Nu kommer det lite frågor och svar igen!

Har nu läst en bit till i boken. Har kommit till den delen som heter som boken. Jag läste om
hur du vallades i huset, fy vad hemskt. Flyttade ni nånsin in i det huset efter händelsen ?

Nej, det var aldrig ens ett altenativ att bo där igen. Men, jag var där inne när vi fick
nycklarna tillbaka och polisen hade lämnat huset. Jag var tvungen att få se hur det såg ut.
Jag ville veta vad Max och Saga hade fått gå igenom.

Var bodde Tomas ?

Thomas bodde med mig hela tiden. När jag låg i uppsala sov han på ett hotell i närheten,
och var på sjukhuset på dagarna.
När jag kom till västerås fick han bo i samma rum som jag. De körde in en extra säng bara.
När vi kom hem bodde han med mig hos min mamma och pappa.

Måste ha varit jättejobbigt att tömma huset, där finns ju alla minnen.

Ja, jag hade inte klarat av att tömma huset själv just pga alla minnen som finns där.
Vi hyrde in en flyttfirma som fick göra det åt oss. De magasinerade alla saker, och
sedan kunde vi gå igenom sakerna i den takten vi orkade med.

Har du kvar några saker som varit barnens ? Typ deras älsklingsleksaker ?

Ja, jag har kvar lite saker ifrån barnen. Lite har jag stoppat undan som för alltid kommer
vara fina minnen ifrån dom. Lite kommer Julia att få och lite har jag givit bort.
Max fick med sin sin favoritelefant i kistan och Saga en docka. 

Tänker på deras kompisar på dagis, hur berättar man för så små barn att något sånt här hänt ?
Dagisbarnen måste ju undrat liksom var Max och Saga tog vägen.

På dagis sade de att Någon var dum mot Max och Saga och att de inte finns längre utan bor
uppe i himlen.
Jag har alltid undrat över det. Om man säger till att barn att någon vart dum mot någon som
dött.
Är det inte så att ett barn kan tro att alla dör om man är dum mot dom.
Hur ofta säger inte vi vuxna. ”Du får inte vara dum mot honom/henne”.
Ärligt talat så är jag ganska säker på att man måste tala om sanningen för barnen. För de
förstår till slut iaf. O de VET när vi ljuger. Men Max och Sagas dagis gjorde rätt tycker
jag. Det är ju upp till föräldrarna att bestämma vad de vill berätta för sina barn.

Det fanns ju säkert saker på dagis som dom gjort, typ teckningar, halsband eller annat pyssel,
därtill deras typ extrakläder och
sånt. Hur gör man som dagispersonal med allt sånt ?

Dagispersonalen samlade alla sådana saker och gav dem till mig när jag var på besök. Det
uppskattade jag jättemycket. Jag har även fått en skiva med massa bilder av Max från dagis.

Minns så starkt att du under rättegången bar på en spindelmannendocka, har du den kvar ?

Ja, jag har spindelmannen kvar. Han kommer för alltid sitta uppe på min hylla här hemma.
Det är mitt sätt att ha kvar Max och Saga här hemma. Sagas napp hänger om halsen på
honom.

 Vill också se dokumentären igen, den som om jag minns rätt hette När himmelriket rasar,hur
går det med det ? Har du fått några svar angående den dokumentären ?

Nej, tyvär har jag inte fått något svar. Jag väntar till början av nästa vecka. Sen ska jag
tänka ut plan B för att få kontakt med dom. Även om de inte tänker visa dokumentären igen,
så vill jag har ett svar!

Själv miste jag min egen far för snart ett år sedan, jag vet
inte om du också hört detta, men man brukar säga att första året är värst. Håller inte med
om det riktigt, nu i julas var det jobbigt, första julen alltså. Annars tycker jag att dom
svåra stunderna kommer lite då och då. Hur upplever du uttrycket att första året är värst ?

Jag beklagar verkligen din förlust.
Jag har självklart hört uttrycket att det första åter är värst. Men jag inte gjort mer än
att bara lyssna på att det finnas ett sånt uttryck. För mig har har sorgen tagit så ovanliga
uttryck och vägar att jag inte tycker att jag passar in i någon mall som finns. Det vill
säga. Jag har insett att det finns ingen mall för sorg. Inte heller en tidsram. Jag tycker
det är lika tomt hela tiden, o man lär sig att leva med det. Men om det tar en månad el ett
år… det vet jag inte…

 Sorgen och saknaden får vi leva med, vi lär oss hantera både sorgen och saknaden, man lär
sig leva med faktumet. Men kom inte och säj att tiden läker alla sår, det uttrycket hatar
jag. Jag sörjer på mitt sätt, du kanske på ett annat, men det är varje sörjandes ensak hur
man sörjer. Jag har inte heller gråtit så mycket, det slog mig att vi visst är ganska lika
vad gäller det. Har jag ett fel sätt att tackla sorg på ?

Som jag skrev, det finns ingen mall. Då finns det inget rätt och fel heller.
En del gråter
En del skriker
En del pratar
En del sluter prata
En del kramas
En del slåss….

Jag skulle kunna hålla på i evigheter…

Tiden läker inte alla sår…Man lär sig bara hur man ska vårda sina sår.

Du gör det du känner är bäst, och det visar att du är en stark människa. Fortsätt så.

Nu ska jag faktiskt käka lite
frukost, hoppas jag får återkomma med fler kommentarer och frågor, allt eftersom jag läser
din bok.

Du är välkommen att fråga mer senare!

Hej Emma!
Hur gammal var Saga när ni fick reda på hennes sjukdom? Yttrade det sig direkt som nyfödd?
Gick det att amma henne?
Kram på dig!

Saga var 3 timmar när vi fick reda på att något var fel i hennes mage.
Min intution sade mig att något var fel. men barnmorskorna sade ”hon är född för tidigt,
de kan se lite konstiga ut och låta lite roliga då”
Jag trodde inte på vad de sade, men gick med på det just då.
Några timmar senare vid en läkarundersökning visade det sig, precis som jag kännt på mig.
Att hennes mage var uppblåst och hon lät precis som om hon hade ont.
Vi skickades till uppsala på en gång. Saga i ambulans och vi i sjuktaxi efter.

Eftersom det fick ta bort så myket av tarmen fick hon inte äta på länge. Men, jag var säker
på att jag ville amma henna om hon sedan fick äta mat. Så jag pumpade i många många veckor.
Imellanåt fick hon äta lite lite. Ca 5-15ml. Ibland kunde jag amma henne, då fick jag
ammningsväga före och efter mat för att se till att hon inte fick i sig för mycket. När hon
var 4 månader så gav jag upp, hennes mage orkade inte med så mycket mat som hon ville äta,
och det var en pina för henne varje gång jag tog bort henne från bröstet.