Här kommer lite

Frågor

Och

Svar

Det är väl inte menat att man ska sitta och käfta mot en psykolog, utan mer att ventilera sina egna känslor.. Efter jag läst din bok så reagerade jag på att du skrev när ditt första riktiga gråt kom så var det efter att du kände dig sviken av din sambo. Det var efter att du varit på besök hos en psykolog och han ute och badat med din vän och inte infann sig på den tidpunkt ni kommit överens om. Kan detta bottna i att du kände dig sviken av att Thomas roade sig med din kvinnliga bekanta, samtidigt som du satt hos psykologen och bearbetade dina egna traumatiska minnen? Kan denna händelse ha fått dig avskräckt från professionell hjälp?

Jag måste rätta dig och säga att jag inte alls känner mig avskräckt. Det kan mycket väl vara så att jag senare i livet har bättre nytta av en psykologs kunnighet. Men, visst du kan ha rätt. Men det kan likaväl vara så att jag träffade fel människa vid fel tidpunkt i min bearbetning.

Hej Emma! Jag undrar en sak som slog mig imorse när jag höll på att få upp ett par tavlor i mitt hem. Jag höll ju såklart i en hammare eftersom den behövs för att få upp tavlorna, och när jag höll i den så slogs jag av tanken att detta är ju ett mordvapen. En sån alldaglig och vanlig sak som en hammare, finns ju i varje hem. Har du kunnat hantera en hammare sen händelsen? När ni har flyttat till exempel, och ska sätta upp tavlor eller så? Min fråga gäller egentligen både dig och din sambo, hur känner ni inför denna vanliga, men samtidigt groteska sak? Kramar, och tack för din underbara blogg och den inspiration du ger! Maria

Hejsan, och tack för din fråga! Det tog några veckor efter händeslen innan jag såg en hammare igen. Pappa hade plockat undan deras hammare under tiden jag bodde där, ifall det skulle orsaka obehag hos mig. Under sommaren kom det sig, av en ren slump att jag plötslig stod mitt emot en hammare. Vi anlitade en flyttfirma att flytta ut våra saker från huset till ett magasin. När sakerna anlände dit, så stod jag i ladan och pratade med en person som jag känner väl. Plötsligt såg jag att det hängde en klohammare bakom hans rygg. Men, jag konstaterade mest att ”Jaha, nu har jag tagit ett steg till” För det är ju så som du säger. Jag hade inte kunnat undvika en hammare för resten av mitt liv. Så vi har flera hammare i vårt hushåll, precis som våra grannar och er där ute. Varken jag el sambon känner obehag. Det enda som är otäckt är mina fantastier om vad som hände min barn den där kvällen… med en klohammare…

För ett bra tag sedan kunde man se en dokumentär som handlade om din familj, jag tror den hette ”när himmelriket rasar”. Har nu sökt febrilt efter den på nätet men den finns inte tillgänglig att se någonstans längre. Du vet inte vart man kan se den? Tack för en fin blogg, du är en förebild för många. Kram

Hejsan! Ditt mail gjorde att jag fick en ”spark där bak”, och äntligen skrev ett mail till Eva Hamilton på SVT. Dokumentären ”När himmelriket rasar” är efterfrågad på fler håll. Jag har verkligen försökt få dem på SVT att släppa avsnittet på SVT play el liknande. Pernilla Gillback, som gjorde repotaget har försökt hjälpa mig, men vi har tyvärr inte kommit någonstans. Nu vände jag mig direkt till chefen, och hoppas på ett positivt svar. Jag hoppas verkligen att de kan sända dokumentären igen, el som sagt släppa den på annat sätt för allmän beskådning. Jag hör av mig om svaret från Eva.