sista veckorna in mot säsongen. Fokusera på teknik, nöta och åter nöta. Köra rejäla fartpass med vetskapen att man är granskad in i minsta detalj. Och planera resten av hösten och vintern. För det går fort nu, och ingen kan vara lugnare än jag om jag bara vet hur planen ser ut. Som Stickan brukar säga ”jag har en plan”. Så vill jag också kunna säga, för då är jag lugn. Lugn och fokuserad. Fokuserad på rätt saker.

Efter att ha ätit lunch och packat upp väskan ”hemma” i lägenheten (vilket i sig är nästan det viktigaste för att känna sig hemma), bytte jag snabbt om och tog rullskidorna upp mot Dischma-dalen. Med Magnus på cykeln och filmkameran i högsta hugg var vi redo för ett bra fartpass. Och det blev det! Riktigt kul att få känna sig lite pigg, att få feedback att tekniken fungerar och också få feedback på vad det är jag måste fortsätta jobba med.

Nu ska jag vara här nere i Davos till nästa läger, som börjar den 12 oktober. Emil kommer ned han också, så småning om. Men hade jag fått bestämma hade han kommit redan igår! Så det kommer bli nästan 1,5 vecka med träning här nere. Om vädret fortsätter visa sig från den sida som det gjorde idag, kommer det bli en underbar vistelse och träningen kommer gå av sig själv. Men om vädret inte blir lika bra som nu, så är det bara att göra det bästa av situationen och njuta då med! 🙂

Snart ska jag ut och nöta skateteknik, det blir spännande och se hur det ser ut där! I morse gjorde vi en långtur upp på en topp och tog kabinbanan ned, sprang med stavarna i högsta hugg. Solen lyser och himlen är klar blå, kan det bli bättre träningsväder? Det skulle väl vara om det kom snö, blev -10 grader och perfekta spår med en lika klarblå himmel då.. 😉

Hoppas ni njuter av hösten!

På återhörande!

Anna