Idag har vi julstädat och klätt granen.

I kartongen med kulor osv hittade sambon ett god jul kort från Max.
Det hänger nu i granen och gör att han är lite mer närvarande nu under jul.

På onsdag ska jag på sista signeringen innan jul.

Idag är Julia bättre från febern. Snoret rinner fortfarande. Men, så får det ju vara ibland.

Imorse när jag kom upp så hade hon vart uppe med pappa en stund. När hon såg mig lyste det bus i ögonen, o så gav hon ifrån sig ett sånt där illtjut som sade ”kom och busa med mig”
Jag behövde inte fråga sambon hur hon mått på morgonen. Det berättade Julia för mig alldels själv ;0)

Jag har funderat på en sak. Är det bara jag som behöver 8 timmars sömn för att känna mig ordentligt utvilad?
Varje kväll klockan 21.00 är det kväll/natt för mig. Jag får nästan skuldkänslor om jag är uppe längre. För jag vet ju hur trött jag kommer att vara om jag inte går och lägger mig.
Jag behöver bara lägga huvudet på kudden, o så sover jag.
Så var jag även straxt efter händelsen.
SOVA har alltid vart otroligt viktigt för mig, och aldrig några problem.
Men, som sagt, är det bara jag som har det så? Jag vet ju vänner som bara sover 3-4 timmar per natt, och ser jättepigga ut. O DESSUTOM orkar de städa, diska, tvätta, laga mat. jag känner mig lite avundsjuk på dom.

Finns det något knep som jag inte vet om?

Lill skruttan är sjuk för första gången. Uch vad maktlös jag känner mig. Önskar så att jag kunde vara sjuk i hennes ställe.
Planeringen för dagen var annars att åka ut och inhandla de första (!!) julklapparna.

Det blir stressig sen, jag vet. Jag borde ha planerat bättre, jag vet.

Men, det här är riktigt mysigt. Inte att Julia är sjuk. Men, att nästan bli tvingad att ställa in allt man har planerat för att mysa ned sig i soffan och äta rester och godis en hel dag.
Jag har inte ens bytt om från pyamasen och klockan är 15.30 nu.
Jag är en mamma som nog kommer stå först på tur att vara VAB ledig i framtiden. Jag önskar ju att hon ska få vara frisk i fortsättningen. Men, alla barn blir sjuka, och då tänker jag ta tillvara på de stunderna också.

Svara nu ärligt.  

När jag har läst din bok så framkommer det att du var hungrig på information från din sambo Thomas.
Du hade tjatat på honom att du ville veta vad han hade upplevt när han hade hittat dig och barnen i hallen.
När Thomas hade berättat om sina uppleveler så började du minnas någon dag efter att tyskan kommit på besök och presenterat sig.
Det jag inte förstår är att ditt minne väcktes till liv efter att Thomas berättat för dig om sina upplevelser och så nära inpå rättegång.
Kände du dig pressad att framkalla ett minne till att fälla tyskan?

Minns du egentligen något från brottskvällen?

Jag uppfattar att denna kommentar har två frågor som jag ska besvara. Är det fler så skriv gärna igen.

1. Jag kände mig inte pressad att framkalla minnen eftersom jag redan hade minnen.
    Om jag pressade mig själv hade det kanske inneburit ett felaktigt utpekande. O det i sin tur hade inneburit att
    människan som utfört detta hade gått fri.
   För mig var det viktigt att vara så ärlig och sann jag kunde vara. Precis som jag var innan händelsen.

2. Ja, tyvärr så minns jag vad som hände. Dessa minnen lever jag ju med hela tiden.

Idag har jagf suttit och fört in födelsedagar och likanande i den nya almanackan för 2011.

När jag kom till den 3.e och 5.e Maj. Som är Max och Sagas födelsedagar, så häpnande jag.
Herre gud!!! Max skulle fylla 7år!!! och Saga 5!!!!! Mina barn börjar blir så stora. Undrar hur de hade sett ut? Undrar om Max hade trivts i förskoleklassen nu? Undar om han skulle längta el fasa för att börja 1:an?

Undrar om Saga längtat bort  från dagis och ville bli ”stor” och börja förkoleklass? Undrar hur lång hon hade blivit nu. Undrar om hon hade kunnat börja äta något vid det här laget?

Jag började just vid det ögonblicket titta på mig själv. Har jag verkligen så stora barn? Vad säger det om mig? Om Max och Saga fått leva, då hade jag nästan haft två skolbarn ju. Blir man gammal då?
Nej, jag vet, man blir faktist inte äldre än man gör sig. Jag lekte med tanke lite. O det var lite mysigt att vara i den tanken. Om att vara mamma till två så stora barn.

För mig kommer ju Max och Saga alltid vara knappt 2 och 4 år. Det betyder ju att jag alltid kommer att vara småbarnsmamma. :0)

Frågor

Emma, jag funderade på en sak: det här med att du är så offentlig och tar emot frågor och
försöker besvara, bloggar, föreläser etc – känner du dig aldrig trött eller tom? Som om
förlusten av dina barn genom detta blir som ett sår på dig som ruvan klias av på hela tiden
och som aldrig läker och får bli ett ärr = synligt men ändå helt. Jag beundrar det du gör
men bekymrar mig lite för din egen hälsa, om du förstår.

Tack för din omtanke.
jag skulle inte göra detta om det gjorde mig mer illa, el om mina sår inte läkte när jag var så öppen osv.
Jag gör detta enbart för min egen skull, och Max och Saga är en del av mig. Därav gör jag det lite för dom också.
Det låter konstigt, för det är inte såhär vi sörjer i sverige. Sorg mäts i tårar och kramar hos dom nära.
Jag har gråtit några få gånger, jag har kramats med mina nära. Det ger mig mycket, men inte tillräckligt. Jag behöver mer, och det är det jag tar för mig av nu genom att blogga, föreälsa osv.
Om jag någon gång mår dåligt av det, så slutar jag. Jag lovar. Tack igen för att du frågar och bryr dig.

Du verkar vara den mest underbaraste människan på denna jorden som klarar av å leva ett
normalt liv efter allt som hänt dej. Tänk om alla människor vore som du då hade vi inte
haft så mycket skit i världen. En fråga bara vad brukar du göra på årsdagen?
Går ni alla till graven då eller föredrar du å gå dit sj? Masssssssa kramar till dej

Vi har ju haft två årsdagar. Den första hade vi som en öppen minnesgudstjänst i kyrkan. Det var många som ville dela detta med oss, och vi avslutade det med att fackeltåg genom staden till Max och Saga grav.

Året efter det så köpte vi risballonger och uppmanade de som ville dela denna dag med oss att göra detsamma. Precis på klockslaget 2 år efter ”händelsen” så lyfte det va 150 risballonger från en fotbollsplan i Arboga. O vi tänker nog göra detsamma år 2011.
Men, min tanke till årsdagen som kommer, är att folk som kommer inte behöver komma enbart för Max och Saga skull, de kan komma för sina egna avlidnas skull. Vi kan göra det som en manifestation för de vi saknar. Men jag vill göra det den 17:e mars för Max och Sagas minnes skull.
Jag går till graven också, och det gör jag gärna med familjen. Det är skönt att dela allt man känner med någon. Men, ibland är det skönt att gå dit och prata med mina två änglar utan att känna sig dum inför någon annan. Så det där är lite från gång till gång vad jag känner.

Hej! Jag förstår att Saga behövde dropp eftersom tarmen inte hann ta upp tillräckligt med
näring men vad var det som gjorde att hon inte fick äta, fick hon ont eller kunde det bli
stopp eller? Stor KRAM till dig Emma!!

Maten som färdas i tunntarmen bearbetas men hjälp av muskler och olika enzymer osv för att det ska finfördelas Så mycket som möjligt ska sugas upp i kroppen så att detta senare kan omvandlas till energi.
När maten lämnade Sagas magsäck för att fortsätta i tarmen så var det som att kasta en sten i en rör bara.
Tarmen var alldels för kort för att hinna bearbeta maten på det sättet som den skulle, och tarmmusklerna var påvekade av förändringen i tarmen, pga operation, och otränade pga att hon inte fått lov att äta mat under tiden tarmen skulle vila efter operation.

Summan av det hela var att så fort hon stoppade något i munnen så fanns det i blöjan inom några timmar.
För oss hade det inte var några problem. Blöjor kan man köpa i mängder om det behövs, och blöjbyte hade jag gärna ägnat mitt liv åt, bara hon kunde äta. Men, hennes lilla stjärt klarade inte att få så mycket avföring på huden dagarna i ända. Och i och med att hon bajsade så ofta så förlorade hon både vätska och salter, villket gjorde henne väldigt dålig.

När jag läst ditt inlägg nu så vill jag skicka dig en sång. Har du nån mail jag kan skicka
den till?

Jag kan tyvärr inte lämna ut min mail här, men om du lämnar din egen mailadress till mig här så kan jag maila dig. Det blir INTE ett offentligt inlägg. Jag publicerar det inte.

Jag har passat på att blogga lite på bokens hemsida också.
Välkommna in och läs!

www.varforgraterinteemma.se

Men, jag fortsätter självklart att skriva här också i fortsättningen Så glöm inte bort denna blogg :0)

Jag rotade in Max och Sagas gammla lucia saker igår. Jag hittade Sagas lucia linne. Det var i stl 80.

Julia har stl 62-60. Men hon ska få använda det iaf. Jag tror att det ända som behövs göras är att vika upp ärmarna.

Så imorgon är hon en lite lucia med glitter i håret. O vi hoppas på att Saga tittar ned på henne och tycker att det är okej att låna ut sin fina klänning.

Idag har prinsessan vart med och bakat lussebullar. Det bästa var nog att ha ned mjölet på golvet :0)

Har förstått att ni har skyddad identitet. Jag undrar hur det fungerar i praktiken? Jag fattar att man inte syns i några register – men hur är det med vänner o den närmsta familjen? Får de veta var ni bor? och vad får man göra och inte göra som ”skyddad person”? Du syns ju mkt i media samt bloggar – är det ”tillåtet” eller gör du det ändå?

Hur länge kan ni bo på samma adress, måste ni flytta efter ett tag? Det är väl alltid grannar och annat folk som ser när ni går in och ut från er bostad?

Vi har INTE skyddad identitet. Utan ”bara” skyddade adressuppgifter. Sekretessmarkering kallas det.
Du har rätt att vår adress inte syns i några register. Det blir därför lite mer jobb när vi ska ha fram någon uppgift i någon myndighet el liknande. Men, de är jättedutkiga på det på de flesta ställen. Det är relativt många som lever med liknande skydd.
Mina vänner och familj vet vart jag finns. Men, när jag är i offentliga sammanhang så talar jag inte om vart jag bor.
Jag har gjort många intervjuer i Arboga, men det är för att de ofta vill ha bilder från staden där det hände.
Det finns inga regler vad man får/inte får göra med en sekretsessmarkering. MEN, du rekomenderas att vara försiktig på många olika sätt.
Att vara en sån offentlig person som jag blivit, är INTE att rekomendera. Men, det här är ju mitt sätt att orka leva vidare utan Max och Saga. Jag försöker vara så försikg jag bara kan.

Grannar och liknande ser vart jag bor, det stämmer. Men, det kan jag inte undvika vart jag än bor.
Vi har flyttat en gång redan. O vi kommer att flytta en gång till. Men det är inte för att vi bör göra det av anledning att hålla oss gömda.

Igår blev det en sen kväll, och natten var lite bökig. Julia sov oroligt och blev hungrig så vi var uppe några gånger. Jag är i stoooort behov av tillräckligt med sömn. Så jag sov en stund (2½ timma) nu på dagen. Då drömde jag.

Jag drömde om Max, i drömmen så:

———————————————————————————————————

Var det en vän till mig som hade vårdaden om honom.
Jag skulle lämna Max på dagis och sade hej då till honom. Jag miss så väl när jag kramader om honom och vinkade. Jag kände hans kropp, och såg han fina ögon när han snällt stod med sin dagiskompisar och vinkade.

När dagisdagen hade tagit slut, så träffade jag min vän. Jag frågade om jag fick hämta honom också. Jag ville så gärna ha honom hos mig över natten.
Men, min vän sade att jag inte fick det, och sen åkte hon. Jag var såååå ledsen över detta, och kände mig tom och övergiven när jag tänkte på att jag inte skulle få träffa honom mer.

—————————————————————————–

När jag vaknade var det först en tom känsla i kroppen. Men när jag drog av mig täcket och skulle gå utt så kände jag fortfarande Max lukt och värme mot min kropp fortfarande.

Det så härligt att vi kan mötas i drömmarna iaf… DET kan ingen ta ifrån oss.