Jag fick en fråga ang Julia. Nu har jag ju skrivit lite om Max och Saga, så nu ska Julia få lite utrymme också.

Blev bara lite nyfiken då jag läste att Julia föddes för tidigt. Hur tidigt? Och varför? Fick du havandeskapsförgiftning eller var din kropp stressad? Var det fara för hennes liv och vad fick du för känslor då? Var du rädd att förlora ditt tredje barn oxå? Är så glad att allt gick bra. Kan du inte berätta lite om graviditeten med Julia? Mådde du bra, tog du reda på könet, föddes hon med kejsarsnitt, vikt och längd m.m.

När jag var gravid med Julia så låg jag inlaggd på sjukhus till vecka 25 för hyperemessis. (Graviditetsillamående).När jag kom hem så lyckades jag hålla mig hemma till vecka 29. Då fick jag en stor blödning så jag fick åka in till förlossningen för koll. De hittade ingenting och bebisen i magen mådde bra. Så jag fick åka hem igen. Jag stannade hemma i 4 veckor denna gång. Sen var det dax igen. På en koll hos barnmorskan konstaterades det genom ett urinprov att jag läckte äggviteämnen och hade mycket högt blodtryck. Jag kände självklart av detta och mådde mycket dåligt. Min barmorska skickade mig direkt till förlossningen och där lade de in mig pga havandeskapsförgiftning.

När jag precis hade gått 34 fulla veckor, så hade de med alla medel försökt få ned blodtrycket. Det höjdes mer och mer för varje dag som gick, och jag mådde sämmre och sämmre.

En morgon kom doktorn in i mitt rum och sade: Nu har vi inga mer idéer. Vi överväger att plocka ut barnet idag.

Min sambo var inte där, så jag ringde honom direkt, och han skyndade till sjukhuset.

Doktorn ville gärna göra kejsarsnitt på mig. Julia var tillväxthämmad i magen av orkänd anledning, och de visste inte om hon skulle klara av en vaginal förlossning. De uppskattade att hon vägde 1500gram.

Jag bad dem om att få försöka föda vaginalt. De gick motvilligt med på det, men sade att om barnet skulle bli påverkat, så var de tvugna att söva mig snabbt och plocka ut bebisen med akut snitt.

Jag övervägde detta, och kände att jag ändå ville sätta igång förlossningen så natruligt som möjligt.

Doktor undersökte mig, och jag var redan öppen 3 cm.

Klockan 16 satte de värkstimulerande dropp.

Klockan 20.08 krystade jag 2 gånger, och ut kom det en liten flicka på 1580gram hon var 41cm lång och alldeles underbar!

Jag var så pass dålig av havandeskapsförgiftningen fortfarande, så jag orkjade ärligt talat inte vara mamma just då. Mitt huvud sprängde och jag ville bara blunda. Min sambo och lilltjejen (som ännu inte fått något namn) åkte till prematur avdelningen och jag var kvar för observation på förlossningen i ett dygn. 

Jag kände mig inte mer orolig över tillståndet i denna graviditet än vad jag gjort förut. Tanken att förlora ännu ett barn slog mig aldrig. Jag koncenterade mig på att vara lycklig över min nuvarandra situation. Om det hade gått illa, så hade jag tagit den krisen då.

 

Detta är jag på BB i vecka 33+5. Två dagar innan Julia tittade ut.