VM i Oslo har kastat sig över oss som en stor våg. En våg fylld av spänning, glädje, frustration, ilska, lycka. Alla känslor tillsammans.

Visst är skidor en sport man kan träna sig bra till, men i slutändan är det ändå känslorna som avgör. Känslan i kroppen inför ett lopp. Känslan i huvudet under natten inför ett lopp. Känslan i löpsteget på morgonen innan ett lopp. Känslan i skidorna innan start. Känslan i kropp, knopp och skidor när startskottet går. Känslan i kropp och knopp under lopp och känslan när man går i mål, är jag glad, trött, pigg, frustrerad?

Att åka skidor är rätt känslosamt skulle jag vilja säga. Det gället att finna en skön känsla. En magisk känsla!

Under träningsåret stoppar man bort känslorna lite, tränar med huvudet i sanden och stannar sällan upp och lyssnar på känslan. Pulsen på klockan får styra istället. Var pulsen bra, var passet bra. Pressade jag mig tillräckligt? Jodå, pulsen var bra. Blev jag trött? Jodå, pulsen var bra… Detta eviga snackande om pulsen. När tävlingarna kommer finns det inga pulsklockor att styra kropp med. Det är då det gäller att hitta känslan. Det är den jakten som börjar nu. Jakten att hitta den perfekta känslan. Känslan som gör en oövervinnerlig. Första tävlingen är som bambi-på-hal-is rent känslomässigt.

Frågetecknen är många. Ska det kännas så här? Är jag tillräckligt trött? Tänker jag rätt? Åker jag rätt? Kring jul börjar känslan infinna sig. Men det är riskabelt. Känslan kan försvinna snabbt. Man måste vara rädd om den där känslan. Den oövervinnerliga känslan.

Ni kanske tycker jag svamlar, men för mig är känslan det viktigaste. Innan OS visste jag vilken känsla i kroppen jag skulle ha när jag åkte. Det är den känslan jag kommer att söka nu. Den lugna, trygga känslan av att veta hur man gör, hur jag gör! Den känslan längtar jag efter!

Nu ska jag fortsätta njuta av känslan att bara vara. Träningen är gjord.  Nu är sökandet över. Det är nu känslan börjar krypa in. Den underbaraste, härligaste känslan som finns. Känslan att vara stark, känslan att veta vad man gör, känslan att allt stämmer. Det är den känslan vi gör allt och lite till för att uppleva.

Tack för att ni orkade lyssna på mitt svammel om den underbara känslan, jag hoppas ni får uppleva den någon gång!

/Anna

Sista avgörande timmarna
Då var det bara de sista avgörande timmarna kvar till start. Kroppen är tränad såhårt jag har vågat och kunnat plåga den . Utrustningen är slipad och förbättrad till detyttersta och allt runtomkring mig har jag ordnat på så bra sätt jag kunnat. Allt kan självklart göras bättre, det är klart jag fattar det. Men det är ändå med ett lugn jag kommer närma mig startlinjen i dag. Ett lugn över att jag gjort allt så bra jag kunnat och med den vetskapen med mig, det är guld värt för mig!

Så nu väntar bara det sista timmarna. Sista timmarna då jag tillsammans med vallarna ska få fram grymma skidor som vi ska kunna utmana världen på. Få i mig bra mednäring och mat så kroppen kan pressas till dess gräns och sen få fram en bra plan ochkänsla i huvudet hur jag ska lyckas med att ta mig först över mållinjen.
Man har en grundplan hur man ska åka, och med vilken linje och växel man ska köra banan på. Men det är ändå precis innan start då man vet hur föret och skidorna går somman kan börja få en riktig uppfattning om hur jag ska lägga upp det.

Och sen det kanske viktigaste av att hitta ett rätt läge i huvudet. För om vi för en gångskull skiter i att sprint är det absolut mest slumpartade skidgrenen av alla. Och att det i sprint inte bara är att ställa ut skidorna på starten och tro att det ska lösa sig. Man måsteha en bra dag, bra skidor och sen en hel del tur för att faktiskt lyckas. I slutändan är detändå i huvudet det viktiga sker. Sprint är en lång dag där vi håller på i flera timmar ochmåste hela tiden ha huvudet i rätt läge. Inte för taggad och inte för loj. Utan helt enkelt lagom… jag vill koppla in mitt ”attack mode” för det är då jag funkar bäst. Jag kan inteförklara hur det känns jag vet det bara själv och känner när jag är där.

–Luddigt? Jo mycket, men så elitidrott och skidor fungerar. Så nu de sista timmarna som är kvar till start är det viktigaste för mig helt enkelt, att hitta mitt ”attack mode”
Och hoppas på lite tur
Nu kör vi!!!
/Emil

Under två veckor kommer vi att bo här på Olympia toppen, på andra sidan berget från Holmenkollen sett. Två veckor är ganska lång tid. I alla fall för oss som är på resande fot året runt. På två veckor hinner man komma in i en vardag.

Det första jag gjorde när jag kom in på rummet var att packa ur väskan. Och det är rätt ovanligt, ofta hinner jag inte göra det innan det är dags för att byta boende igen.Så jag packade upp. La in träningskläderna i hyllan, radade upp pjäxorna. La mina modetidningar tillsammans med korsordstidningarna i en fin hög under sängbordet. Varför under, tänker ni. Jo, för att sängbordet var så litet så tidningar fick inte plats där.

Ställde upp datorn på skrivbordet, la alla mina böcker (x-antal) i en hög. Har man en mamma som är bibliotekarie så har man. Sedan började jag med det viktigaste. Sängbordet.

Där ligger min skrivbok med tankar,idéer, att-göra listor, drömmar och allt möjligt. Boken jag läser för tillfället. I-poden, fullsmäckad med musik, men jag lyssnar mest på Van Morrison, Amy McDonald, AmyWhinehouse, Lars Winnerbäck. Sedan jag skaffade spotify i mobilen har dock I-podanvändandet minskat drastiskt, har ju så mycket bättre musik där! Mellissa Horn, BurceSpringsteen och en salig blandning som syrran hjälpt mig med. 

Där står också min box med alla säsonger av Sex & The City. Framför den står två nagellack, som jag fick av min vän innan jag kom hit. Lite glamour mitt i allt svettande och snorande alltså! Sängbordet är liksom det som symboliserar vem jag är. Eller nått i den stilen i alla fall! När man bor i en kappsäck stora delar av året, är det viktigt att snabbt kunna göra sighemmastadd. Speciellt vid ett mästerkap. För där är allt så stort, med mycket media,mycket uppmärksamhet och en ständig press att det är nu det gäller. För mig är detviktigt att då få en trygg punkt. Ett ställe som är bara mitt, dit jag kan fly undan allt ochbara var. Läsa mina böcker, lyssna på musik, se på film, läsa modebloggar (och drömmaom att få gå runt i annat än landslagsoutfiten) och bara må gott! Det kallas nog trygghet.Och det får jag i mitt rum, speciellt kring sängen som är min hörna.

Ofta delar man ju rummet med någon, och då är det kring sängen som min egen punkt är. Där jag har allt jag behöver för att må bar. Mitt sängbord! 

Jag har ju lyxen att ha mitt hem med mig i form av Emil också, vilket säkert underlättaratt jag ofta snabbt känner mig hemma och kommer i ro. Tror säkert att de som har sina respektive hemma kan vara lite avis!

Nu ska jag smita upp i min hörna och lyssna på musik tror jag! På torsdag smäller det!

/Anna

Välkomna!

På den här bloggen kommer ni att kunna följa oss under VM i Oslo 2011. Borde väl skriva längd-VM, så alla förstår, men för oss längdidioter så är ju detta VM ett VM med så stora bokstäver att alla borde förstå att det är just detta VM som är VM i år!
Ni kommer kunna följa oss bakom kulisserna som man så fint säger, bakom de tajta, vita trikåerna där inget döljs. Utan den vita mössan med Vattenfall inpräntat. Ni kommer få ta del av våra tankar och känslor före, under och efter loppen. Vad tänker vi, känner vi och hur ser vi på vår prestation?
Men självklart kommer det inte bara att handla om skidåkning, även om vi är som jag sa tidigare längdidioter. Egentligen kommer det väl mer att handla om hur våra liv ser ut.
Även om vi bredde på rätt rejält när vi försökte hävda att detta är årets VM (vilket självfallet var med glimten i ögat), så är detta något stort. I Norge är längdåkningen nationalsporten, precis som hockey och fotboll nog kan klassas som Sveriges nationalsporter. Här åker alla skidor, och då menar jag alla!
•••
Utanför fönstret åkte just en skolklass förbi. Alla åker skidor! Alla följer skidåkningen och här har skidåkarna en riktig stjärnstatus! Visst börjar längdåkningen även bli het i Sverige, men jag tror inte att vi någonsin kommer att komma upp Zlatan- eller Foppaklass. För dessa personer är nationalhjältar, även i våra ögon!
Nej, ett VM i Norge kommer att bli stort. 1500 journalister har fått ackreditering. 1500 (!) fattar ni hur mycket det är? Hur ska alla dessa få plats på en presskonferens?! Biljetterna till flera av tävlingarna är redan slutsålda. Tälten är sedan en vecka tillbaka reda på plats ut efter spåren. Läktarna är enorma. Säkerheten är stor. Bilvägen är avstängd för allmänheten. Man räknar med upp emot 100 000 åskådare! Och jag som tyckte att det var mycket på hyllan i Gällivare på världscup premiären i november. Uppskattningsvis stod där 3000-5000 pers. Och jag blev så till mig att jag glömde andas! Hur ska detta gå?
•••
Oavsett vad resultaten blir, så kommer det att bli en upplevelse. Bara man kan tillåta sig själv att njuta av den upplevelsen. Jag tror aldrig att jag kommer att få uppleva något liknade igen. Även om jag så håller på i många, många år till!
•••
Visst var OS i Vancouver stort. Ett OS är ju alltid ett OS. Men det var på andra sidan jorden. Där folk tror att hockey är den enda sporten i ett olympiskt spel. Där medeltemperaturen på vintern ligger över 0-sträcket och där Sverige sov när vi tävlade. Visst var det stort, men jag tror ett VM i längdvärldens Mecka kommer bli större. Ett längd-VM i längdåkningens huvudstad Oslo, där man kan åka tunnelbana hela vägen upp till Holmenkollen. Den linjen stod klart så sent som den 6 december 2010.
VM i Oslo, på Holmenkollen blir stort. Jag vet det!
Och ni kommer få följa med, oavsett om ni vill eller inte!
•••
På torsdag drar det igång. VM sprinten. Emil åker. Det kommer bli en kamp mellan Norge och Sverige och Ryssland. Kanske kommer Italien att kunna vara med. Det kommer bli spännande. Jag kommer inte våga titta!
Om det är något längd-VM man vill se på plats, så är det detta man ska fara på. Punkt. Slut.
/Anna Haag