Under min tid som bloggare har jag fått en del kommentarer ang min pappa.
Bara positiva såklart, för det finns bara positivt att säga om min älskade far.

Ni som läst ”Varför gråter inte Emma”, vet att han har en stor del i boken. Han har vart med och jobbat fram varje sida och hjälp mig och Magnus när vi inte kunnat berätta historien utifrån mitt perspektiv, eftersom jag var nedsövd under en längre tid.

Tillbaka till kommentarerna jag fått. De har bestått av liknande citat:
”vilken stark pappa du verkar ha”
”vilken underbar förebild din pappa verkar vara”
”hur mår din pappa idag? Han har vart stark hela tiden”

osv

Ja, allt stämmer, min pappa ÄR stark, han är min STORA förebild i allt han gör. MEN, han skulle inte vara den han är utan min älskade mamma.
Min mammas och pappas kärlek är något utöver det vanliga. När de ser på varandra så finns gnistan kvar där. Det är magiskt att se.
De känner varandra utan och innan, och ställer alltid upp för varandra.

Visst så måste de också ha olika åsikter om saker och ting, nog förstår jag att de också grälat ibland. Men… det är aldrig något jag hört el uppfattat. O jag är ändå 26 år idag.

Jag har alltid velat bli som min mamma och pappa.
Jag vill uppfostra mina barn så som mina föräldrar uppfostrat mig.
Jag vill ta tillvara på livet så som de alltid gjort och ha någon vid min sida genom allt som händer i livet.

När jag började komma upp i tonåren så satt jag på pappas jobb och tittade i smyg på honom. Jag ville lära mig att bemöta andra människor så som han gjorde. Han log alltid och tog hand om dom på bästa sätt.  Och jag såg att han fick så mycket tillbaka,även vuxna människor såg upp till honom.
Jag började hjälpa till i hans butik, och försökte efterlikna honom på alla sätt. Jag härmade honom ibland, och märkte vilket härligt gensvar jag fick.

När pappa kom hem från jobbet så pussade han alltid mamma på munnen när han kom innanför dörren. Det gör han än idag.
Men nu började jag kika i smyg på vad min mamma gjorde istället. Hon stod inte stilla många sekunder. Utan dukade, lagande mat och städade. Vilken enerig den kvinnan hade!!!
O mammas köttbullar var det bästa jag visste….. Tänk om jag kunde lära mig att göra såna….

Idag så har jag svårt att ta en beslut utan att rådfråga min pappa. Han har alltid vettiga åsikter. Och han säger SANNINGEN utan massa krussiduller.
Som det står i boken, så blev jag till och med lite irriterad på honom när han till och med ställde sig på min sambos sida vid några tillfällen efter händelsen. Men, idag vet jag att han gjorde alldeles rätt. Jag tänkte inte klart, och de var tvungna att ”gadda ihop sig” lite mot mig ibland.

Så ja, med detta inlägg vill jag bara berätta för alla er bloggläsare som uppmärksammat min pappa, att:

• Ja, han har också haft det jättejobbigt, och HAR det än idag visst stunder.
• Ja, han är stark, o jag har ibland frågat mig vart han får styrkan ifrån
• Ja, han är som sagt… en förebild för många.

OCH SOM SAGT, HAN SKULLE INTE VARA DEN HAN ÄR UTAN MIN LIKA STARKA OCH ÄLSKADE MAMMA
tror jag iaf……

FÖRRESTEN

Älskade mamma och pappa, grattis till eran 31:a förlovningsdag nu på nyår.