Jag läste idag en artikel i en mammatidning om amning.Det stod att det var förre och förre kvinnor som ammar och att de som ammar gör det kortare tid ju fler år som går.

Jag har en teori om detta: Sverige kämpar mot ett samhälle där ALLT ska vara jämställt. Männen ska vara papplediga, och kvinnorna ska kunna laga bilen utan att en enda människa ska tillåtas höja på ögonbrynen åt detta.

Jag är för jämställdhet. Jag lever själv i ett jämställt förhållande, och jag uppmuntar folk runt omkring mig att göra detsamma. MEN, jag tycker absolut att könsrollerna kan få leva kvar i viss mån. Vi är ju skapade med olika hjärnor och olika kroppar för att det SKA vara så enligt naturen.

Visst tycker jag också att pappor ska vara hemma med sina barn, Och att kvinnorna bör kunna fylla på oljan själv i bilen. Men, detta ska de göra för att de VILL.

Mannen ska inte behöva vara hemma med barnen om han är helt ointresserad och kvinnan ska inte behöva fylla på olja i bilen om hon inte är intresserad av detta. För ärligt talar, det är ju faktist bara de själva som förlorar på att inte göra detta.

Men, vad har detta med amning att göra då? Jo, min tanke var såhär: pga vår hets till jämnställdhet, så blir båda könen så stressade i sina roller att bla amningen blir lidande. För fakta säger ju oss att männen faktist inte kan ta över denna roll. 

Det jag vill säga tillslut är: Låt våra könsroller leva för de som mår bra av det.

Jag själv då? Ammade jag mina barn?

Ja, jag ammade Max tills han var 4½ månad. Då fick han tänder och började bita mig. Då slutade jag.

Saga fick inte äta mat ofta alls pga sin sjukdom. Men jag höll igång och pumpade så när hon väl fick äta så var det bröstmjökk hon fick. Men, när hon var runt 4 månader så slutade vi med detta också.

Julia helammade jag tills hon var 4½ månad. Då började jag plugga. Jag fortsatte delamma knappt en månad, sen gick vi över till mat/ersättning.