Idag har jagf suttit och fört in födelsedagar och likanande i den nya almanackan för 2011.

När jag kom till den 3.e och 5.e Maj. Som är Max och Sagas födelsedagar, så häpnande jag.
Herre gud!!! Max skulle fylla 7år!!! och Saga 5!!!!! Mina barn börjar blir så stora. Undrar hur de hade sett ut? Undrar om Max hade trivts i förskoleklassen nu? Undar om han skulle längta el fasa för att börja 1:an?

Undrar om Saga längtat bort  från dagis och ville bli ”stor” och börja förkoleklass? Undrar hur lång hon hade blivit nu. Undrar om hon hade kunnat börja äta något vid det här laget?

Jag började just vid det ögonblicket titta på mig själv. Har jag verkligen så stora barn? Vad säger det om mig? Om Max och Saga fått leva, då hade jag nästan haft två skolbarn ju. Blir man gammal då?
Nej, jag vet, man blir faktist inte äldre än man gör sig. Jag lekte med tanke lite. O det var lite mysigt att vara i den tanken. Om att vara mamma till två så stora barn.

För mig kommer ju Max och Saga alltid vara knappt 2 och 4 år. Det betyder ju att jag alltid kommer att vara småbarnsmamma. :0)

Frågor

Emma, jag funderade på en sak: det här med att du är så offentlig och tar emot frågor och
försöker besvara, bloggar, föreläser etc – känner du dig aldrig trött eller tom? Som om
förlusten av dina barn genom detta blir som ett sår på dig som ruvan klias av på hela tiden
och som aldrig läker och får bli ett ärr = synligt men ändå helt. Jag beundrar det du gör
men bekymrar mig lite för din egen hälsa, om du förstår.

Tack för din omtanke.
jag skulle inte göra detta om det gjorde mig mer illa, el om mina sår inte läkte när jag var så öppen osv.
Jag gör detta enbart för min egen skull, och Max och Saga är en del av mig. Därav gör jag det lite för dom också.
Det låter konstigt, för det är inte såhär vi sörjer i sverige. Sorg mäts i tårar och kramar hos dom nära.
Jag har gråtit några få gånger, jag har kramats med mina nära. Det ger mig mycket, men inte tillräckligt. Jag behöver mer, och det är det jag tar för mig av nu genom att blogga, föreälsa osv.
Om jag någon gång mår dåligt av det, så slutar jag. Jag lovar. Tack igen för att du frågar och bryr dig.

Du verkar vara den mest underbaraste människan på denna jorden som klarar av å leva ett
normalt liv efter allt som hänt dej. Tänk om alla människor vore som du då hade vi inte
haft så mycket skit i världen. En fråga bara vad brukar du göra på årsdagen?
Går ni alla till graven då eller föredrar du å gå dit sj? Masssssssa kramar till dej

Vi har ju haft två årsdagar. Den första hade vi som en öppen minnesgudstjänst i kyrkan. Det var många som ville dela detta med oss, och vi avslutade det med att fackeltåg genom staden till Max och Saga grav.

Året efter det så köpte vi risballonger och uppmanade de som ville dela denna dag med oss att göra detsamma. Precis på klockslaget 2 år efter ”händelsen” så lyfte det va 150 risballonger från en fotbollsplan i Arboga. O vi tänker nog göra detsamma år 2011.
Men, min tanke till årsdagen som kommer, är att folk som kommer inte behöver komma enbart för Max och Saga skull, de kan komma för sina egna avlidnas skull. Vi kan göra det som en manifestation för de vi saknar. Men jag vill göra det den 17:e mars för Max och Sagas minnes skull.
Jag går till graven också, och det gör jag gärna med familjen. Det är skönt att dela allt man känner med någon. Men, ibland är det skönt att gå dit och prata med mina två änglar utan att känna sig dum inför någon annan. Så det där är lite från gång till gång vad jag känner.