Under min tid som bloggare har jag fått en del kommentarer ang min pappa.
Bara positiva såklart, för det finns bara positivt att säga om min älskade far.

Ni som läst ”Varför gråter inte Emma”, vet att han har en stor del i boken. Han har vart med och jobbat fram varje sida och hjälp mig och Magnus när vi inte kunnat berätta historien utifrån mitt perspektiv, eftersom jag var nedsövd under en längre tid.

Tillbaka till kommentarerna jag fått. De har bestått av liknande citat:
”vilken stark pappa du verkar ha”
”vilken underbar förebild din pappa verkar vara”
”hur mår din pappa idag? Han har vart stark hela tiden”

osv

Ja, allt stämmer, min pappa ÄR stark, han är min STORA förebild i allt han gör. MEN, han skulle inte vara den han är utan min älskade mamma.
Min mammas och pappas kärlek är något utöver det vanliga. När de ser på varandra så finns gnistan kvar där. Det är magiskt att se.
De känner varandra utan och innan, och ställer alltid upp för varandra.

Visst så måste de också ha olika åsikter om saker och ting, nog förstår jag att de också grälat ibland. Men… det är aldrig något jag hört el uppfattat. O jag är ändå 26 år idag.

Jag har alltid velat bli som min mamma och pappa.
Jag vill uppfostra mina barn så som mina föräldrar uppfostrat mig.
Jag vill ta tillvara på livet så som de alltid gjort och ha någon vid min sida genom allt som händer i livet.

När jag började komma upp i tonåren så satt jag på pappas jobb och tittade i smyg på honom. Jag ville lära mig att bemöta andra människor så som han gjorde. Han log alltid och tog hand om dom på bästa sätt.  Och jag såg att han fick så mycket tillbaka,även vuxna människor såg upp till honom.
Jag började hjälpa till i hans butik, och försökte efterlikna honom på alla sätt. Jag härmade honom ibland, och märkte vilket härligt gensvar jag fick.

När pappa kom hem från jobbet så pussade han alltid mamma på munnen när han kom innanför dörren. Det gör han än idag.
Men nu började jag kika i smyg på vad min mamma gjorde istället. Hon stod inte stilla många sekunder. Utan dukade, lagande mat och städade. Vilken enerig den kvinnan hade!!!
O mammas köttbullar var det bästa jag visste….. Tänk om jag kunde lära mig att göra såna….

Idag så har jag svårt att ta en beslut utan att rådfråga min pappa. Han har alltid vettiga åsikter. Och han säger SANNINGEN utan massa krussiduller.
Som det står i boken, så blev jag till och med lite irriterad på honom när han till och med ställde sig på min sambos sida vid några tillfällen efter händelsen. Men, idag vet jag att han gjorde alldeles rätt. Jag tänkte inte klart, och de var tvungna att ”gadda ihop sig” lite mot mig ibland.

Så ja, med detta inlägg vill jag bara berätta för alla er bloggläsare som uppmärksammat min pappa, att:

• Ja, han har också haft det jättejobbigt, och HAR det än idag visst stunder.
• Ja, han är stark, o jag har ibland frågat mig vart han får styrkan ifrån
• Ja, han är som sagt… en förebild för många.

OCH SOM SAGT, HAN SKULLE INTE VARA DEN HAN ÄR UTAN MIN LIKA STARKA OCH ÄLSKADE MAMMA
tror jag iaf……

FÖRRESTEN

Älskade mamma och pappa, grattis till eran 31:a förlovningsdag nu på nyår.

Nu börjar nyårsplanerna ta form här hemma.

Jul och nyår inom loppet av en vecka är mycken att göra på en gång.Som tur är så är jag trött på allt vad julen heter nu. Det är skönt att den är över för detta år. Men, jag vill inte vara utan den nästa år heller såklart.

Det stora som har hänt idag, är att Julia har rest sig själv för första gången. Hon tog tag i bordet och ville ha det som låg ovanpå, helt plötsligt stod hon själv och höll sig i bordskanten.
Men dumma jag, blev ju så glad över hennes framsteg att jag ropade på sambon. Då blev hon förvirrad och tappade balansen och hann ramla innan han hann komma in i rummet.
Vad stolt man blir över så lite…

Idag har dottern och jag vart och shoppat alldeles själva! Det var riktigt mysigt, även om jag själv ifrågasatte mitt beslut att ta med henne när jag skulle prova nyårsklänning och annat.
Det var dock bara dumt av mig att misstro hennes förmåga att hjälpa mig att handla.

Eftersom vi vart krassliga allihoppa runt jul, så hans det inte med att handla så mycket. Så vi fuskade och passade på att köpa en julklapp åt sambon. Det blev oljefärg, staffli och några dukar att måla på. Han har tecknat mycket innan, men julklappen var en spark där bak att avancera lite. Om jag får tillåtelse senare så lägger jag ut resultatet.

När jag hittade en klänning som jag ville prova så satte jag Julia på golvet framför spegeln. Där trivdes hon och ville INTE att jag skulle sluta prova kläder. Hon ville ju vara kvar, och blev sur på mig när jag försökte sätta henne i vagnen igen.
Vi gick mot kassan, det står människor längst hela vägen, och helt plötsligt så får hon tag i något.
Jag blir mäkta förvånad och aningen generad när jag inser att det är en kille i 30års åldern som står med ryggen mot oss. I handen har Julia hans utstående bakficka (som sitter precis mitt på ena skinkan), och hon SLITER i den. Killen tittar på mig, och jag pekar ursäktande på min dotter.
Jag behöver nog inte säga att jag skyndade mig därifrån.

———————————————————

Jag lovade ju lite bilder tidigare. Nu har jag fått ordning på det som felade. O nu hoppas jag på att kunna lägga upp lite mer i fortsättningen. men här kommer det jag missat.

Här är Max rum i huset. Det är han själv som har stökat till det som det ser ut här. Bilden är tagen på sommaren 2008. Alltså efter händelsen.

Sagas rum i huset. Det låg precis intill Max rum. Bilden är tagen på samma tillfälle som den andra.

Här kommer en bild sen i förrgår när sambon, jag och Julia åkte till Max och Sagas grav för att säga god jul.

En jättefin människa i min närhet kom en dag före jul och lämnade en tidig klapp till mig.
Hon ursäktade sig och sade ”det är bara något liiiitet”.
Jag öppnade och hade detta underbara budskap i min hand:

För visst är det så… att Max och Sagas själar lever kvar. Tyskan tog deras fysiska närhet.
Men själarna kan INGEN ta ifrån mig.

Buskapet som min vän kom med var inget litet… utan något som är större än det vi kan ta på.
Jag kände att detta blogginlägg med bilder var värdigt att avslutas med orden som tändsticksasken sade mig.

Några frågor till:

Nu till mina frågor ! Tyskan fick livstids fängelse och sen utvisning till
Tyskland, hur lång tid är livstid ? Hur länge ska hon sitta i fängelset ? När hon släpps ur
fängelset, förs hon direkt till Tyskland då ?

Tyskan blev dömd till livstid och utvisning.
Vad livstid är i sverige är det ingen som direkt vet verkar det som. Men, såhär har jag hört:
Livstid ÄR livstid. MEN, man kan begära tidsbestämt straff efter x antal år.
Ingen som fått livstid har setat mindre än 12 år om jag kommer ihåg rätt.

Tyskan har juckså fått utvisning som påföljd. Det innebär att hon direkt efter att hon suttit av sitt straff visas ut ur landet (om det blir till tyskland el inte vet jag inte) och hon får INTE återvända.

Mitt när allt detta pågick önskade jag
verkligen att detta land hade dödsstraff, Jag minns att jag ville att hon skulle dö.
Hon hade ju gjort något fruktansvärt, så jag såg bara att denna människa ska bara inte få
leva.

Jag förstår din känsla. Jag har dock känns att döden vore en för enkel väg för henne.

Själv bor jag i Motala och jag minns att jag såg Nicklas med sin tjej och dotter på
en marknad. Minns att tänkte stackars människa. Detta var efter händelsen. Har du kontakt
med Nicklas ?

Jag pratar med Nicklas lite då och då.

Var Max och Saga här i Motala hos sin pappa ?

Ja, Max och Saga var hos sin pappa i Motala ibland. Han hade umgänge varannan helg. Han hade nyss flyttat till Motala så barnen hade tyvärr bara vart där två gånger när det hemska hände.

Finns din gamla blogg kvar på nätet ? Den som man kan läsa utdrag ur i boken ?

Nej, den bloggen stängde min familj vid händelsen. Så den finns tyvärr inte kvar.

Det står ju att bara ett fåtal timmar efter händelsen stog det i tidningen att Max och Saga inte levde
längre, men hur långt efter händelsen fick DU veta att dem inte längre fanns?

Jag var ju sövd i 10 dagar. När jag vaknade så tog det även då ca 5 dagar till innan jag fick veta. Men då förstod jag inte vad de sade. Så det tog YTTERLIGARE 2 veckor innan jag tog in att de var döda.
Du kommer att läsa om dessa ögonblick längre fram i boken.

Jag får många mail om dagen på facebook. Där kan man ju maila en person även om man inte är vän.
Jag blir glad när folk skriver även om jag inte alltid har tid att svara.
Många mail handlar nu om att de önskat sig min bok i julklapp och fått den i ett av paketen.
Jag blir rörd av att folk vill läsa om oss, och att det till och med vart så att de skrivit upp boken på sin önskelista.
Det är spännande att höra vad ni tycker om boken, många berättar om ett speciellt parti i boken som de blivit berörda av och några kommenterar handlingen i stort.
Fortsätt gärna berätta vad ni tycker. Ni kan använda kommentarsfältet här på bloggen om ni vill. Jag måste godkänna allt ni skriver, så om ni inte vill att det ska bli publikt så fixar jag det.

———–

Vi har en väldigt konstig lägenhet. När minusgrsderna började sjunka till under 20 strecket så hadde vi ibland 16-17 grader inne. Det var ruskigt kallt, och vi ringde fastighetsskötaren. Det blev åtgärdat, och vi njöt av den behagliga värmen.
Nu när det ”bara” är 4-5 minus, så är det plötsligt +25 grader inne även fast vi dragit ned elementen.
Nu är det ju VARMT för tat vara skönt!!!!
Stackars hyresvärden. Vilka jobba hyresgäster de har ibland.

————————–

Eftersom vi vart sjuka under julen så har vi inte orkat oss till Max och Sagas grav någontigt.
Jag har haft skuldkänslor ang det. Även fast jag vet att de bor i mitt hjärta och känner att jag tänker på dem iaf… så kändes det inte rätt att missa att gå dit.
Men, igår tog vi bilen och besökte mina änglar.
Jag tog ett kort, men har fortfarande problem med att lägga upp dem här på bloggen. Så det kommer förhoppningsvis senare.

Nu kommer det ett svar på en fråga som jag lovade.

Jag har smugit in mina svar direkt i texten. Det är det fetstilta som är mina ord.

——————————————

Bästa Emma!
Fick en bunt MAMA-tidningar av min syster och i novembertidningen var det ett fint repotage om dig. Som alltid när jag läser om dig och allt du gått igenom så kommer nya frågor. En del har du redan besvarat här på bloggen och jag är så TACKSAM att du verkligen tar dig tid och gör det. Det har hjälpt mig att få svar på många, många funderingar kring händelsen, för jag är en sån där känslomänniska som verkligen känner empati för andra människor och gärna vill ”hjälpa till”. Repotaget i MAMA väckte dessa frågor hos mig:
Du såg ju någon utanför fönstret den där kvällen då du stod och lagade mat.
Tidningen har tyvärr skrivit fel. Det var när jag stod och kopplade Sagas dropp som jag skymtade någon utanför det frostade glaset. Men, Jag blev inte nyfiken. Utan var fullt upptagen med att göra färdigt det jag höll på med. Jag tänkte att om det är någon som vill mig något så ringer de väll på.
Nu i efterhand så har det ju bevisats att tyskan inte var i stan vid den tidpunkten än. Hennes tåg anlände inte förrän efter det klockslaget.
Du trodde det var sambon. Men var inte nyfikenheten större så du ville se VEM det var? Jag tycker det känns otäckt att hon har stått där ute och kollat in på dig. Hon har säkert gått runt huset och tittat in i alla rum och kollat var barnen var också. Syntes det spår i snön av henne? Var din ytterdörr låst?
Ytterddörren var låst ibland, och ibland inte. Vi hade försökt införa en rutin att alltid låsa pga att vi hade en katt som annars hoppade upp på handtaget tills dörren gick upp, och sedan gick han ut. Men, det kan lika gärna vart så att dörren var olåst.
Minns du vad du lagade för mat den kvällen och hann ni äta?
Vi åt köttbullar och potatis den kvällen. Vi hann äta och göra mycket annat efter maten också innan tyskan kom.
Och sen när du öppnade dörren:
Minns du om hon skyddade sitt ansikte; hade mössa, luva, halsduk på sig?
Hon skyddade inte sitt ansikte. Jag kände igen henne.
Vet polisen om hon hade handskar på sig (annars borde väl hon lämnat något fingeravtryck?)
Ingen vet om hon använde handskar
Tycker ändå det är konstigt att dem inte har hittat något endaste litet DNA i huset. Hon som hade så långt hår borde ju ha tappat något hårstrå tycker man…
Efter att tyskan var där, så var det en hel massa sjukvårdspersonal och poliser där. Så om det fanns någon DNA bevisning så har den lätt kunna förstörts pga livräddande åtgärder.
Jag har några frågor till om huset där allt hände:
Hur länge hade ni bott i huset innan händelsen inträffade?
Vi hade bott där från sista helgen i januari 2008 till 17 mars 2008.
Hur stort var det? Hade barnen varsitt rum?
Husen var 138kvm och hade 5 rum och kök.
På ovanvåningen fanns det tre rum. Där hade vi alla sovrum. Barnen hade var sitt rum bredvid varandra.
Jag försökte lägga upp bilder på rummen här på bloggen. Det gick inge bra. Så jag åter kommer med det.
På bilderna man sett på huset var det varsitt fönster om sidan av ytterdörren och ett fönster ovanför. Var det i ett av dessa fönster du såg henne svepa förbi?
Det var i det vänstra fönstret, som är frostat som jag skymtade någon utanför.
I tidningen MAMA är det en bild på dig utanför huset, men panelen på huset verkar vara borta på en del ställen. Varför?
Byggnadsfirman renoverade upp alla fasader på gatan, så det var därför huset såg ut som det gjorde då.
Idag är det fint ommålat
Har du hälsat på familjen som bor där idag?
Nej, jag har inte hälsat på familjen som bor där idag. Men, jag har hört att det är en jättetrevlig familj, och jag har besökt grannen vid ett par tillfällen.
Och hur känns det för dem att bo där?
Eftersom jag inte träffat dem så vet jag inte. Men, jag tycker att det är bra att de vågade flytta in. Jag är glad att huset lever igen.
Tack ännu en gång att du svarar på frågorna, så härligt att läsa att du VILL ha frågor att besvara. Hoppas du säger till den dagen då du inte vill svara mer. Tänker på dig och önskar Er en härligt God Jul med er nya lilla familjemedlem samt många vackra minnen av Max och Saga.

Det här med julklappar…

I min familj (som jag firar jul med) Ingår det 3 barn och 8 vuxna.
I sambons familj ingår det 5 barn och 8 vuxna.

Därefter så finns det kompisar och kompisars barn som också ska få sig en julklapp enligt mig.

Om man räknar lite snabbt så blir det hutlösa summor att handla julklappar för.

Vi har faktist infört en bra sak i både min och sambons familj.
Vi träffas innan jul, alla vuxna skriver en önskelista. Därefter lottar vi om vem vi ska handla till. Varje vuxen får en person att handla till. Priset bestämms på klappen (har vart någonstan mellan 200-400kr) ingen berättar vem man ska handla till, det är hemligt till jul.

På så sätt kan man hålla nere priset på klappar och har råd att handla mer till barnen i familjerna.
Ingen blir utan julklappa, utan får något som man verkligen önskat sig.

————————————-

Nu är det bara knappt en vecka kvar till ett nytt år. År 2011.
Det är mitt 3.e år utan Max och Saga.

Uch, ibland känns det som igår. Ibland känns det som att det var 100 år sedan.

Det är inte bestämmt än vad vi ska göra på nyår. Men, en sak är säker, vi ska bryta en tradition även här. Nu har vi en liten människa att ta hänsyn till, och nyårsfirandet ska bli anpassat även för henne.

Nu blir det frukost, jag tänkte mig att svara på lite läsarfrågor nästa gång jag sätter mig här o skriver lite.

God Jul på er alla läsare!

Just nu sitter jag hemma i vardagsrummet med en filt över benen.
Som ni säkert förstått så har jag vart krasslig ett tag. O det har tyvärr inte givit med sig än.

Men, julafton firades i vilket fall. Det fanns många fler krassliga familjemedlemmar runt omkring oss. Så, vi kände oss inte så ensama. Vi hade ju faktist sett fram emot den här julen. Julias första…

Sen Max och Saga togs ifrån oss, så har det inte blivit detsamma. Jag vill ju se Maxs förtjusning, och Sagas vakande blick när tomten kommer. Men… de två jularna vi haft utan våra änglar har bara vart…. tomma….

Det är fortfarande tomt. Men, nu har vi något annat att fokusera oss på, och glädjas över.

Så julafton firades med buller och bång. Klappar som räckte i över en timme, och mat som räckte till dubbelt så många var lite av det underbara denna jul.
Att umgås med familjen är som balsam för själen. Jag tankar på mitt batteri där, och det gjorde att jag inte riktigt kände hur sjuk jag fortfarande var igår.

Idag kommer det däremot ifatt mig.

Så nu sitter Julia och jag här framför tv.en. Vi har tagit bort soffbordet och lagt två tjocka täcken på golvet. Jag har hämtat alla nya leksaker och min nya varma filt. O här har vi legat/setat i många timmar nu.
Jag ser disken i köket härifrån… men… jag STRUNTAR i den.
Till mat blir det rester från julbordet och om jag lyfter på täcket så upptäcker jag att jag glömt att byta om. Jag har fortfarande på mig min nya pyamas som jag fick i julklapp igår.

Imorgon är det middag hos några vi tycker mycket om. Så idag stannar vi tiden en stund och fortsätter mysa.

Idag tänker jag lite extra på mina änglar, och idag gör det lite extra ont.
Jag tillåter mig att ha såna dagar. De är uthärdliga. Men, det svider i hjärtat.

Jag brukar kika på bilder, videoklipp osv då. Det känns lite bättre då.
Hande jag inte vart sjuk, så hade jag gått till graven.

Men nu ska jag gå in på www.varforgraterinteemma.se och kika på bokvideon. I den finns det härliga rörliga bilder på Max och Saga.
Då känner jag mg lite närmare dom.

Det jag undrar är om du har några men efter händelsen? fysiska eller psykiska som hämmar dig
 i vardagen? Sen vill jag dela med mig, av en liten söt händelse, strax efter att
tidningarna skrivit mycket om er var jag i kyrkan för att tända ljus för mina egna nära och
kära, när en pojk i 7-8 års ålderna står framför mig och tänder ljus efter ljus, så vände
han sig om och berättade vilka han tände för; morfar, jesus, och flera andra, så avslutar
han med och max och saga och deras mamma, för det gör så många ledsna att det hände. tyckte
jag var gulligt av honom..

Ja, jag har lite som sitter kvar efter händelsen:
Jag öppnar inte dörren om jag inte vet vem som står utanför när det ringer på.
Jag har en hörselnedsättning och tinitus på höger öra.
Det är, tack och lov, det enda.

Tack för att jag fick höra om den lille pojken. Tänk vad barn snappar upp även fast vi vuxna inte ens berättar. Jag brukar säga att ju äldre vi blir, ju mindre vågar vi lite på vår ”magkänsla” som jag menar att barn har.

Jag har också en fråga fast av ett annat slag, upplever du att folk inte vet hur dom ska
behandla dig när dom träffar dig?
Min kompis förlorade sin dotter vid födseln för 3 år sedan, vi har knappt någon kontakt
idag för att jag inte visste hur jag skulle bete mig då jag alltid kände att jag ville
finnas tillhands för henne och hjälpa henne, jag tyckte så synd om henne, men hon blev sur
och sa att hon inte ville bli daltad med. Jag förstår henne, men jag kan inte låta bli att
känna det jag känner inför hennes förlust, lika som jag känner för dig, som förlorade dina
två små fina barn.

Det är verkligen synd att höra om er brutna vänskap efter hennes förlust.
Sorg är så otroligt svårt att ta på, för den är olika för alla. Men, om varje människa accepterar just det faktum, att ingen sörjer som jag, skulle det blir så mycket lättare.
Din vän har en helt normal reaktion, att inte vilja bli daltad med har jag också gått igenom. Fast etapvis.
Vissa människor, som mina mamma och pappa, och min sambo, har gärna fått dalta med mig, det ville och behövde jag. Men mina vänner fick gärna vara precis som de brukade vara mot mig.
Visst gjorde det mig inget att de grät när vi sågs, men jag kände mig mest illa till mods om de försökte ”passa upp” på mig. i sin egen sorg.
Jag uppelvede aldrig att folk blev illa till mods när vi sågs. De som blev det sa ofta ”jag vet inte vad jag ska säga”. O det var BRA att de sade det. För jag svarade med ”du behöver inte säga något, jag vet att du bryr dig iaf.” Efter det kunde vi samtala som vanligt.

En kris i livet kan också innebära att man byter vanor/livsmönster/sätt att tänka osv. Det kan vara så att man byter kompisar för att söka sig till mer likasinnade. Det kan vara det din vän gjorde. O jag är ledsen för din skull, att du förlorade en vän pga det. Men, försök att se det som att din vän lyssnade till sitt hjärta, och gjorde exakt det hon behövde just då.

Har funderat väldigt mycket på dig och barnens pappa, som mycket sällan nämns. Jag undrar
hur HAN mår idag? Han förlorade ju ändå också något stort, även om han inte blev utsatt.
Sen har jag undrat om du hade tankar på självmord när det var som värst.

Jag känner att det vore fel av mig att prata i Nicklas (barnens pappas) ställe. Jag ska tala med honom, och se om han vill att jag ska svara för hur han mår el hur vi ska gå tillväga för att du och många fler som undrar ska få svar på frågan. Jag återkommer om det.

Din nästa fråga handlade om mig.
Nej, jag har aldrig tänkt tanken om att jag skulle ta självmord.
Jag älskar livet, och jag vill leva vidare för Max och Sagas skull. Inte hade de velat att jag skulla skada mig själv för att själv dö. O vem skulle då berätta om de stunder som bara vi tre hade tillsammans?

Jag undrar om det finns något man kan göra för dig/ er , någon minnesfond att sätta in
pengar på. Jag vill så gärna hjälpa till på något sätt som medmänniska.

Det finns en fond som är upprättad i Max och Sagas minne.
Pengarna går till HPN-föreningen och rädda barnen.

Gå in här:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/arbogamorden/article2272099.ab  för att läsa om det.

Jag har också en liten dum fråga kanske. När jag läser din bok så tycker jag det låter som
om ni i er hela familj har en sådan varm, öppen och kärleksfull relation. Jag blir så glad
och varm av det. Hur gör ni för att ha en så bra i er familj.

Ja, jag önskar att jag kunde besvara den frågan på bara några rader. Vad lätt det skulle vara för andra att ”ta efter” och bilda en trygg familj. För det vill nog alla ha gissar jag.
Men, några av de byggstenar vi har haft i vår familj är:

• Inga hemligheter, det är fult att ljuga
• Omtanke, är någon sjuk el ledsen så släpper man allt annat oviktigt och tar hand om sin nära.
• Omsesidig respekt. Det jag vill ha förväntas jag ge tillbaka också

Ojoj, vad svårt det var att rada upp dessa punkter. Jag kom på efter tre st att jag hade kunnat hålla på i flera dagar till. Men, det viktiga är ju att alla tar familjen på allvar! Att vi inte ser kärleken som någon lek.
Visst har jag blivit älskad utan att mina föräldrar någonsin ställt några villkor. Men, det har ju gjort att jag har VELAT ge något tillbaka.
När jag var liten och fick börja cykla till stan själv. Så vart jag så glad att jag fick det förtroendet. Så många gånger när jag kom hem, så hade jag köpt en ros till mamma.

och sedan undrar jag vart du föreläser, kanske du skulle kunna komma och föreläsa för oss
vårdpersonal där jag jobbar.

Jag föreläser där jag får förfrågan om att föreläsa. Så är du/ni intresserade så är det bara att hojta till. Jag går att få tag på på www.rav.se. Klicka på ”föreläsningar”.

är det inte jobbigt å svara på alla komentarer hela tiden om saga & max?

Nej, jag är GLAD att jag får frågor och kommentarer av er! Så snälla fortsätt! Jag ÄLSKAR att prata om Max och Saga.