Igår var det alla helgons dag.

Vi ska hedra alla helgon.

Men, ärligt talat, jag kan inte hedra Max och Saga mer bara för att det är denna dag. Jag gör det varje dag, och jag försöker göra det bättre och bättre hela tiden.

Men, självklart går jag till graven och tänder ljus och gör det fint på andra sätt. Detta år fick de en krans och två ljus. Men det var jag inte den enda som gjorde. Mamma hade givit dem en fin ljung, och många andra fina människor hade vandrat dit och ställt dit ljus. Så deras plats lyste tillslut upp mer än någon annan grav på kyrkogården.

När jag stått vid graven en stund, så gick jag ned till minneslunden för att säga hej till farfar och mormorkajsa. (de gör Max och Saga sällskap i himlen)

När jag sen vände för att gå tillbaka så såg jag att det var andra människor som stod vid Max och Saga. Jag kände inte igen dom. Det var så mörkt så det var svårt att urskilja konturer på folk. Men, det gjorde mig inget alls att det var folk där, jag tog en omväg för att låta dem vara ifred och stå hos mina änglar en stund. jag är glad att det är fler som vill hjälpa mig att minnas mina busungar.

——————————————————————————

Här om dagen var jag ju i västerås på akademibokhandeln och signerade boken. ”varför gråter inte Emma?”

tack ni som kom, jag vet att det är några av er som läser min blogg.

Här stod jag:

Det blev många fina möten, och många djupa samtal. Två tjejer i 8-9 års åldern kom fram, och kikade på boken. Men vad ska man säga? Jag visste inte vad DE visste om vad det var för bok de kikade på, och jag ville inte vara den som berättade det för dem, utan att ha pratat med deras föräldrar först. De var lite försiktiga av sig, och när de tillslut var framme vid bordet, så hejade jag på dem, och frågade om det var bone de kikade på. Jaaaaa blev deras utdagna svar. Mina nästa fråga var: Har ni hört något om vad den handlar om? Jaaaa, lite sade dem. Våran morfar har berättat lite.

Okej, nu visste jag att  de visste lite om detta. Men jag visste ju inte hur mycket. Även om JAG vill berätta allt för Julia, så respekterar att andra föräldrar tänker annorlunda. jag vet faktist inte vad jag skulle ha sagt till mitt barn om det INTE hade hänt oss, utan någon annan.

Nästa sak som hände, var att en av tjejerna närmade sig en av böckerna lite mer, hon kikade på framsidan och pekade på bilden på Max och Saga, och frågade mig om det var mina barn. Nu såg jag en öppning till att prata mer med dessa söta tjejer. Jag berätta att de var mina barn, och att de hette Max och Saga. jag berättade lite mer om dem, och vi fortsatte prata om resten av bilderna som fanns på framsidan. Nu dök det upp två äldre personer, sxom visade sig vara deras mormor och morfar. De köpte boken, fick den signerad, och sade att de skulle läsa boken tillsammans med de små tjejerna. All möten är speciella på ditt sätt. Detta satte sig verkligen fast i mitt hjärta…

Nu kommer det lite kommentarer:

 

Hej! Jag undrar om Max och Sagas far har känt mycket skuld över händelsen, med tanke på att det var hans relation med tyskan som ”triggade” detta? Och har du någonsin klandrat honom?

Det var INTE Max och Sagas pappa som hade haft en relation med tyskan. Det var min nuvarandra sambo. Men jag har inte klandrat honom för det som hände. Det skulle vara riktigt orättvist av mig att lasat honom för vad en annan människa gjort 

Jag undrar hur det kändes att se tyskan i rättssalen, hur reagerade du? Möttes era blickar? Sa du något till henne?

Jag hade undvikt att se bilder på henne innan rättegången. Jag vill e se henne första gången där. Men, när den dagen närmade sig så blev jag nervös, och när jag skulle gå in dit, så valde jag att inte titta åt hennes håll. Men, under ett ögonblick kunde jag inte låta bli. Jag såg henne, och hon tittade åt mitt håll. Jag kände så väl igen henne, och känslorna från kvällen kom tillbaka. Jag började gråta och lämnade rättsalen. Mer om detta står det i boken. Jag sade inget till henne. Det var hon inte värd.

Jag undrar även om din sambo sa något till henne och hur han kände inför att behöva se henne?

Hur han kände kan inte jag svara på, det måste han få göra själv. Men jag kan svara på att inte heller han sade något till henne.

Tycker det är så starkt att ni lyckats hålla ihop genom allt detta, skriver din sambo i något blogg nu eller har han blivit avskräckt för alltid med den biten?

Min sambo skriver ingen blogg. Han har valt att vara anonym under hela tiden, och är fortfarande det.

Känner du oro inför framtiden, angående tyskan och den dagen hon kommer komma ut? Tror du hon skulle våga söka upp er igen den dagen?

Jag har valt att inte tänk på den dagen hon kommer ut. Om jag ska vara orolig så får jag vara det sen. Nu måste jag koncentera mig på att ta tillvara på varje minut. Jag slösar massa kraft och energi av att vara orolig isf.

Jo, en sak till, en lite konstig fråga men, du verkar så otroligt självsäker och trygg i tv, om du skulle få ett erbjudande om att leda ett program i framtiden, skulle du tacka ja då?

Oj, vilken roligt fråga! :0) Om det vore ett program som tog upp frågor som jag tycker är viktiga så skulle jag absolut kunna tänka mig att jobba med det.

är er lilla Julia lik Max eller saga? Hur känns det Isåfall?

Julia är sin egen. När jag ser på Julia så ser jag ”bara” henne som den personen hon faktiskt är. Men om jag tittar på kort på Max och Saga så ser jag självklart att alla syskon är lika. Men jag ser inte på vilket sätt .Jag ser bara att det syns att de är just syskon. Det känns jättebra att de har likheter men att var och en ändå får vara ”sin egen”.

Jag levde min in i alla dina ord, jag spela upp en scen i huvudet om det hade varit min son Jonathan som gick emot mig för att se vad som hände, att skydda sig själv och få slag mot kroppen. Min dotter också julia med sin välling och måste vara helt stel av skräck.

Uch jag förstår, jag skulle göra precis samma sak. fantisera utifrå mitt eget perspektiv. jag förstår att det måste vara hemskt att försöka tänka sig in i den situationen.

Har också tänkt på det som ”S” frågar, nästan mest av allt i detta. Hur kan/kunde du förlåta honom? Eller se så klart som du gör? Jag menar barnens styvpappa då, barnens biologiska far har ju inget med förövaren att göra. Det är ju indirekt p g a din sambo som allt fasansfullt skedde. Jag skulle döma honom att ha dåligt omdöme m m. Det var ju innan er tid tillsammans men det skulle vara det svåraste för många tror jag att släppa detta. Där tycker jag du visar mer mognad än de flesta inklusive mig själv:-). Och kan tänka mig att barnens far anklagat och kan tycka lika, om han inte gör det så är han också mogen idag. Önskar dig allt gott och en vacker helg, den som ligger framför nu med allt vad den innebär. Ta hand om dig och er<3<3<3<3<3<3 sex hjärtan till er, även barnens pappa får ett.

Ja, du , jag har faktiskt aldrig slagits av tanken att jag på något sätt ska lasta min sambo för det som hände. Det vore fruktansvärt omoget av mig att låta någon annan lida för det en sjuk människa gjort.  jag visste likaväl som han OM tyskan när jag blev tillsammans med min sambo. Både sambon och jag visste att hon hade ett stort behov av att få vara nära sambon. Men hon är inte den enda i vårt samhälle som är drabbad av obesvarad kärlek och i och med det beteer sig lite konstigt. Inte kunde någon av oss, varken jag el sambon ens i vår vildaste fantasi tro att det skulle gå såhär långt. nej, då borde jag ha haft bättre omdåme jag med isf. Ang barnens pappa så har han vart mycket tillmötesgående under denna tid, och jag kan inte svara på frågan om vad han går med för känslor. 

Hej! Förstår att familjen är viktig och just idag. Har precis läst din bok och det är några saker jag undrar som jag nästan skäms för att fråga och vill du inte svara så behöver du självklart inte. Har ni sparat leksaker från Max och saga till Julia, använder hon tex kläder och leksaker som dom hade? Den där kvällen när det hände, du har skrivit att Max sa mamma och grannarna hörde skrik, hörde du alldrig barnen? Du verkar så stark och jag kan inte ens föreställa mej vad du gått igenom. Önskar dej all lycka

Julia använder både kläder och leksaker som Max och Saga har haft .

Nej, jag hörde aldrig barnen som grannarna sagt sig göra. Jag var antagligen medvetslös då. I boken står det att jag hörde Max fråga efter mig under larmsamtalet som jag hörde under rättegången.

Vad minns du från händelsen?
Vad tänkte du när du fick reda på att dina barn inte hade överlevt?
Hur har din vardag förändrats efter olyckan?
Har du bra stöd runt omkring dig så du kan ventilera tankar och funderingar?

Detta är till dig pontus. Jag hänvisar  till min bok ”varför gråter inte Emma?” Där får du alla svar. men jag ska försöka svara litegrann här också.

Jag minns att jag öppnade därren och att det small till i huvudet. Jag minns en kvinna i min hall, och att hon står framför mig, och sen att jag ligger ned.

När jag fick reda på att barnen inte fanns så tänkte jag att jag måste vara stark och klara detta.

Min vardag ser ut som så att jag delar ansvaret för våran dotter Julia med min sambo. Jag utbildar mig till barnsköterska, och jag lever med skyddad adress.

Jag har ett JÄTTEBRA stöd runt omkring mig, fler en jag hinner med faktiskt. Jag är lyckligt lottad på det sättet!

Tack för dina frågor!

Hej Emma.
Jag känner inte dej, men jag känner din pappa, vi har varit klasskamrater.
Jag beställde din bok på Ad Libris innan jag visste att du skulle sitta och signera böcker i Arboga. Nu har jag väntat på boken men ännu inte fått den.
När den slutligen kommer skulle jag vilja ha den signerad, får väl höra med din pappa om det går. Jag har inte så långt till Arboga.
För 20 år sen, igår, hände en fruktansvärd sak i vår familj, som jag aldrig glömmer. Jag har berättat för din pappa om det. Jag förlorade min dotter, men fick tillbaka henne.
En annan sak är att jag har också varit med och skrivit en bok, som kom ut i torsdags. Det är ett helt annat slags bok, jag har inget med själva ämnet att göra, jag har bara varit assistent.
Men jag funderar starkt på att skriva en bok om det hemska som hände oss. När jag får tid och ork.
Lycka till!

Hejsan! Självklart kan jag signera din bok! Om du lämnar in den på konsum i Arboga så fixar vi det vid tillfälle. Jag är ledsen över din historia. jag vet inte alls vad det rör sig om. Men om det inte var något som du ville att pappa skulle hålla för sig själv, så kan han säkert berätta för mig.