går fylldes det svenska lagets medaljpott på. Med ett silver! Det första sedan 1962. Typ på stenåldern. Wow! 😉 Skämt å sido, men häftigt är det för det är länge sedan.

När jag förstod på sista sträckan, när Charlotte lämnade finskan bakom sig, att silvret var säkrat var det lättnad jag kände. ÄNTLIGEN!

Britta blev ju inskickad i sista sekund men gjorde det helt fantastiskt!

Efter Ida och Charlottes guld dagen innan, var jag mer än sugen på att gå upp på scenen nere på Karl-Johan och ta emot medalj. Jag skulle dit. Punkt slut.

Men samtidigt kan man inte tänka så. För allt kan hända. Jag visste ju inte ens hur jag själv skulle åka. Men jag ville dit. Laget ville dit.

Mitt lopp kommer nog inte att gå till historien som det bästa, men det räckte till ett silver. Jag hade som mål att hänga på Johaug, och när jag inte gjorde det blev jag rätt besviken på mig själv. Men jag gav mig inte, kämpade hela vägen in och släppte in alltför mycket på Johaug. Dessutom släppte Saarinen, vilket var viktigt för laget. Alla sekunder, alla metrar är viktiga. Och ser man dessutom att någon i laget åker bra, har bra grejer blir man ju ännu mer peppad. Och det blev jag verkligen av Idas körning,

Charlotte åkte som bara hon kan, matchade till och med Björgen i tid även om det är svårt att jämföra tider i en stafett, och speciellt när man jämför med laget som vann som kan slå av lite på farten mot slutet (om man vill). Men trots det så är det en värdemätare. Hon åkte grymt bra!

Nu laddar vi inför morgondagens tremil med att titta på grabbarna som ska försöka kämpa om guldet uppe på stadion. Hittills (en bit in på andra sträckan) ser det riktigt bra ut! J

Tack för att ni hejar, tror på oss och peppar oss!

Anna Haag

Vilket lopp brudarna gjorde!

De gav allt och det räckte hela vägen!

Ida gjorde ett kanonjobb på femte sträckan, lät finskan Saarinen bita i det sura äpplet i ”Hellner-backen” och gav allt hela vägen in i mål.

Charlotte sparade inte på krutet, utan stack direkt från start. Gav järnet och var först in i tidigare nämnda backen och de jagande hade inte en suck att närma sig! Hon fick defilera in på målrakan, rakt in i armarna på Ida!

Vilken glädje, vilken revansch!

Svenskarna hade grymma skidor idag, det här var lika mycket vallarnas seger som tjejernas!

Fatta att vi (dom) tog GULD! Wow!

Grabbarna gjorde precis som de skulle, de var med där framme, de satte färg på loppet, de gjorde bra växlingar. Men när finnen drog iväg på femte sträckan hade inte Jesper krafterna kvar att sätta emot något. Han kämpade sig in i växlingen och skickade iväg Emil. Emil öppnade hårt, offensivt, gjorde allt för att närma sig de flyende åkarna. Men avståndet var för stort, trots att han måste ha haft den snabbaste tiden på sista sträckan.

Men de kämpade väl, även om det säkerligen känns surt just nu.

Men nu njuter vi av damernas guld!!

Anna

Sitter och håller mina tummar för grabbarna och tjejerna som kör idag. Ida och Charlotte för tjejerna och Jesper och Emil för killarna. Kan inte bestämma mig för vilka jag är mest nervös för.. I alla fall är jag nervös!

Sitter i soffan i lekrummet med ligan som inte åker idag.

Såg semin nyss och spöket med vallan verkar vara bortmotat, de verkar ha riktigt bra grejer. Nu gäller de bara att de står på benen och gör bra taktiska beslut. Men jag tvivlar inte!

På damsidan anser jag att norskorna är favoriter, de har åkt riktigt start. Finskorna verkar vara i bra slag, lika så italienskorna. Slovenien med Majdic i spetsen kommer bli tuffa om första sträckans åkare håller. Svenskarna kommer köra rejält från start! 🙂

På killsidan är så klart norskarna favosriter, konstigt vore annars. Men Ryssland verkar återigen starka (tänker på OS i fjol) och finnarna verkar köra stenhårt och återigen verka ha kanonskidor. Emil och Jesper såg starka ut.. Det blir spännande!

Svenskarna kommer sälja sig dyrt, fajtas om medaljerna så länge det går!

Håll tummarna nu!

Anna

Vi har nu fått följa med Emil och Anna bakom kulisserna på ett VM. Vi har fått läsa om deras upplevelser, tankar och känslor. En ganska utförlig bild av deras perspektiv som åkare har beskrivits. Men nu har det blivit dags att även beskriva VM ur en åskådares perspektiv.  Jag, i form av Emils syster, har varit på plats samtliga dagar undre VM i Holmenkollen och tänkte nu delge er min upplevelse.

Dagarna börjar med en frukost på hotellet. Detta sker runt kl 7-8, vilket i min värld är väldigt tidigt att stiga upp för att vara semester.  En god frukostbuffé intas innan avfärd mot Kollen. 
I samlad trupp går vi sedan till tågstationen.  Eftersom vi bor en bit utanför Oslo får vi först ta pendeltåget till Oslo och där byta till tunnelbanan som tar oss hela vägen upp till Kollen. Eftersom ca 30 000-40 000 biljetter är sålda och samtliga tar tunnelbanan dit så packas vi som sillar i vagnarna för att få plats. En skumpig färd med ca 13 stopp på vägen. 

Väl framme på stadion tar vi plats på läktaren. Eftersom vi stigit upp i ottan och tagit en av de tidigaste vagnarna mot stadion så är vi bland de första på plats. Detta gör att vi ställer oss på de bästa platserna på läktarna. Dessa platser försämras dock ju närmare start vi kommer eftersom envisa funktionärer hela tiden ber oss flytta mer ihop så att alla ska få plats. När starten går står vi också då packade som sillar för att få plats. Men innan dess att startskottet går har vi en massa timmar att slå ihjäl eftersom vi anlänt så tidigt. Dessa timmar ägnar vi åt att frysa, hoppa oss varma, äta matsäck och lyssna på roliga norska uttryck. Publikum (publik)har blivit ett favoritord. Men främst ägnas dessa timmar åt att dansa till VM-låten ”Ski-VM i Kollen”.  En mycket underhållande dans som leds av instruktörer framför läktarna. De visar oss dansstegen och efter ett tag står hela publikhavet och gungar i takt.

När väl starten har gått hörs ett publikjubel utan dess like. Aldrig förr har jag varit med om en sådan stämning på läktarna. Det jublas åt alla, snabb som långsam, Normann eller inte.  Och inte blir jublet tystare av att Norge nästan har lyckats tagit samtliga guld hittills. Jag kan inte annat än att imponeras på denna nation.

Sedan är det bara att följa med folkströmmen tillbaka till T-banan och bli packade som sillar igen ner till Oslo.

Detta var VM ur mitt perspektiv.

/Emma Jönsson

En helt vanlig dag i svensk lägret börjar alltid med en stadig frukost omkring kl åtta. Gröt (självklart) med nötter och färska bär, smörgås med avokado, skinka och ett antal med den norska delikatessen brunost. Om man ska göra som norsken säger (läs Arild Monsen, sprinttränare) ska man även ha sylt (toy) uppe på osten. Några få har även anammat detta annorlunda sätt att äta den bruna osten på. Till det dricks det kaffe eller te, juice eller vatten.

Efter att ha suttit och tjattrat sig igenom den (oftast) timmes långa frukosten går man tillbaka till rummet, en del dressar om till skidkläder för att attackera spåren kring hotellet, andra stannar på rummet och läser eller ser på film (grabbarna ser på äventyraren Lars Monsen, tjejerna Solsidan, Mad Men eller SATC). Den tredje delen lägger sig i sängen, sätter på pepplåtar och förbereder sig mentalt för att utmana spåren kring Holmenkollen. Förbereder sig på att pressa sig till max och ge de övriga nationerna en kamp om medaljerna. Lagom till lunch har dessa lämnat boendet och åkt upp till stadion, för att påbörja den 1,5 timmes långa uppvärmningen innan tävlingen. Testar skidor, testar bana och kör ett par fartdrag i uppvärmningen.

Samtidigt har de som är kvar på boendet kommit tillbaka från förmiddagens träning, duschat och gjort sig redo för lunch. Tillagad av ”idrettssentrets” svenske kock under uppsyn av vår egen Pelle Kock.

Just när de är dags för ”kaffe-på-maten” intar alla sin favoritposition i soffan i ”lek-rummet” där de kommer att hålla sina tummar och skrika sig hesa på våra teammates de närmaste timmarna.

När loppet är klart, är det perfekt tid för ett mellanmål. Yoghurt och flingor eller någon smörgås med pålägg på. Ungefär då brukar de tävlande ramla in, vissa med ett leende från öra till öra, andra med läppen hängande i knävecken.

Samtidigt börjar våra fysios komma tillbaka och ”listan” är fullbokad så det är bara för dem att hugga in. Vi lägger oss på bänken och förbereder oss på en stund där man ena stunden tycker ”jäklar vad gött det är med lite massage” och andra stunder bannar fysion varför han/hon behöver ta i så mycket! Aj!

Innan middagen ramlar resten av laget in, alla utom vallarna som har några timmar kvar i vallaboden innan det är dags för dem att låsa dörrarna till lastbilarna och hoppa på bussen hem.

De som ska tävla dagen efter (eller de som har tävlat under dagen) brukar ta en jogging tur kring sjön just innan eller efter middagen. För återhämtning.

Middagen intas med ljus och vikta servetter på borden, en tre-rätters middag som hade fått den mest inbitne dietisten att gråta av lycka. Här lämnas inget åt slumpen.

Om frukosten är lång, så är det inget mot middagen där vi gärna sitter kvar lite extra länge, pratar om dagens lopp, morgondagens lopp och allt annat mellan himmel och jord. Vi umgås! J

Efter middagen är det åter dags för våra fysios att jobba, de som inte fick behandling innan middagen ska ha efter. Vi andra spelar pingis, biljard, kollar på film på den gigantiska LCD-skärmen i ”lek-rummet” eller snackar taktik inför kommande lopp.

Just innan kvällsfikat är det dags för ”åkarmöte” där vi går igenom tävlingen dagen efter, tider, placering av ledare, vallaplats och allt annat man bör veta inför tävlingen.

Just innan 22 är det kvällsfika, sedan stängs dörr efter dörr, lampa efter lampa släcks. Och en vanlig dag för det svenska laget på plats i Oslo är över.

Glada miner i det svenska laget Anna Haag

Ibland är skidvärlden bra konstig. Eller i alla fall huvudet hos en skidåkare. Många av er tänker säkert hur jag i media kunde stå och säga att jag var nöjd över en 14.e (!) plats på ett mästerskap. Men riktigt så sa jag inte. Jag är inte nöjd över en fjortonde plats, högre krav än så på mig själv har jag. Men idag sa inte placeringen ett dugg om min prestation. En prestation som platsar på topp-5 listan som ett av de bästa loppen detta år. Jag gjorde allt jag kunde. Jag följde min plan. Jag gav allt. Jag satsade hårt. Jag fick tekniken att sitta. Jag åkte på skidorna. Jag gav allt och jag blev 14.e. Vilket är en skitplacering för mig. Det är det.

Men hur menar jag då, tänker ni?

Den senaste tiden har jag letat svar. Svar på att min kropp svarar, att klippet i åkningen finns och att tekniken sitter. Helt enkelt letat efter formen. För den har inte funnits där. Jag har presterat på nivåer som jag inte varit nöjd med.

Men idag klaffade allt. Mitt huvud var med på noterna, jag plågade mig, jag fick känna klippet i steget och trycket i stakningen. Periodvis kändes det som om jag flög fram. Jag har hittat formen. I alla fall idag! Och jag är så otroligt lättad. En sten föll från min hjärta. Idag var det roligt att åka. Jag såg och jag hörde publiken. Jag fick förnyade krafter av allt vrål! Det är fantastiskt att tävla här i Oslo. Visst är väl norskar och svenskar bittra konkurrenter i spåret, men vid sidan om får vi lika mycket hurrarop från norskar som svenskar.

Trots allt detta positiva kan man inte bortse från att jag ändå blev 14.e. Det är inte bra och det är inte den platsen jag vill hamna på ett VM. Men nu är det så, trist nog.

Jag hade fantastiska skidor uppför backarna idag, jag kunde åka avslappnat och stort och jag kände mig stark. Där var också där jag fick känslan av att flyga fram. Tyvärr kan jag inte säga samma sak i utförslöporna eller på platten, där kändes det mer som om jag eldade för kråkorna. Jag valde fel skidor idag och gick på ett par skidor som var fantastiska i uppförsbackarna. Det var ett medvetet val från min sida. Jag visste att jag inte skulle ha något med toppen att göra om jag inte hade bra fäste, men jag trodde inte att det skulle kosta mig så mycket. Jag blev 14.e. Inte kul, men det är samtidigt det som är charmen med skidåkningen. Allt måste stämma för att åka bra och det går inte att det är 95 %. Allt måste vara 100%. Minst.

Under OS hade svenskarna helt fantastiska skidor och i lördags hade jag kanonskidor. Men då får inte vallarna någon uppmärksamhet. Det är bara när det är mindre bra och det är väldigt orättvist. De är lika mycket tävlingsmänniskor som vi aktiva och de flesta av dem är själva gamla topp-skidåkare och de vet precis vad som krävs. Men precis som att jag kan göra en sämre prestation i ett lopp, kan väl lika väl de göra det. De är ju bara människor, precis som jag.

Men jag struntar i min placering idag. Jag tar med mig att jag fått mina svar. Att tekniken fungerar. Att jag kände mig snabb.

På torsdag är det stafett och då är det ett svenskt lag på tårna som ställer upp. Ett svenskt lag som vill visa framfötterna. Jag ska ge allt och det kommer mina lagkamrater också att göra!

Nu ska jag se vidare på SATC-serien, som jag fastat totalt i, innan det bli middag och sedan ska jag försöka få lite tid till att umgås med Emil.

I morgon är det tävlingsfri dag. På programmet står träning på förmiddagen, sedan ska vi följa herrarnas jakt på fler medaljer. Sen ska jag nog fortsätta stirra mig blind på datorn! 🙂

/Anna

Nu sitter jag i en snödriva i solen och har det ruggigt bra. Har precis fyllt på koppen med kaffe och ätit upp resterna av gårdagens kladdkaka så här går det ingen nöd på mig inte. Detta var ett perfekt alternativ för mig. Att få möjligheten att resa bort och bara släppa VM och allt ståhej för en stund. Men tro INTE att jag inte vill tillbaka. Hela kroppen skriker efter mer tävlingar så det ska bli skönt att åka tillbaka till gänget i morgon!

Har kört lite fart idag och det kändes helt okay. Det farliga när man toppar sig är att man går ner mycket i träning och kroppen blir piggare och piggare men man tappar lite studs i musklerna. Hmm.. hur ska jag förklara det då? Jo, kroppen och benen känns extremt lätta och mjuka men när du spänner benmusklerna så reagerar dom lite segt. Man är lite FÖR mjuk känns det som, så då gäller det att i lagom dos smälla på med benen igen för att hitta den där sköna snabba känslan som man vill åt. Och det är den som är svårt att hitta. Så alla har olika sätt att nå dit. Jag brukar köra lite ryck dagen innan eller som nu köra lite intervaller nån dag före racet för att få till det. Kan även köra lite styrka dagen innan och ev i uppvärmningen för att få ut lite mer ”studs” i benen. Så därför körde jag intervaller idag. För att få fart i benen!

Och det är även detta ”problem” som brukar göra att det är svårt ibland att få till det på första distansen på ett mästerskap men som gör att när man väl får ett race i kroppen vaknar lite till liv och gör benen mer laddade för nästa distans. Detta tror jag och hoppas gäller för det svenska laget nu på VM. Att nu har vi alla kört ett race och nu hoppas vi på piggare ben framöver!

Kul lopp för övrigt idag på herrarnas dubbeljakt. Där jag tyckte grabbarna körde på bra och det visar hur små marginaler det är som även avgör en 3mil. Det gäller att ha krafter och plats att ta sig fram på, precis på rätt ställe!

Vill passa på att framhålla och tacka vallarna som jobbar stenhårt och gör ett enormt jobb med våra skidor!  Vad jag sett är det svenska valla-teamet först ute och testar och sist hem från testandet. De ger ALLT för att vi ska ha bra grejor och de testar fram vad de anser är det bästa för dagen. Vi hade ”kungskidor” på sprinten bl.a. så det är lätt att missa deras fantastiska arbete. De får oftast bara synas när några andra nationer har bättre skidor. Lite tråkigt måste jag säga…

Så nu tar vi i laget och jag nya tag och nu ska jag åka lite pulka och bob! (För det heter bob och absolut inte snow racer!)

/ Emil

Tre vilsna killar i mål efter en tuff dag

 Emil, Marcus Hellner och Jesper Modin ser helt vilse ut i målfållan efter målgång. Måste ju vara sprintdagens skönaste bild! 🙂

Idag var det inte min dag. Inte alls. Jag kan inte skylla på någonting. Jag var bara inte tillräckligt pigg idag. Jag har nog gjort allt jag kan för att komma i rätt ”mood”. Och i rätt ”mood” var jag. Jag var lugn innan start. Jag visste vad jag skulle göra, jag visste att det skulle göra ont. Jag hade min plan. Det enda frågetecknet var min form. Men eftersom jag var så lugn, så tänkte jag att jag nog var i rätt bra slag. Hur går det ihop tänker ni säkert. Jo, för när jag är lugn så är jag ofta i slag. Lugn, trygg, taggad är lika med form, mental form. Ofta hänger den mentala och fysiska formen ihop. Men i dag verkade det inte så. Antagligen hade jag bara en dålig dagsform, eller antagligen.. Det var så!

Jag följde min plan i alla fall. Men i min plan ingick inte den fart som tättrion satte uppefter ca 4 km. En helt sinnesjuk fart. I alla fall för mig, i dag.

Jag kände redan innan att jag sladdade, men jag tänkte inte ge mig. Men plötsligt hade de dragit ifrån och där försökte jag ta mig fram i ingenmansland. In mot varvningen kom även en klunga bakom ikapp. Bra tänkte jag, då får jag några att köra med på skate. Jag hade dock inte räknat med att det skulle vara så svårt att pricka rätt med pjäxan i bindningen. Tappade ett par sekunder. Sekunder som skulle visa sig vara ointagliga. Jag låg och jagade i ca 5 km, med samma avstånd. Kanske växte det något för varje kilometer, men så mycket var det inte. Men jag kom inte ikapp! De försvann in i dimman. Och där låg jag själv och kämpade. För vad då? Kan ni tänka er hur frustrerande det var? Att jaga och jaga, plåga sig rejält och att det ändå inte svarar.

När jag efter ca 12,5 åkta kilometrar börjar inse att jag inte kommer gå ikapp klungan som slåss om 5-9e plats, ger jag upp. Jag inser att jag inte kommer att komma ikapp. Jag bevakar den platsen jag har, tar mig i mål. Bryter ihop och kommer igen.

Jag är skitförbannad och less. Lite bitter över att just denna distans skulle vara först. Jag brukar vilja ha en distans att ”värma upp” med. Känslan i kroppen just nu är väldigt, läskligt lik den jag hade efter 10 km skate på OS. Kruxet är bara att jag då egentligen hade gjort ett bra lopp. Jag blev ju fyra på OS. Men idag har jag inte gjort ett bra lopp. Jag har gjort ett dåligt lopp. Ok att loppet var bättre än det förra helgen i Drammen, men jag vill inte åka så här på ett VM!

Om två dagar får jag en ny chans. En ny möjlighet att göra mig själv rättvisa. Det loppet kommer att gå på drivmedlet som kallas revansch. Jag hoppas det är ett bra drivmedel.

Trots att skit idag så blev jag ändå 10a. Min bästa placering någonsin i ett VM. Men jag vill och jag kan bättre än så. Det vet jag. Jag ska bara se till att visa det.

Jag skyller inte på något idag. Jag var bara inte tillräckligt bra helt enkelt. Det är bara att gratulera min teammates som har gjort det fantastiskt bra idag! Jag glädjs med er och snart ska jag sluta sura. Låt mig bara sura en liten stund till, sen är jag klar. Då ska jag börja ladda in för måndagens lopp.

Dagens väder avspeglar mitt humör rätt bra. Dimmigt. Utan sikt. Allt ljud dämpas.

Tack till er som hejade idag. Nästa gång hoppas jag att jag får se er också! 🙂

Nu ska jag duscha, ta bort nagellacket, måla på nytt, gå på massage, läsa en bok eller se på SATC. Tänka på allt förutom skidåkning. Tror inte det är något problem!

/Anna

En fantastisk skön dag!

Så vill jag sammanfatta torsdagen och min sprint dag där jag Äntligen lyckades få en medalj!

Vi tar å skiter i att berätta om loppet. För det har ni nog sätt ändå på TV. En final där jag tyvärr blev hindrad av en norsk i långbacken. Och fick istället för att rycka ifrån, fokusera på att rycka ikapp:) Men jag är skitglad ändå och mycket nöjd över vår svenska insats!

Så när jag kom i mål och en stund efter var det bara en stor tomhet som fyllde kroppen. Jag har laddat egentligen i 3 år på att få en mästerskapsmedalj. Och med en förväntan från mig själv och andra har gjort att jag byggt upp en stort jävla berg av krav och förväntan på att jag ska ta en medalj, och det är det berget som nu rann av mig och ner i avgrunden för alltid!  Och det är det som gjorde att jag bara var het tom i huvudet och kroppen efteråt. Och mycket mycket lycklig!

Dagen efter loppet så tog jag mitt pick och pack och gav mig av från VM för att ladda på egen ort och bara få lite lugn och ro nu när jag hade chansen till det. Det är först på onsdag som jag tävlar igen så jag har gått om tid att vara här och njuta och ladda batterierna. Och som jag njuter! Idag har jag kört skidor i nydragna spår i fantastisk terräng så just nu mår jag bättre än på mycket länge!

Har precis tittat på Annas lopp och hon spände bågen men tyvärr höll det inte hela vägen för henne och tjejerna idag. Men det kommer fler lopp att ladda för!

/Emil