Sedan jag skrev sist har det kommit in nysnö och en MASSA minusgrader, i morse var det hela -13 uppe på glaciären. Och som att det inte var nog då blåser det rätt rejält. På grund ut av blåsten så var vi lite osäker på om kabinen gick, så efter lite omrokad i träningen ska vi upp på glaciären i eftermiddag istället. Tror nog att det blåste rätt rejält än (det viner utav bara den i springorna vid fönster och dörrar) men nu skiner solen från klarblå himmel så det kan nog bli ganska fint där upp efter lunch! Kallföre, precis som på vintern, underbart!

Vita toppar och -1 nere i byn, brr!

På toppen, i dimman, kan man ana kabinbanans toppstation.

Men den blåa himlen sviker aldrig! Underbart!

Mitt i all iver att uppdatera sidan förra gången glömde jag helt av att svara på ers frågor, så jag gör ett snabblägg nu istället och svarar lite mer ingående tänkte jag!

Glaciären här i Val Senales delas lika mellan alpinister, snowbordåkare och längdåkare. Jag tror det är längdspår här så länge det är tillräckligt med snö. För bara någon vecka sedan var det på gränsen för lite för att kunna anlägga längdspår, men nu är det otroligt fina!

Under nätterna är det som oftast minusgrader, men sedan blir det successivt varmare under dagarna. Men nu tror jag nog vi får stå ut med kallgrader hela dagen, då det blivit kallare här nere vi hotellet också. Det som är lite speciellt med den här glaciären är att det är just kallföre, vilket vi är otroligt glada för!

De flesta landslag söker sig till glaciärer för att få tidig snövana, ner sällan för att få ”höjdträning” tror jag. Däremot är det nog fler som tänker ”höjdläger” numera då nästa OS går på höjd. Så ja, jag tror de flesta kör ”höghöjdsträning”.

Vi blir ju som ett enda stort gäng som reser runt tillsammans under vintrarna, så visst, vi får kompisar världen över. Och det är vi även under tävlingssäsongen. Det är ju bars just under tävlingarna som man är mer konkurrenter än vänner, annars är det tvärtom oftast.

Jag har inte då bra koll på hur de andra länderna tränar. Med flit. Jag fokuserar heller på min egen träning, försöker utveckla mig själv, än att lägga massor med energi på hur de andra tränar eller lite tränar. Vi pratar sällan exakt om hur man tränar, mer om träningen gått bra eller ej.

Annars är det bara bra här, vi tränar och står i och dagarna går hur fort som helst, snart har vi bara tre pass kvar innan vila igen och sedan blir det tre träningsdagar till här nere innan vi far hem.

Nu är det dags för lunch!

Anna

PS. Bilden som hör till inlägget är inte härifrån, den är från Seiser Alm i vintras, men det är ungefär så det ser ut här i det vackra vädret! DS.

Ofta får jag frågan ”hur är det med maten, följer ni någon strikt diet eller något sånt?”. Och svaret är alltid detsamma: ”Nej, vi äter allt vi kan, för vi behöver all mat vi kan få i oss. Även hamburgare eller pizza kan någon gång slinka ned, men det undviker vi så ofta vi kan då det innehåller för lite bra energi (näring)”.

Men jag tänkte förklara lite närmare vad jag menar med det. Hur jag tänker. Och om vi verkligen kan äta allt?

För en idrottare är maten ett nödvändigt ont. Men väljer man, som det flesta gör, att se det som njutning så blir det nödvändiga ontet något underbart härligt att se fram mot efter en tuff träningsdag. För mat behöver vi. Vi måste få i oss energi, för att fortsätta utvecklas, bli starkare, hålla oss frisk. Må bra!

Jag bränner omkring 4000-6000 kcal om dagen. Ja, om dagen! Det är ofantligt mycket. Det är så mycket att det är svårt att få i sig. Det krävs enorma mängder mat. Pastaportioner stora som en tallrik. Per måltid. Och det är svårt att få i sig. Därför är det så viktigt med sportdryck eller russin under passen. För att fylla på under träningen och inte bara efter. För många av oss kan inte äta så stora portioner som krävs, därför delar man upp det. Äter oftare, äter mer energität mat. Tänker till när och hur man äter. Vad man äter. Och det är därför vi undviker pizza, hamburgare och annan snabbmat. För att det är mat som inte har rätt energi, för lite näring. Man blir mätt för stunden, men vrålhungrig igen bara någon timme senare. Och det har inte vi varken tid eller lust till. Därför äter vi bättre mat, med bättre energi.

Något vi också gör för att få i oss mer energi, är att vi ofta, under tyngre träningsperioder, ofta äter efterrätt. En äppelkaka, en paj, fruktsallad och glass. Ja ni vet, efterrätt. För att fylla på lite extra. För alla vet ju, att hur mätt man än är, så brukar det alltid gå i lite efterrätt. Och det är så vi måste tänka!

Så nej, vi följer ingen diet. Vi väljer att inte krångla till det. Vi lägger vårt fokus på att utveckla tekniken, blir starkare, få bättre kondition.

Vi äter allt vi kommer över. Vi njuter av att äta mat, mat som har bra energi. Som maten här i Italien. Den underbar maten!

Helst hade jag velat bjuda er på bilder av den underbar maten här nere, men då jag inte har haft kameran med mig vid maten, så bjuder jag på bilder från träningspassen här nere. Det är grymt härligt! Klarblå himmel, frisk och klar luft, härliga träningskompisar och ett taggat gäng!

Underbar vy och en sol som värmer upp på 2500 meter över havet!

Vackra kullar som blir till spetsiga alptoppar

Redo att fota lite mer

 För ett par timmar sedan kom vi hit till Val Senales, så i morgon ska vi äntligen få åka på glaciären här, det sägs att det är kallsnö! Wow!

Livet är bra härligt alltså!

Anna

I morse gjorde jag en underbar skidtur i Davos. I byn. På 1550 möh. I sol. Med klarblå himmel, snötäckta alptoppar och vinterklädda träd. Kan det bli mer underbart?

Här är lite bilder från turen!

Vilka vyer!

Weissflujoch är helt vit!

Mitt skidspår

 Snart är det dags att ge sig ut igen, denna gång ska jag till grymmet.

Må gott!

Anna

Igår morse ringde klockan 04.55. Ögonen slog väl inte direkt upp, mer ena ögat först och sen det andra. Kroppen hade ingen lust att hoppa ur sängen, jag kravlade mig ur den… 06.20 satt jag på planet mot Zürich och vid lunch var jag framme i Davos.

Solen lyste, 18 grader varmt. Lite snö på topparna, vackra höstfärgade lövträd men alldeles, alldeles gröna gräsmattor. Det möttes vi av.

Med mig ner hit denna gång har jag min tränare Magnus Ingesson, för att fokusera lite extra så här de sista veckorna in mot säsongen. Fokusera på teknik, nöta och åter nöta. Köra rejäla fartpass med vetskapen att man är granskad in i minsta detalj. Och planera resten av hösten och vintern. För det går fort nu, och ingen kan vara lugnare än jag om jag bara vet hur planen ser ut. Som Stickan brukar säga ”jag har en plan”. Så vill jag också kunna säga, för då är jag lugn. Lugn och fokuserad. Fokuserad på rätt saker.

Efter att ha ätit lunch och packat upp väskan ”hemma” i lägenheten (vilket i sig är nästan det viktigaste för att känna sig hemma), bytte jag snabbt om och tog rullskidorna upp mot Dischma-dalen. Med Magnus på cykeln och filmkameran i högsta hugg var vi redo för ett bra fartpass. Och det blev det! Riktigt kul att få känna sig lite pigg, att få feedback att tekniken fungerar och också få feedback på vad det är jag måste fortsätta jobba med.

Nu ska jag vara här nere i Davos till nästa läger, som börjar den 12 oktober. Emil kommer ned han också, så småning om. Men hade jag fått bestämma hade han kommit redan igår! Så det kommer bli nästan 1,5 vecka med träning här nere. Om vädret fortsätter visa sig från den sida som det gjorde idag, kommer det bli en underbar vistelse och träningen kommer gå av sig själv. Men om vädret inte blir lika bra som nu, så är det bara att göra det bästa av situationen och njuta då med! 🙂

Snart ska jag ut och nöta skateteknik, det blir spännande och se hur det ser ut där! I morse gjorde vi en långtur upp på en topp och tog kabinbanan ned, sprang med stavarna i högsta hugg. Solen lyser och himlen är klar blå, kan det bli bättre träningsväder? Det skulle väl vara om det kom snö, blev -10 grader och perfekta spår med en lika klarblå himmel då.. 😉

Hoppas ni njuter av hösten!

På återhörande!

Anna

Tre månader igen utan update, men nu ska det bli andra bullar. För nu är vi back again! För att ni ska se vad som hänt under sommaren, gå in på vår hemsida.

Efter en helg i Stockholm är vi nu på väg hem. Hem mot norr och till huset i Östersund. Kroppen är fortfarande lite mör sedan lägret, men det är som det ska. Det ska ju kännas att man tränar, eller hur?

I morse passade jag på att träna på Lidingö och kunde inte låta bli att springa och titta på alla barn och ungdomar som var där och tävlade. Jag blir så glad av att se det! Barn som skrattar och ler. Ivrigt berättande för alla som vill höra om hur det gick för just DEM. Stolta som tuppar med sina medaljer och bananen i högsta hugg.

Men jag kan ändå inte låta bli att bli lite beklämd. Alla dessa vuxna. I proffsigare outfits än jag själv. Som springer bredvid sina barn, pushar och skriker. Som går, med bedömande min, bredvid sina barn. Som inte kan dölja sin besvikelse om barnet inte uppnådde DERAS, de vuxnas, förväntningar. Föräldrar som lever sin dröm genom sina barn. Men är det barnens dröm? Skrattar barnen? Längtar de till träningarna? Lever de sitt drömliv?

För mig är det lätt att döma. Jag är inte förälder. Jag är utomstående. Men jag ser det jag ser. Och jag blir beklämd.

Barn ska få göra det de vill göra, dock inom rimliga gränser. Men man kan inte kräva att barn ska göra något som man inte själv gör. Barn gör som de vuxna gör. Barn gör inte som de vuxna säger. Är man en aktiv familj. Som prioriterar att göra saker tillsammans. Då är det min starka övertygelse att även barnen vill göra något aktivt. För barn vill göra saker tillsammans. De vill bli sedda. De vill vara duktiga. Men de ska inte, aldrig någonsin, pushas.

Jag minns min barndom. Med glädje. Min familj var en aktiv familj. Vi gick långa promenader på vardagskvällarna. På helgerna var vi ute i skogen, åkte till badhuset, cyklade eller, som under vintrarna, åkte skidor, längd eller alpint. Men vi gjorde det tillsammans.

Sen att jag valde att bli elit, det var helt mitt eget val. Och det kom inte förrän jag var i 14-15 års åldern. Jag bestämde mig för att jag ville bli bra. Innan dess åkte jag skidor, orienterade och spelade jag fotboll. För kul. För det sociala. Jag hade mina vänner där. Jag var inte elit. Jag var en glad ungdom. Men jag blev aldrig, aldrig tvingad. De sa aldrig: ”Anna, borde inte du träna idag?”. Istället så sa de (och säger än) ”Gud vad du är duktig som tränar så”. Oavsett hur bra jag var eller är…

Jag hoppas, den dagen jag blir förälder, att jag kommer ihåg allt detta. Hur viktigt det är att barnen själv får styra. Att inte förälderns tävlingsnerv, tävlingsdjävul eller vad man nu vill kalla det, styr eller påverkar. Att barnen får leva sitt liv. Sen ska man finnas där. Som en skyddande mur, för att ta emot vid bakslag och lyfta framåt vid framgång. Det hoppas jag att jag kommer ihåg. Att låta barnen leva sitt drömliv. Att de får skratta och le. Berätta om sina eskapader. Med glädje!

Nu ska jag njuta av en höstvecka i Östersund, hoppas ni får en grym vecka ni med!

Vi hörs snart (och nu lovar jag att det är snart) igen!

Anna

I över tre månader har den här bloggen legat nere. Under tiden har allt och inget hänt, vardagen är tillbaka och livet har återfått sina rutiner: träna-äta-sova-äta-träna. Det liv vi älskar, det liv vi lever, det liv vi vill leva länge, länge till.

Efter ett kort uppehåll från planerad träning (läs däremot squash, yoga, löpning, fotboll, slalom) där vi drog på oss snickarbyxorna istället, är vi nu, sedan 1 maj, tillbaka i träning. 4-5h per dag. Vi springer, vi åker rullskidor, vi cyklar, vi åker skidor, vi lyfter skrot. Vi springer fort och vi åker sakta, vi springer sakta och vi åker fort. Så länge hjärtat slår över 120 slag/minut är vi nöjda. För då får vi räkna det som träning. Kruxet är bara att vi måste kämpa lite för att komma upp i den pulsen, vi kan inte bara sticka ut och gå en promenad och tro att vi gör något bra. Nähä. Här gäller det att ta i. Helst ska man bli lite trött också. Äta ska man hinna med också mellan varven, och det är inte alltid det lättaste. Tänk er själv: Man har sprungit allt vad man har i nära 60 minuter, allt man tänker på är att magen verkar leva sitt eget liv. Maten gör inte sig själv, utan där ska man stå och försöka fantisera ihop en drömmåltid, allt för att få magen i balans, musklerna uppbyggda, depåerna i kroppen fyllda, ja, you name it. Då är det inte alltid så lätt att äta!

Som tur var är inte alla pass på detta sätt, utan de flesta slutar med att man drömmer om pizza, om hamburgare, om bullar, om kakor, om godis.. Och när man kommer hem gör man lite köttfärssås och spagetti. Mm, marabou!

Sover gör vi också. Flera timmar per natt. Och någon timme per dag. För man blir trött av träning. Man skulle nog kunna jämföra oss med en sexmånaders baby eller något i den stilen. Vi äter, vi tränar (ligger i ett baby-gym, kryper om kring – springer i myren i 3h), vi äter, och vi sover. Dock inte i en vagn..

Första lägret med landslaget är gjort. Damerna har sitt andra nu och herrararna sitt andra efter midsommar. Träningen är hård som den ska och stämningen på topp. Det är kul att vara i landslaget!

Under två veckors tid har vi haft besök av Kikkan Randall och Liz Stephens, två duktiga amerikanska skidåkerskor som kom till Orsa den 4 juni och for tillbaka till Staterna idag, den 20 juni. Två veckor fyllda med skratt, med träningsutbyte och prat om länders olikhet.. Läs mer på

Nu ska vi skärpa oss med uppdateringen,så ni inte behöver vänta i över 3 månader innan det händer något och också slippa läs uppsatser varje gång. Sorry för det!

Nu får ni ta och hänga med!

Anna o Emil

Igen. Igen blev jag 10a.

En snopen, förbannad och less tia.

Jag ville så gärna nå topp sex idag, Få möjlighet att ännu en gång få uppleva stämningen nere vid prisutdelningen.

Men det ville sig inte idag. Jag kämpade och kämpade, körde järnet i de flesta backarna men det räckte inte. Idag var jag chanslös.

Jag åker hem från VM med en silvermedalj. En medalj som räddar upp hela mästerskapet med råge. För förutom det har det inte gått hela vägen. Marginalerna har inte varit på min sida. Jag hade en dröm om att ännu en gång få uppleva glädjen av att nå en medalj. Men detta mästerskap skulle inte bli denna gång.

Som tur är så är jag fortfarande ung. I alla fall i skidåkarvärlden. Om man bortser från fantastiska Johaug alltså. Jag har fortfarande många mästerskap kvar, många träningstimmar att försöka bli bättre på. Och det är tur det!

Nu ska jag ladda om, tagga till och sätta fokus mot världscupen i Lathi nästa helg. Men först ska jag åka och köpa godis!

Anna

VM sista distans går av stapeln i morgon, för mig alltså. 30 km skate med masstart. Ett lopp som kommer bli tufft från start. Ett lopp där den med mest sug efter framgång och ett bra resultat kommer att nå längst.

Jag förbereder mig allt vad jag kan för att vara förberedd inför loppet. Förbereder mig på att det kommer göra ont. Att det kommer kännas tungt och segt, men samtidigt förbereda mig på att det efter en svacka alltid bli lite lättare.

Det svänger mycket under ett så pass långt lopp. Alla har sina ”ups-and-downs”. Det gäller att kriga. Att våga bli trött. Att våga köra lite hårdare vissa partier.

Jag ska hänga med så länge jag kan. Jag aldrig varit bättre än 8.a på denna distans tidigare. Det vore fantastiskt att så den prestationen, och drömmen vore att bli topp-6 så jag få uppleva en till medaljceremoni nere på Karl-Johan.

Vi får se hur kropp och knopp mår i morgon.

Nu är det fokus på loppet. Fokus på min uppgift.

Nu är det läggdags sedan länge!

Anna

Har kollat klart nu på staffeten och vill bara säga och understryka att vi tog faktiskt ett SILVER! Grabbarna har kämpat otroligt bra idag och tycker vi ska vara nöjda med dagen ändå, trots att det inte blev något guld. Om vi nu bortser från gesterna på upploppet så måste man imponeras av petterpojken, det rycket var ett av de jäkligaste jag sett!

Nu laddar vi för helgen! För truppen är på G!

/Emil