VM sista distans går av stapeln i morgon, för mig alltså. 30 km skate med masstart. Ett lopp som kommer bli tufft från start. Ett lopp där den med mest sug efter framgång och ett bra resultat kommer att nå längst.

Jag förbereder mig allt vad jag kan för att vara förberedd inför loppet. Förbereder mig på att det kommer göra ont. Att det kommer kännas tungt och segt, men samtidigt förbereda mig på att det efter en svacka alltid bli lite lättare.

Det svänger mycket under ett så pass långt lopp. Alla har sina ”ups-and-downs”. Det gäller att kriga. Att våga bli trött. Att våga köra lite hårdare vissa partier.

Jag ska hänga med så länge jag kan. Jag aldrig varit bättre än 8.a på denna distans tidigare. Det vore fantastiskt att så den prestationen, och drömmen vore att bli topp-6 så jag få uppleva en till medaljceremoni nere på Karl-Johan.

Vi får se hur kropp och knopp mår i morgon.

Nu är det fokus på loppet. Fokus på min uppgift.

Nu är det läggdags sedan länge!

Anna

Har kollat klart nu på staffeten och vill bara säga och understryka att vi tog faktiskt ett SILVER! Grabbarna har kämpat otroligt bra idag och tycker vi ska vara nöjda med dagen ändå, trots att det inte blev något guld. Om vi nu bortser från gesterna på upploppet så måste man imponeras av petterpojken, det rycket var ett av de jäkligaste jag sett!

Nu laddar vi för helgen! För truppen är på G!

/Emil

går fylldes det svenska lagets medaljpott på. Med ett silver! Det första sedan 1962. Typ på stenåldern. Wow! 😉 Skämt å sido, men häftigt är det för det är länge sedan.

När jag förstod på sista sträckan, när Charlotte lämnade finskan bakom sig, att silvret var säkrat var det lättnad jag kände. ÄNTLIGEN!

Britta blev ju inskickad i sista sekund men gjorde det helt fantastiskt!

Efter Ida och Charlottes guld dagen innan, var jag mer än sugen på att gå upp på scenen nere på Karl-Johan och ta emot medalj. Jag skulle dit. Punkt slut.

Men samtidigt kan man inte tänka så. För allt kan hända. Jag visste ju inte ens hur jag själv skulle åka. Men jag ville dit. Laget ville dit.

Mitt lopp kommer nog inte att gå till historien som det bästa, men det räckte till ett silver. Jag hade som mål att hänga på Johaug, och när jag inte gjorde det blev jag rätt besviken på mig själv. Men jag gav mig inte, kämpade hela vägen in och släppte in alltför mycket på Johaug. Dessutom släppte Saarinen, vilket var viktigt för laget. Alla sekunder, alla metrar är viktiga. Och ser man dessutom att någon i laget åker bra, har bra grejer blir man ju ännu mer peppad. Och det blev jag verkligen av Idas körning,

Charlotte åkte som bara hon kan, matchade till och med Björgen i tid även om det är svårt att jämföra tider i en stafett, och speciellt när man jämför med laget som vann som kan slå av lite på farten mot slutet (om man vill). Men trots det så är det en värdemätare. Hon åkte grymt bra!

Nu laddar vi inför morgondagens tremil med att titta på grabbarna som ska försöka kämpa om guldet uppe på stadion. Hittills (en bit in på andra sträckan) ser det riktigt bra ut! J

Tack för att ni hejar, tror på oss och peppar oss!

Anna Haag

Vi har nu fått följa med Emil och Anna bakom kulisserna på ett VM. Vi har fått läsa om deras upplevelser, tankar och känslor. En ganska utförlig bild av deras perspektiv som åkare har beskrivits. Men nu har det blivit dags att även beskriva VM ur en åskådares perspektiv.  Jag, i form av Emils syster, har varit på plats samtliga dagar undre VM i Holmenkollen och tänkte nu delge er min upplevelse.

Dagarna börjar med en frukost på hotellet. Detta sker runt kl 7-8, vilket i min värld är väldigt tidigt att stiga upp för att vara semester.  En god frukostbuffé intas innan avfärd mot Kollen. 
I samlad trupp går vi sedan till tågstationen.  Eftersom vi bor en bit utanför Oslo får vi först ta pendeltåget till Oslo och där byta till tunnelbanan som tar oss hela vägen upp till Kollen. Eftersom ca 30 000-40 000 biljetter är sålda och samtliga tar tunnelbanan dit så packas vi som sillar i vagnarna för att få plats. En skumpig färd med ca 13 stopp på vägen. 

Väl framme på stadion tar vi plats på läktaren. Eftersom vi stigit upp i ottan och tagit en av de tidigaste vagnarna mot stadion så är vi bland de första på plats. Detta gör att vi ställer oss på de bästa platserna på läktarna. Dessa platser försämras dock ju närmare start vi kommer eftersom envisa funktionärer hela tiden ber oss flytta mer ihop så att alla ska få plats. När starten går står vi också då packade som sillar för att få plats. Men innan dess att startskottet går har vi en massa timmar att slå ihjäl eftersom vi anlänt så tidigt. Dessa timmar ägnar vi åt att frysa, hoppa oss varma, äta matsäck och lyssna på roliga norska uttryck. Publikum (publik)har blivit ett favoritord. Men främst ägnas dessa timmar åt att dansa till VM-låten ”Ski-VM i Kollen”.  En mycket underhållande dans som leds av instruktörer framför läktarna. De visar oss dansstegen och efter ett tag står hela publikhavet och gungar i takt.

När väl starten har gått hörs ett publikjubel utan dess like. Aldrig förr har jag varit med om en sådan stämning på läktarna. Det jublas åt alla, snabb som långsam, Normann eller inte.  Och inte blir jublet tystare av att Norge nästan har lyckats tagit samtliga guld hittills. Jag kan inte annat än att imponeras på denna nation.

Sedan är det bara att följa med folkströmmen tillbaka till T-banan och bli packade som sillar igen ner till Oslo.

Detta var VM ur mitt perspektiv.

/Emma Jönsson

Nu sitter jag i en snödriva i solen och har det ruggigt bra. Har precis fyllt på koppen med kaffe och ätit upp resterna av gårdagens kladdkaka så här går det ingen nöd på mig inte. Detta var ett perfekt alternativ för mig. Att få möjligheten att resa bort och bara släppa VM och allt ståhej för en stund. Men tro INTE att jag inte vill tillbaka. Hela kroppen skriker efter mer tävlingar så det ska bli skönt att åka tillbaka till gänget i morgon!

Har kört lite fart idag och det kändes helt okay. Det farliga när man toppar sig är att man går ner mycket i träning och kroppen blir piggare och piggare men man tappar lite studs i musklerna. Hmm.. hur ska jag förklara det då? Jo, kroppen och benen känns extremt lätta och mjuka men när du spänner benmusklerna så reagerar dom lite segt. Man är lite FÖR mjuk känns det som, så då gäller det att i lagom dos smälla på med benen igen för att hitta den där sköna snabba känslan som man vill åt. Och det är den som är svårt att hitta. Så alla har olika sätt att nå dit. Jag brukar köra lite ryck dagen innan eller som nu köra lite intervaller nån dag före racet för att få till det. Kan även köra lite styrka dagen innan och ev i uppvärmningen för att få ut lite mer ”studs” i benen. Så därför körde jag intervaller idag. För att få fart i benen!

Och det är även detta ”problem” som brukar göra att det är svårt ibland att få till det på första distansen på ett mästerskap men som gör att när man väl får ett race i kroppen vaknar lite till liv och gör benen mer laddade för nästa distans. Detta tror jag och hoppas gäller för det svenska laget nu på VM. Att nu har vi alla kört ett race och nu hoppas vi på piggare ben framöver!

Kul lopp för övrigt idag på herrarnas dubbeljakt. Där jag tyckte grabbarna körde på bra och det visar hur små marginaler det är som även avgör en 3mil. Det gäller att ha krafter och plats att ta sig fram på, precis på rätt ställe!

Vill passa på att framhålla och tacka vallarna som jobbar stenhårt och gör ett enormt jobb med våra skidor!  Vad jag sett är det svenska valla-teamet först ute och testar och sist hem från testandet. De ger ALLT för att vi ska ha bra grejor och de testar fram vad de anser är det bästa för dagen. Vi hade ”kungskidor” på sprinten bl.a. så det är lätt att missa deras fantastiska arbete. De får oftast bara synas när några andra nationer har bättre skidor. Lite tråkigt måste jag säga…

Så nu tar vi i laget och jag nya tag och nu ska jag åka lite pulka och bob! (För det heter bob och absolut inte snow racer!)

/ Emil

En fantastisk skön dag!

Så vill jag sammanfatta torsdagen och min sprint dag där jag Äntligen lyckades få en medalj!

Vi tar å skiter i att berätta om loppet. För det har ni nog sätt ändå på TV. En final där jag tyvärr blev hindrad av en norsk i långbacken. Och fick istället för att rycka ifrån, fokusera på att rycka ikapp:) Men jag är skitglad ändå och mycket nöjd över vår svenska insats!

Så när jag kom i mål och en stund efter var det bara en stor tomhet som fyllde kroppen. Jag har laddat egentligen i 3 år på att få en mästerskapsmedalj. Och med en förväntan från mig själv och andra har gjort att jag byggt upp en stort jävla berg av krav och förväntan på att jag ska ta en medalj, och det är det berget som nu rann av mig och ner i avgrunden för alltid!  Och det är det som gjorde att jag bara var het tom i huvudet och kroppen efteråt. Och mycket mycket lycklig!

Dagen efter loppet så tog jag mitt pick och pack och gav mig av från VM för att ladda på egen ort och bara få lite lugn och ro nu när jag hade chansen till det. Det är först på onsdag som jag tävlar igen så jag har gått om tid att vara här och njuta och ladda batterierna. Och som jag njuter! Idag har jag kört skidor i nydragna spår i fantastisk terräng så just nu mår jag bättre än på mycket länge!

Har precis tittat på Annas lopp och hon spände bågen men tyvärr höll det inte hela vägen för henne och tjejerna idag. Men det kommer fler lopp att ladda för!

/Emil

Här kommer ett litet axplock av dagens aktiviteter…

Pingismatcher….

Bussning upp till Holmenkollen.

Blodscreening.

Sen till vallabyn och testa skidor och banorna. Jag har mina skidor i den lilla lastbilen

Pinka in reviret…

Våra kära följeslagare med massa kloka frågor vinkar glatt…

Kort mingel med familjen. De hade tagit med sig allt jag hade glömt hemma så nu har jag allt igen! Tack säger jag.

/Emil