Idag satt jag och samtalade med en journalist inför boksläppet imorgon.

Jag hade en av mina systrar med och hon satt och höll i Julia under tiden.

Plötsligt så sade hon ”nämen titta vad jag hittade”.

I handen höll hon ett klisterörhänge, ni vet ett sånt där som man satt på örsnibbarna med hjälp av klister när man var liten.

Saga älskade sådana. Hon klistrade dem helst inte på öronen, utan på kinderna, på pannan el vart som helst.

Efter hennes död så har vi hittat sådana klisterörhängen på alla möjliga och omöjliga ställen.

Tex i en bil som hon aldrig befunnit sig i, el på en möbel som vi köpt först efter händelsen, och många fler ställen.

Vi har ofta inte kunnat förklara det på något annat än sätt att det måste vara hon själv som springer runt och utsmyckar vår tillvaro med hennes älsklingssaker.

Så jag svarade min syster med: ”då är Saga och hälsar på igen”.

Det värmer när jag tänker så. Jag VILL ju att det ska vara så. Så då tror jag att det är så, även fast jag inte vet om jag tror på spöken el ett liv efter döden.

Förresten, så skrev jag ju ett ”e” för mycket igår.

Länken till min hemsida är ju: www.varforgraterinteemma.se

Där kan ni hitta en bokvideo, och i den finns det  bland annat små klipp på Max och Saga.