Idag har dottern och jag vart och shoppat alldeles själva! Det var riktigt mysigt, även om jag själv ifrågasatte mitt beslut att ta med henne när jag skulle prova nyårsklänning och annat.
Det var dock bara dumt av mig att misstro hennes förmåga att hjälpa mig att handla.

Eftersom vi vart krassliga allihoppa runt jul, så hans det inte med att handla så mycket. Så vi fuskade och passade på att köpa en julklapp åt sambon. Det blev oljefärg, staffli och några dukar att måla på. Han har tecknat mycket innan, men julklappen var en spark där bak att avancera lite. Om jag får tillåtelse senare så lägger jag ut resultatet.

När jag hittade en klänning som jag ville prova så satte jag Julia på golvet framför spegeln. Där trivdes hon och ville INTE att jag skulle sluta prova kläder. Hon ville ju vara kvar, och blev sur på mig när jag försökte sätta henne i vagnen igen.
Vi gick mot kassan, det står människor längst hela vägen, och helt plötsligt så får hon tag i något.
Jag blir mäkta förvånad och aningen generad när jag inser att det är en kille i 30års åldern som står med ryggen mot oss. I handen har Julia hans utstående bakficka (som sitter precis mitt på ena skinkan), och hon SLITER i den. Killen tittar på mig, och jag pekar ursäktande på min dotter.
Jag behöver nog inte säga att jag skyndade mig därifrån.

———————————————————

Jag lovade ju lite bilder tidigare. Nu har jag fått ordning på det som felade. O nu hoppas jag på att kunna lägga upp lite mer i fortsättningen. men här kommer det jag missat.

 

Här är Max rum i huset. Det är han själv som har stökat till det som det ser ut här. Bilden är tagen på sommaren 2008. Alltså efter händelsen.

 

Sagas rum i huset. Det låg precis intill Max rum. Bilden är tagen på samma tillfälle som den andra.

 

 

Här kommer en bild sen i förrgår när sambon, jag och Julia åkte till Max och Sagas grav för att säga god jul.

 

 

En jättefin människa i min närhet kom en dag före jul och lämnade en tidig klapp till mig.
Hon ursäktade sig och sade ”det är bara något liiiitet”.
Jag öppnade och hade detta underbara budskap i min hand:

För visst är det så… att Max och Sagas själar lever kvar. Tyskan tog deras fysiska närhet.
Men själarna kan INGEN ta ifrån mig.

Buskapet som min vän kom med var inget litet… utan något som är större än det vi kan ta på.
Jag kände att detta blogginlägg med bilder var värdigt att avslutas med orden som tändsticksasken sade mig.