Ibland är skidvärlden bra konstig. Eller i alla fall huvudet hos en skidåkare. Många av er tänker säkert hur jag i media kunde stå och säga att jag var nöjd över en 14.e (!) plats på ett mästerskap. Men riktigt så sa jag inte. Jag är inte nöjd över en fjortonde plats, högre krav än så på mig själv har jag. Men idag sa inte placeringen ett dugg om min prestation. En prestation som platsar på topp-5 listan som ett av de bästa loppen detta år. Jag gjorde allt jag kunde. Jag följde min plan. Jag gav allt. Jag satsade hårt. Jag fick tekniken att sitta. Jag åkte på skidorna. Jag gav allt och jag blev 14.e. Vilket är en skitplacering för mig. Det är det.

Men hur menar jag då, tänker ni?

Den senaste tiden har jag letat svar. Svar på att min kropp svarar, att klippet i åkningen finns och att tekniken sitter. Helt enkelt letat efter formen. För den har inte funnits där. Jag har presterat på nivåer som jag inte varit nöjd med.

Men idag klaffade allt. Mitt huvud var med på noterna, jag plågade mig, jag fick känna klippet i steget och trycket i stakningen. Periodvis kändes det som om jag flög fram. Jag har hittat formen. I alla fall idag! Och jag är så otroligt lättad. En sten föll från min hjärta. Idag var det roligt att åka. Jag såg och jag hörde publiken. Jag fick förnyade krafter av allt vrål! Det är fantastiskt att tävla här i Oslo. Visst är väl norskar och svenskar bittra konkurrenter i spåret, men vid sidan om får vi lika mycket hurrarop från norskar som svenskar.

Trots allt detta positiva kan man inte bortse från att jag ändå blev 14.e. Det är inte bra och det är inte den platsen jag vill hamna på ett VM. Men nu är det så, trist nog.

Jag hade fantastiska skidor uppför backarna idag, jag kunde åka avslappnat och stort och jag kände mig stark. Där var också där jag fick känslan av att flyga fram. Tyvärr kan jag inte säga samma sak i utförslöporna eller på platten, där kändes det mer som om jag eldade för kråkorna. Jag valde fel skidor idag och gick på ett par skidor som var fantastiska i uppförsbackarna. Det var ett medvetet val från min sida. Jag visste att jag inte skulle ha något med toppen att göra om jag inte hade bra fäste, men jag trodde inte att det skulle kosta mig så mycket. Jag blev 14.e. Inte kul, men det är samtidigt det som är charmen med skidåkningen. Allt måste stämma för att åka bra och det går inte att det är 95 %. Allt måste vara 100%. Minst.

Under OS hade svenskarna helt fantastiska skidor och i lördags hade jag kanonskidor. Men då får inte vallarna någon uppmärksamhet. Det är bara när det är mindre bra och det är väldigt orättvist. De är lika mycket tävlingsmänniskor som vi aktiva och de flesta av dem är själva gamla topp-skidåkare och de vet precis vad som krävs. Men precis som att jag kan göra en sämre prestation i ett lopp, kan väl lika väl de göra det. De är ju bara människor, precis som jag.

Men jag struntar i min placering idag. Jag tar med mig att jag fått mina svar. Att tekniken fungerar. Att jag kände mig snabb.

På torsdag är det stafett och då är det ett svenskt lag på tårna som ställer upp. Ett svenskt lag som vill visa framfötterna. Jag ska ge allt och det kommer mina lagkamrater också att göra!

Nu ska jag se vidare på SATC-serien, som jag fastat totalt i, innan det bli middag och sedan ska jag försöka få lite tid till att umgås med Emil.

I morgon är det tävlingsfri dag. På programmet står träning på förmiddagen, sedan ska vi följa herrarnas jakt på fler medaljer. Sen ska jag nog fortsätta stirra mig blind på datorn! 🙂

/Anna

Tre vilsna killar i mål efter en tuff dag

 Emil, Marcus Hellner och Jesper Modin ser helt vilse ut i målfållan efter målgång. Måste ju vara sprintdagens skönaste bild! 🙂

Idag var det inte min dag. Inte alls. Jag kan inte skylla på någonting. Jag var bara inte tillräckligt pigg idag. Jag har nog gjort allt jag kan för att komma i rätt ”mood”. Och i rätt ”mood” var jag. Jag var lugn innan start. Jag visste vad jag skulle göra, jag visste att det skulle göra ont. Jag hade min plan. Det enda frågetecknet var min form. Men eftersom jag var så lugn, så tänkte jag att jag nog var i rätt bra slag. Hur går det ihop tänker ni säkert. Jo, för när jag är lugn så är jag ofta i slag. Lugn, trygg, taggad är lika med form, mental form. Ofta hänger den mentala och fysiska formen ihop. Men i dag verkade det inte så. Antagligen hade jag bara en dålig dagsform, eller antagligen.. Det var så!

Jag följde min plan i alla fall. Men i min plan ingick inte den fart som tättrion satte uppefter ca 4 km. En helt sinnesjuk fart. I alla fall för mig, i dag.

Jag kände redan innan att jag sladdade, men jag tänkte inte ge mig. Men plötsligt hade de dragit ifrån och där försökte jag ta mig fram i ingenmansland. In mot varvningen kom även en klunga bakom ikapp. Bra tänkte jag, då får jag några att köra med på skate. Jag hade dock inte räknat med att det skulle vara så svårt att pricka rätt med pjäxan i bindningen. Tappade ett par sekunder. Sekunder som skulle visa sig vara ointagliga. Jag låg och jagade i ca 5 km, med samma avstånd. Kanske växte det något för varje kilometer, men så mycket var det inte. Men jag kom inte ikapp! De försvann in i dimman. Och där låg jag själv och kämpade. För vad då? Kan ni tänka er hur frustrerande det var? Att jaga och jaga, plåga sig rejält och att det ändå inte svarar.

När jag efter ca 12,5 åkta kilometrar börjar inse att jag inte kommer gå ikapp klungan som slåss om 5-9e plats, ger jag upp. Jag inser att jag inte kommer att komma ikapp. Jag bevakar den platsen jag har, tar mig i mål. Bryter ihop och kommer igen.

Jag är skitförbannad och less. Lite bitter över att just denna distans skulle vara först. Jag brukar vilja ha en distans att ”värma upp” med. Känslan i kroppen just nu är väldigt, läskligt lik den jag hade efter 10 km skate på OS. Kruxet är bara att jag då egentligen hade gjort ett bra lopp. Jag blev ju fyra på OS. Men idag har jag inte gjort ett bra lopp. Jag har gjort ett dåligt lopp. Ok att loppet var bättre än det förra helgen i Drammen, men jag vill inte åka så här på ett VM!

Om två dagar får jag en ny chans. En ny möjlighet att göra mig själv rättvisa. Det loppet kommer att gå på drivmedlet som kallas revansch. Jag hoppas det är ett bra drivmedel.

Trots att skit idag så blev jag ändå 10a. Min bästa placering någonsin i ett VM. Men jag vill och jag kan bättre än så. Det vet jag. Jag ska bara se till att visa det.

Jag skyller inte på något idag. Jag var bara inte tillräckligt bra helt enkelt. Det är bara att gratulera min teammates som har gjort det fantastiskt bra idag! Jag glädjs med er och snart ska jag sluta sura. Låt mig bara sura en liten stund till, sen är jag klar. Då ska jag börja ladda in för måndagens lopp.

Dagens väder avspeglar mitt humör rätt bra. Dimmigt. Utan sikt. Allt ljud dämpas.

Tack till er som hejade idag. Nästa gång hoppas jag att jag får se er också! 🙂

Nu ska jag duscha, ta bort nagellacket, måla på nytt, gå på massage, läsa en bok eller se på SATC. Tänka på allt förutom skidåkning. Tror inte det är något problem!

/Anna

I morgon startar mitt VM. Ett VM som redan innan det startar för min del har fått smak av brons med guldstänk. Att Emil fick vinna bronset igår var en sån seger att jag bara jublade rakt ut! Vilken lättnad det var, att han äntligen, äntligen fick visa att han minsann kan åka bra på mästerskap han med! Jag fick äran att vara med honom från målgång genom media, dopingkontroll, medaljceremoni, en sen middag och någon timme på kvällen innan det var dags att sova och för mig att börja ladda inför mina lopp. VM hade inte kunnat börja bättre!

Och som om det inte var nog med Emils brons, var det ju faktiskt en till svensk på pallen. Marcus gick ju och vann den jäkeln! 😀 Vilken svensk dag! Igår var jag en stolt svensk flickvän och team-mate!

Under ett VM hinner man ju inte stanna upp och tänka, det är bara direkt på nästa grej. I dag är dagen före min första VM-start. En dag som ser ut precis som alla andra dagar före en tävling, oavsett vilken tävling. Enda skillnaden är väl att vi hade en presskonferens just efter frukost i morse. Kändes ungefär som att jag knappt hade fått gruset ur ögonen innan jag satte mig på pallen med mikrofonen i högsta hugg framför se svenska journalisterna.

Annars har dagen sett lika ut. Efter presskonferensen for vi direkt upp till stadion för att testa skidor och bana, köra på lite fartdrag och få sig en bild av hur stadionområdet ser ut för att hitta rätt i morgon (till start och likande alltså).

Jag testade skidor med coach Ingesson idag, Niemi hade nog fullt upp med att förbereda och testa andra skidor. Vi testade både nytt och gammalt, bland annat paret jag åkte på i OS. Vi får se hur vädret ser ut i morgon, men vi hittade i alla fall några bra skidor.

Körde på några fartdrag, kändes bra. Helt lagom bra.

Idag är en sån dag där tankarna kan far hejvilt, man tänker på det ena och det tredje och funderar än hit och än dit. Visst har mina tankar farit fram och åter, men mest har de handlat om hur jag ska tänka när jag åker. Hur jag ska åka och hur jag ska känna mig. Jag har studerat varje del av banan, skapat mig en bild av hur det ska kännas att åka där, hur trött jag ska vara. Men ändå känner jag mig ganska lugn, jag kan ju inte göra med än vad jag kan. Jag ska göra mitt bästa, jag ska kriga så länge jag kan. Om det räcker i 3, 7, 10km eller hela vägen in vet jag inte idag. Men i morgon vet jag.

Jag ska förbereda mig på att det kommer göra ont, att jag ska släppa fokus på hur det känns och bara köra, och jag ska våga köra lite hårdare än vad jag gör i vanliga fall. Lyckas jag med det i morgon, kommer jag vara nöjd. Tror jag i alla fall! 🙂

Nu är det snart dags för den traditionsenliga löpturen dagen innan tävling, sedan är det middag och sen ska jag se till så att mina stavar är i gott skick inför morgon dagen!

Igår fick jag stå vid sidan om och uppleva dånet av publiken kring stadion. I morgon hoppas jag få uppleva det själv. Igår var det magiskt. Jag hoppas det är det i morgon också!

/Anna

Förbundets huvudsponsor har tryckt upp ”idol-kort” åt oss i längdlaget. Tillsammans med oss på boendet här i Oslo bor också två backhoppare. De ville inte vara sämre, så de fixade egna idolkort. Vad säger ni om dom?

Två olika typer av Idolkort

Närbild på idolkorten

Jag tycker dom var skönare än skönast! 🙂

Tack för det grabbar, Fredrik Balkåsen och Carl Nordin! Vi håller våra tummar för er!

/Anna