Det var en läsare här på bloggen som ville veta mer om Max och Saga.Det finns så mycket att berätta om mina små. Jag skulle kunna prata om dem i flera timmar/dagar i sträck. Men jag ska ge er ett litet smakprov iaf.

Max

Klockan 03.44 den 3e Maj 2004 kom en liten pojke till värden. Han vägde 2630gram och var 47cm lång. När han var 5 månader så fick han sin första tand, och vid 1 år och en vecka så gick han.

Vi döpte honom till Maximilian. Men hans smeknamn var självklart Max.

Max var en bebis som oftast var helt tillfreds med allt som hände runt omkring sig. Han sov hela nätterna från att han var en vecka gammal, och sysselsatte sig ofta själv med leksaker el annat när han låg på golvet.

När han blev 1 år och 5 månader så väntade vi hans sykon. Max fick börja på dagis för att jag mådde så dåligt under graviditeten. Han fann sig snabbt och tyckte mycket om att gå dit. När Max sedan blev storebror till en liten lillasyster så tog han snabbt på sig ansvaret. Han skyddade henne mot allt, och första gången vi var hemma så satt han bredvid sin syster på golvet och lekte med en bil. Efter en stund så gav han en bil till henne ”så hon också hade något att leka med”.

Max favoritlek var att just leka med bilar. Men, han var långt ifrån en ensamvarg, han ville gärna leka tillsammans med någon, och lät äldre vänner styra honom i leken om de ville. Han såg upp till de äldre barnen, och när han tittade på deras lekar så kunde man riktigt ana alla information som tog sig in i hans lilla huvud under tiden han iakktog.

Mormor och morfar var stora favoriter hos denna kille. ”mormors flingor” var godare än andra flingor och att sova över hos dem var en guldkant på vardagen. (kanske för att han blev riktigt bortskämd där)

Max favoritmat var ”blodpludding med bloccoli” (det är faktiskt sant) och hans favoritdricka var coca cola.

Vi åkte till busborgen i västerås och träffade draken där. Hans reaktion var skräckblandad förtjusning. Han pratade om draken länge och vill gärna åka tillbaka. När vi kom tillbaka så ville han steg efter steg övervinna sin rädsla själv. Han gick närmare och närmare det läskiga och tillslut sade han stolt till sin lillaasyster ”den äääär inte farlig”.

En riktigt gentleman i en liten kropp…..

 

 

Jag berättar om Saga nästa gång.

 

 

Här kommer det lite svar på kommentarer från er!

TACK till alla er som skriver och stöttar mig i allt jag gör, jag önskar jag kunde svara er alla med ett personligt tack. Men bloggen blir nog ganska enformig att läsa då. Men ALLA små ord på vägen stärker mig ännu mer. Så TACK än en gång.

——————————————————————————

Hej!
Har mejlat de innan men jag antar att du kanske inte vill, men jag provar iaf ifall det inte kom fram så har jag frågat iaf. Jag läser en kurs i retorik där vi under 15 minuter får prata om något vi brinner för och vill övertyga eller bara få någon att tänka till. Jag skulle vilja göra något för dina barn. Jag har läst boken och följt dig i media och har läst att det finns en fond. Vill ochså få folk att tänka till och fundera på hur skört livet är och att varje dag är en gåva.Max och Saga verkar ha varit underbara människor och hade en framtid framför sig.
Vill inte prata om det här utan ditt samtycke men om du känner att det är tvärnej så behöver du inte svara annars finns min mejl häruppe. Skulle bli glad om du inte publicerade detta inlägg och oavsett svar så önskar jag dej lycka till och en stor kram till en stor förebild för svenska folket.
Mvh Sandra

Jag har försökt maila dig, men tror inte adressen stämmer riktigt.

Vet precis hur du känner dig.
I förra veckan o i helgen mådde jag inte bra. Har nyligen fått veta att min mammas mördare är död. Så efter det så har en sten lossnat för mig. Jag har gråtit o gråtit. Som en lättnad för mig. Har levt i flera år med sån ångest att stöta på mammas mördare igen. Gjorde det en gång i samband med en permission han hade.

Ja, den dagen undrar jag lite över. Den dagen man får reda att hon släpps/har avlidit/rymt/har permission.Allt kan hända, men jag försöker att inte tänka på den dagen. Jag sänder massa styrkekramar till dig.

Jag fick hem din bok i fredags men är inte stark nog att läsa den just nu. Vet att det kommer riva upp en del sår för mig. Men jag har följt dig från första början.
Läste härom dagen att du läser samma utbildning som mig. Vad kul. Den är tuff. Mkt som ploppar upp i psykologi kursen.

ååå vad roligt med någon som läser samma utbildning. Psykologikursen tycker jag är spännande. Läser den just nu. jag är mycket intresserad av hur människor fungerar, och jag kan ofta relatera till mig själv. Lycka till i fortsättningen!

Oj vilken stark kvinna du är. Och bara 26! (jag trodde du var äldre. För du verkar så mogen.)
Jo jag har en psykologisk förklaring till varför hon mördade Max och Saga. ”Jag ska minsann förstöra hela hans familj!” (extrem svartsjuka. Och avundsjuka.)
Fråga: var det inte så att Christine fått vård (fast otillräcklig) på psyket? (Södermalm tror jag visst.) Om hon gick till Södersjukhuset hamnade hon fel. Eftersom psyket inte ligger där! (dom har flyttat det till ett hus intill Rosenlunds sjukhus.)
Hur mår barnens barnflicka? (råkade hamna på hennes blogg. Fast den drogs in sen.) (jag kände mig som jag tjuvläste. Men det var så gripande att läsa om er innan allt detta hänt.) (om du inte vill ta med det här sista kan du ju stryka det.)

Ja, det var förmodligen extrem svarsjuka. Det var ganska uppenbart. Det är läskigt hur långt den sjukdomen kan gå hos vissa. Jag minns faktist inte vart inom sjukvården tyskan sökt sig, och för vad hon behövde vårdas då.

Barnens barnflicka? Nu förstår jag inte riktigt. Max och Saga hade ingen barnflicka. Vem är det du menar?

Jag har nu en liten fråga till dig.
Vet inte om någon tidigare frågat eller så men jag ger det ett försök.
Om jag som t.ex bor i Halland vill ha din bok signerad, hur går jag då till väga?
Har inte köpt boken ännu nämligen och det skulle göra mig otroligt glad att få en bok som du personligen signerat och kanske lämnat en liten hälsning på :).

Jag skulle så gärna vilja signera alla era böcker. (ni som vill). Men, det kommer tyvärr vara omöjligt. Det du skulle kunna göra, är att be en bokhandel i din närhet ha en ”signeringsdag” då de säljer mina böcker och annonserar om att jag ska finnas på plats för det. Det går att boka sånt genom förlaget www.forum.se. Då kommer jag gärna och möter er läsare för en liten pratstund kanske?

Nu har jag kommit hem från en tredagars föreläsnings turné!

Jag är slut i kropp och knopp. men oj vad givande det har vart.

Att jag kan göra skillnad genom den erfarenheten jag har är otroligt! Jag önskar att jag inte satt på denna erfarenhet, jag önskar såklart att jag inte hadde matreal till en hel bok. Jag önskar att jag kunde få Max och Saga tillbaka istället.

Men, nu är det såhär…. O jag måste gör det bästa av situationen. Det vill säga, fortsätta leva, och hjälpa andra med hjälp av mina erfarenheter.

I onsdags var jag i Motala på ”bokens dagar”

 I torsdags var jag på ”Nalen” i Stockholm och presenterade min bok för en hel massa bokhandlare

I fredags var jag på Arlanda och föreläste på ett idéforum som brottsofferjouren anordnade.

Nu har jag tagit helg, jag behöver ladda batterina och ta hand om både mig själv och min familj.

Nyss har jag haft besök av en vän och hans dotter. När den lilla flickan kom innaför dörren så började hon direkt prata om Max och Saga. Min vän fick förklara att det var Max och Saga mamma de skulle hälsa på. Inte Max och Saga.Han berättade att när de är vid graven så säger hon att hon ska åka upp och hälsa på Max och Saga…..Jag önskar jag kunde följa med henne.

Ja, nu är det gjort.

Jag var i motala igår och gästade bokens dag. Det var jag och många författare till som själva fick presentera våra respektive böcker. O jag var, som jag berättade igår, hemlig gäst.

Jag är ingen teaterapa och står inte gärna på scen. Om jag skulle föreläsa om andra värdskriget el ekonomikrisen så skulle jag vara riktigt nervös, och mest stå och läsa innantill. Men, nu är det ju MIN historia, och mina känslor jag ska prata om. Ingen kan rätta mig, och ingen kan säga att jag borde gjort på ett annat sätt. För jag talar ju från hjärtat.Så det gick hyfsat bra tror jag.

Idag har jag också stått på scen. Men nu inför drygt 100st bokhandlare,och denna gång med förlaget bakom min rygg. Det kändes ännu mer tryggt.

Nu ska jag krypa ned i sängen och förbereda mig för veckans sista vardag. Jag ska stå på scen även då….Jag berättar mer om det nästa gång.

TACK alla ni som orkar följa mig och min vardag. TACK för att ni vill läsa min bok, och för att ni kommer med stöttande ord på vägen hela tiden. Jag blir starkare och starkare för varje möte med er.

Nu är jag på benen igen, och ute och far lite. Tre föreläsningar på tre dagar har jag framför mig. Den första om drygt 1 timma.

Tack för att ni vart så tålmodiga, och tack för allt stöd ni givit mig under min paus. Jag har inte hunnit läsa alla kommentarer, men det jag sett gjorde att jag fick styrkan tillbaka. Jag ska svara på era frågor så fort jag kan. Men nu ville jag bara visa att jag är tillbaka.

Jag är ”Hemlig gäst” nu. Så jag sitter och gömmer mig på ett café en stund. Det känns lite nervöst. Jag vill ju inte göra någon besviken på den ”hemliga gästen”.

 

 

Förlåt, men….

Jag tar en paus…. Jag måste rensa bland mina ”måsten” ett tag för att orka med. Denna blogg är tyvärr det som jag kommer lägga åt sidan en stund.

Om det blir en dag, el en vecka vet jag inte. Mer än så blir det inte iaf, Men, nu måste jag prioritera för att klara av att vara mig själv.

 

 

 

 

Idag mår jag bättre, jag har dock haft fullt upp.

Visst är det mysigt att titta ut idag, det blir så ljust och härligt med all snö! Men… jag erkänner, jag håller mig gärna inne och som jag sade, TITTAR ut.

 

Här kommer lite svar:

Jag Själv kan inte tänka mig in i din situation men min tanke är väl: Jag hade aldrig orkat stå upp och vara så stark som du är!! Dina älskade änglar som hade världens sötaste gulligaste mamma som verkligen gjorde allt som står i sin makt för att ge sina bästa, för att sedan förlora som i en sån tragisk händelse på bara ett ögonblick! !
Mötte dej på kvinnokliniken ( minns du?) Där, när jag såg det, ville jag mest bara GE DIG EN KRAM o säga hur stark du är som människa o att Saga o Max skulle va så stolt över allt du gjort för dom här på jorden! !

Emma Ta väl hand om dig , o din nya lilla familj , Din bok va så fantastiskt bra o jag kommer alltid att KOMMA ihåg dig för den starka mamman du är // Med varma hälsningar Lotta <3

Det e klart jag kommer ihäg dig Lotta! Vad roligt att höra av dig! 

Jag hade tänkt likadant som du, att jag inte skulle orka. Men, när man är där så kopplar man på ”överlevnadsinstinkten” och man KLARAR det. Man måste ju!

Tack för dina fina ord!

Om man nte vet hur det går till att bli politiker, ja då har man inte något där ochi göra! Att du gått igenom något som ingen skall behöva göra kvalificerar dig inte för mer än det du är. Har själv gått igenom en fruktansvärd händelse.den ena tpillhörde min familj, den andre barn till en fd politiker med mycket hög ställning.
Naturligtvis skulle det varit mumma för media och säkert också inbringat en hel del pengar om vi gått ut med bok och vikt ut oss.
Sorg hanterar man bäst med sina närmaste, det är som och kasta ut sig till hyenor det du gör. Är det pengar eller kändisskap som ligger bakom detta.
Med all respekt för det fruktansväda du gått igenom.
Önskar dig och din nya familje ett fortsatt gott liv, det som hänt kommer du alltid att få bära med dig, men med tiden så blir det lättare.
Lycka till och ha ett bra liv i fortsättningen.
En som varit med något mycket hemskt, vill dock inte ta fram det igen.
Med all respekt för det fruktansvär

Jag respekterar din åsikt. jag vill bara förtydliga att jag inte på något sätt utnyttjar denna situation för att kvalificera mig till något mer. Jag är fullt medveten om att jag måste, och BÖR ha samma chanser som alla andra. Därför rådfrågade jag här på bloggen för att kunna ta hjälp av någon som är bättre på detta än jag.

Du berättar för mig att ”sorg hanteras bäst med de närmaste”. Om jag hade lyssnat på dig för 2½ år sedan, och gjort så. Så hade jag ju inte kommit såhär långt i min bearbetning. För du och jag är ju två helt olika individer. Det visar du också genom att avsluta ditt inlägg med ”vill dock inte ta fram det igen”. Jag tycker att du gör rätt i att följa ditt hjärta och låta din händelse vila där du kan ha den och samtidigt fortsätta leva. Jag gör likadant. Jag följer mitt hjärta.

Vill du bli politiker så är det bra att börja med att ta reda på vilket parti som ligger närmast dina hjärtefrågor.
Eller har du tänkt dig att starta ett nytt parti?

Haha, nej jag hade inte tänkt att starta ett nytt parti. Jag undrade mest vad folk syftade på när de sade åt mig att bli politiker. Jag vill ju gärna jobba med frågor som jag brinner för, och kan jag göra det inom politiken så är det absolut ett altenativ.
Jag skrev inlägget som en fråga för att jag vet att det finns folk som är MYCKET mer insatt i den politiska värden än jag.

 

 

Idag känns det inte nå bra i kroppen.

Jag vet inte varför, kan inte sätta fingret på vad det är. Jag är inte sjuk el något liknande. Men själen säger åt mig att gå på sparlåga ett tag. Det enda jag har velat göra idag är att umgås med Julia. Så det har vi gjort. Nu ligger hon och sover, och jag saknar henne redan.

Men, jag vet att det igentligen sitter djupare. Jag saknar ju Max och Saga också, jag har börjat läsa boken (från pärm till pärm) och det har hänt en del andra små saker.

Så många små saker som kommer upp på ytan samtidigt, gör att min kropp bromsar in någon timma, några dagar el någon vecka ibland. Nu är en sån period, och jag accepterar att det får vara så. Jag tänker lyssna på mitt hjärta och umgås massa med Julia när jag känner såhär.

Jag är så glad över era kommentarer. Ni håller verkligen denna blogg levande!

En sak jag funderat över, jag har fått massa kommentarer om att jag borde jobba inom politiken. Första gången jag hörde detta så började jag nästan skratta ”jag som politiker, någon måste skoja med mig” :0)

Jag blev smicklad, men trodde förståss, att någon som visste hur ointresserad jag vart av poliktik tills nu drev med mig.

Nu har jag börjat fundera över det där, jag vill så gärna göra något av den erfarenheten jag fått av att ha gått igenom detta, och mycket mer i mitt liv. Men, VART inom politiken skulle jag kunna engagera mig? Vad exakt menar ni? Hjälp mig på rätt bana nu! Jag vill så gärna göra skillnad i samhället på många sätt, men vart i politiken kan gör göra det på bästa sätt?

Igår var det alla helgons dag.

Vi ska hedra alla helgon.

Men, ärligt talat, jag kan inte hedra Max och Saga mer bara för att det är denna dag. Jag gör det varje dag, och jag försöker göra det bättre och bättre hela tiden.

Men, självklart går jag till graven och tänder ljus och gör det fint på andra sätt. Detta år fick de en krans och två ljus. Men det var jag inte den enda som gjorde. Mamma hade givit dem en fin ljung, och många andra fina människor hade vandrat dit och ställt dit ljus. Så deras plats lyste tillslut upp mer än någon annan grav på kyrkogården.

När jag stått vid graven en stund, så gick jag ned till minneslunden för att säga hej till farfar och mormorkajsa. (de gör Max och Saga sällskap i himlen)

När jag sen vände för att gå tillbaka så såg jag att det var andra människor som stod vid Max och Saga. Jag kände inte igen dom. Det var så mörkt så det var svårt att urskilja konturer på folk. Men, det gjorde mig inget alls att det var folk där, jag tog en omväg för att låta dem vara ifred och stå hos mina änglar en stund. jag är glad att det är fler som vill hjälpa mig att minnas mina busungar.

——————————————————————————

Här om dagen var jag ju i västerås på akademibokhandeln och signerade boken. ”varför gråter inte Emma?”

tack ni som kom, jag vet att det är några av er som läser min blogg.

Här stod jag:

Det blev många fina möten, och många djupa samtal. Två tjejer i 8-9 års åldern kom fram, och kikade på boken. Men vad ska man säga? Jag visste inte vad DE visste om vad det var för bok de kikade på, och jag ville inte vara den som berättade det för dem, utan att ha pratat med deras föräldrar först. De var lite försiktiga av sig, och när de tillslut var framme vid bordet, så hejade jag på dem, och frågade om det var bone de kikade på. Jaaaaa blev deras utdagna svar. Mina nästa fråga var: Har ni hört något om vad den handlar om? Jaaaa, lite sade dem. Våran morfar har berättat lite.

Okej, nu visste jag att  de visste lite om detta. Men jag visste ju inte hur mycket. Även om JAG vill berätta allt för Julia, så respekterar att andra föräldrar tänker annorlunda. jag vet faktist inte vad jag skulle ha sagt till mitt barn om det INTE hade hänt oss, utan någon annan.

Nästa sak som hände, var att en av tjejerna närmade sig en av böckerna lite mer, hon kikade på framsidan och pekade på bilden på Max och Saga, och frågade mig om det var mina barn. Nu såg jag en öppning till att prata mer med dessa söta tjejer. Jag berätta att de var mina barn, och att de hette Max och Saga. jag berättade lite mer om dem, och vi fortsatte prata om resten av bilderna som fanns på framsidan. Nu dök det upp två äldre personer, sxom visade sig vara deras mormor och morfar. De köpte boken, fick den signerad, och sade att de skulle läsa boken tillsammans med de små tjejerna. All möten är speciella på ditt sätt. Detta satte sig verkligen fast i mitt hjärta…

Nu kommer det lite kommentarer:

 

Hej! Jag undrar om Max och Sagas far har känt mycket skuld över händelsen, med tanke på att det var hans relation med tyskan som ”triggade” detta? Och har du någonsin klandrat honom?

Det var INTE Max och Sagas pappa som hade haft en relation med tyskan. Det var min nuvarandra sambo. Men jag har inte klandrat honom för det som hände. Det skulle vara riktigt orättvist av mig att lasat honom för vad en annan människa gjort 

Jag undrar hur det kändes att se tyskan i rättssalen, hur reagerade du? Möttes era blickar? Sa du något till henne?

Jag hade undvikt att se bilder på henne innan rättegången. Jag vill e se henne första gången där. Men, när den dagen närmade sig så blev jag nervös, och när jag skulle gå in dit, så valde jag att inte titta åt hennes håll. Men, under ett ögonblick kunde jag inte låta bli. Jag såg henne, och hon tittade åt mitt håll. Jag kände så väl igen henne, och känslorna från kvällen kom tillbaka. Jag började gråta och lämnade rättsalen. Mer om detta står det i boken. Jag sade inget till henne. Det var hon inte värd.

Jag undrar även om din sambo sa något till henne och hur han kände inför att behöva se henne?

Hur han kände kan inte jag svara på, det måste han få göra själv. Men jag kan svara på att inte heller han sade något till henne.

Tycker det är så starkt att ni lyckats hålla ihop genom allt detta, skriver din sambo i något blogg nu eller har han blivit avskräckt för alltid med den biten?

Min sambo skriver ingen blogg. Han har valt att vara anonym under hela tiden, och är fortfarande det.

Känner du oro inför framtiden, angående tyskan och den dagen hon kommer komma ut? Tror du hon skulle våga söka upp er igen den dagen?

Jag har valt att inte tänk på den dagen hon kommer ut. Om jag ska vara orolig så får jag vara det sen. Nu måste jag koncentera mig på att ta tillvara på varje minut. Jag slösar massa kraft och energi av att vara orolig isf.

Jo, en sak till, en lite konstig fråga men, du verkar så otroligt självsäker och trygg i tv, om du skulle få ett erbjudande om att leda ett program i framtiden, skulle du tacka ja då?

Oj, vilken roligt fråga! :0) Om det vore ett program som tog upp frågor som jag tycker är viktiga så skulle jag absolut kunna tänka mig att jobba med det.

är er lilla Julia lik Max eller saga? Hur känns det Isåfall?

Julia är sin egen. När jag ser på Julia så ser jag ”bara” henne som den personen hon faktiskt är. Men om jag tittar på kort på Max och Saga så ser jag självklart att alla syskon är lika. Men jag ser inte på vilket sätt .Jag ser bara att det syns att de är just syskon. Det känns jättebra att de har likheter men att var och en ändå får vara ”sin egen”.

Jag levde min in i alla dina ord, jag spela upp en scen i huvudet om det hade varit min son Jonathan som gick emot mig för att se vad som hände, att skydda sig själv och få slag mot kroppen. Min dotter också julia med sin välling och måste vara helt stel av skräck.

Uch jag förstår, jag skulle göra precis samma sak. fantisera utifrå mitt eget perspektiv. jag förstår att det måste vara hemskt att försöka tänka sig in i den situationen.

Har också tänkt på det som ”S” frågar, nästan mest av allt i detta. Hur kan/kunde du förlåta honom? Eller se så klart som du gör? Jag menar barnens styvpappa då, barnens biologiska far har ju inget med förövaren att göra. Det är ju indirekt p g a din sambo som allt fasansfullt skedde. Jag skulle döma honom att ha dåligt omdöme m m. Det var ju innan er tid tillsammans men det skulle vara det svåraste för många tror jag att släppa detta. Där tycker jag du visar mer mognad än de flesta inklusive mig själv:-). Och kan tänka mig att barnens far anklagat och kan tycka lika, om han inte gör det så är han också mogen idag. Önskar dig allt gott och en vacker helg, den som ligger framför nu med allt vad den innebär. Ta hand om dig och er<3<3<3<3<3<3 sex hjärtan till er, även barnens pappa får ett.

Ja, du , jag har faktiskt aldrig slagits av tanken att jag på något sätt ska lasta min sambo för det som hände. Det vore fruktansvärt omoget av mig att låta någon annan lida för det en sjuk människa gjort.  jag visste likaväl som han OM tyskan när jag blev tillsammans med min sambo. Både sambon och jag visste att hon hade ett stort behov av att få vara nära sambon. Men hon är inte den enda i vårt samhälle som är drabbad av obesvarad kärlek och i och med det beteer sig lite konstigt. Inte kunde någon av oss, varken jag el sambon ens i vår vildaste fantasi tro att det skulle gå såhär långt. nej, då borde jag ha haft bättre omdåme jag med isf. Ang barnens pappa så har han vart mycket tillmötesgående under denna tid, och jag kan inte svara på frågan om vad han går med för känslor. 

Hej! Förstår att familjen är viktig och just idag. Har precis läst din bok och det är några saker jag undrar som jag nästan skäms för att fråga och vill du inte svara så behöver du självklart inte. Har ni sparat leksaker från Max och saga till Julia, använder hon tex kläder och leksaker som dom hade? Den där kvällen när det hände, du har skrivit att Max sa mamma och grannarna hörde skrik, hörde du alldrig barnen? Du verkar så stark och jag kan inte ens föreställa mej vad du gått igenom. Önskar dej all lycka

Julia använder både kläder och leksaker som Max och Saga har haft .

Nej, jag hörde aldrig barnen som grannarna sagt sig göra. Jag var antagligen medvetslös då. I boken står det att jag hörde Max fråga efter mig under larmsamtalet som jag hörde under rättegången.

Vad minns du från händelsen?
Vad tänkte du när du fick reda på att dina barn inte hade överlevt?
Hur har din vardag förändrats efter olyckan?
Har du bra stöd runt omkring dig så du kan ventilera tankar och funderingar?

Detta är till dig pontus. Jag hänvisar  till min bok ”varför gråter inte Emma?” Där får du alla svar. men jag ska försöka svara litegrann här också.

Jag minns att jag öppnade därren och att det small till i huvudet. Jag minns en kvinna i min hall, och att hon står framför mig, och sen att jag ligger ned.

När jag fick reda på att barnen inte fanns så tänkte jag att jag måste vara stark och klara detta.

Min vardag ser ut som så att jag delar ansvaret för våran dotter Julia med min sambo. Jag utbildar mig till barnsköterska, och jag lever med skyddad adress.

Jag har ett JÄTTEBRA stöd runt omkring mig, fler en jag hinner med faktiskt. Jag är lyckligt lottad på det sättet!

Tack för dina frågor!

Hej Emma.
Jag känner inte dej, men jag känner din pappa, vi har varit klasskamrater.
Jag beställde din bok på Ad Libris innan jag visste att du skulle sitta och signera böcker i Arboga. Nu har jag väntat på boken men ännu inte fått den.
När den slutligen kommer skulle jag vilja ha den signerad, får väl höra med din pappa om det går. Jag har inte så långt till Arboga.
För 20 år sen, igår, hände en fruktansvärd sak i vår familj, som jag aldrig glömmer. Jag har berättat för din pappa om det. Jag förlorade min dotter, men fick tillbaka henne.
En annan sak är att jag har också varit med och skrivit en bok, som kom ut i torsdags. Det är ett helt annat slags bok, jag har inget med själva ämnet att göra, jag har bara varit assistent.
Men jag funderar starkt på att skriva en bok om det hemska som hände oss. När jag får tid och ork.
Lycka till!

Hejsan! Självklart kan jag signera din bok! Om du lämnar in den på konsum i Arboga så fixar vi det vid tillfälle. Jag är ledsen över din historia. jag vet inte alls vad det rör sig om. Men om det inte var något som du ville att pappa skulle hålla för sig själv, så kan han säkert berätta för mig.