Det jag undrar är om du har några men efter händelsen? fysiska eller psykiska som hämmar dig
 i vardagen? Sen vill jag dela med mig, av en liten söt händelse, strax efter att
tidningarna skrivit mycket om er var jag i kyrkan för att tända ljus för mina egna nära och
kära, när en pojk i 7-8 års ålderna står framför mig och tänder ljus efter ljus, så vände
han sig om och berättade vilka han tände för; morfar, jesus, och flera andra, så avslutar
han med och max och saga och deras mamma, för det gör så många ledsna att det hände. tyckte
jag var gulligt av honom..

Ja, jag har lite som sitter kvar efter händelsen:
Jag öppnar inte dörren om jag inte vet vem som står utanför när det ringer på.
Jag har en hörselnedsättning och tinitus på höger öra.
Det är, tack och lov, det enda.

Tack för att jag fick höra om den lille pojken. Tänk vad barn snappar upp även fast vi vuxna inte ens berättar. Jag brukar säga att ju äldre vi blir, ju mindre vågar vi lite på vår ”magkänsla” som jag menar att barn har.

Jag har också en fråga fast av ett annat slag, upplever du att folk inte vet hur dom ska
behandla dig när dom träffar dig?
Min kompis förlorade sin dotter vid födseln för 3 år sedan, vi har knappt någon kontakt
idag för att jag inte visste hur jag skulle bete mig då jag alltid kände att jag ville
finnas tillhands för henne och hjälpa henne, jag tyckte så synd om henne, men hon blev sur
och sa att hon inte ville bli daltad med. Jag förstår henne, men jag kan inte låta bli att
känna det jag känner inför hennes förlust, lika som jag känner för dig, som förlorade dina
två små fina barn.

Det är verkligen synd att höra om er brutna vänskap efter hennes förlust.
Sorg är så otroligt svårt att ta på, för den är olika för alla. Men, om varje människa accepterar just det faktum, att ingen sörjer som jag, skulle det blir så mycket lättare.
Din vän har en helt normal reaktion, att inte vilja bli daltad med har jag också gått igenom. Fast etapvis.
Vissa människor, som mina mamma och pappa, och min sambo, har gärna fått dalta med mig, det ville och behövde jag. Men mina vänner fick gärna vara precis som de brukade vara mot mig.
Visst gjorde det mig inget att de grät när vi sågs, men jag kände mig mest illa till mods om de försökte ”passa upp” på mig. i sin egen sorg.
Jag uppelvede aldrig att folk blev illa till mods när vi sågs. De som blev det sa ofta ”jag vet inte vad jag ska säga”. O det var BRA att de sade det. För jag svarade med ”du behöver inte säga något, jag vet att du bryr dig iaf.” Efter det kunde vi samtala som vanligt.

En kris i livet kan också innebära att man byter vanor/livsmönster/sätt att tänka osv. Det kan vara så att man byter kompisar för att söka sig till mer likasinnade. Det kan vara det din vän gjorde. O jag är ledsen för din skull, att du förlorade en vän pga det. Men, försök att se det som att din vän lyssnade till sitt hjärta, och gjorde exakt det hon behövde just då.

Har funderat väldigt mycket på dig och barnens pappa, som mycket sällan nämns. Jag undrar
hur HAN mår idag? Han förlorade ju ändå också något stort, även om han inte blev utsatt.
Sen har jag undrat om du hade tankar på självmord när det var som värst.

Jag känner att det vore fel av mig att prata i Nicklas (barnens pappas) ställe. Jag ska tala med honom, och se om han vill att jag ska svara för hur han mår el hur vi ska gå tillväga för att du och många fler som undrar ska få svar på frågan. Jag återkommer om det.

Din nästa fråga handlade om mig.
Nej, jag har aldrig tänkt tanken om att jag skulle ta självmord.
Jag älskar livet, och jag vill leva vidare för Max och Sagas skull. Inte hade de velat att jag skulla skada mig själv för att själv dö. O vem skulle då berätta om de stunder som bara vi tre hade tillsammans?

Jag undrar om det finns något man kan göra för dig/ er , någon minnesfond att sätta in
pengar på. Jag vill så gärna hjälpa till på något sätt som medmänniska.

Det finns en fond som är upprättad i Max och Sagas minne.
Pengarna går till HPN-föreningen och rädda barnen.

Gå in här:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/arbogamorden/article2272099.ab  för att läsa om det.

Jag har också en liten dum fråga kanske. När jag läser din bok så tycker jag det låter som
om ni i er hela familj har en sådan varm, öppen och kärleksfull relation. Jag blir så glad
och varm av det. Hur gör ni för att ha en så bra i er familj.

Ja, jag önskar att jag kunde besvara den frågan på bara några rader. Vad lätt det skulle vara för andra att ”ta efter” och bilda en trygg familj. För det vill nog alla ha gissar jag.
Men, några av de byggstenar vi har haft i vår familj är:

• Inga hemligheter, det är fult att ljuga
• Omtanke, är någon sjuk el ledsen så släpper man allt annat oviktigt och tar hand om sin nära.
• Omsesidig respekt. Det jag vill ha förväntas jag ge tillbaka också

Ojoj, vad svårt det var att rada upp dessa punkter. Jag kom på efter tre st att jag hade kunnat hålla på i flera dagar till. Men, det viktiga är ju att alla tar familjen på allvar! Att vi inte ser kärleken som någon lek.
Visst har jag blivit älskad utan att mina föräldrar någonsin ställt några villkor. Men, det har ju gjort att jag har VELAT ge något tillbaka.
När jag var liten och fick börja cykla till stan själv. Så vart jag så glad att jag fick det förtroendet. Så många gånger när jag kom hem, så hade jag köpt en ros till mamma.

och sedan undrar jag vart du föreläser, kanske du skulle kunna komma och föreläsa för oss
vårdpersonal där jag jobbar.

Jag föreläser där jag får förfrågan om att föreläsa. Så är du/ni intresserade så är det bara att hojta till. Jag går att få tag på på www.rav.se. Klicka på ”föreläsningar”.

är det inte jobbigt å svara på alla komentarer hela tiden om saga & max?

Nej, jag är GLAD att jag får frågor och kommentarer av er! Så snälla fortsätt! Jag ÄLSKAR att prata om Max och Saga.