Gott nytt år på er alla läsare!

 Nu är vi inne på de första dagarna på ett nytt år.
Många ger nyårslöften, och funderar mycket på hur det nya året ska bli.
Jag själv tycker ärligt talat inte att nyårsafton är så väldigt speciellt. Jag blir ingen annan människa för att året byter en siffra. Jag har samma värderingar, tankar och mål i livet även fast åren går vidare.

Men visst är det mysigt att få ha en stor hejdundrande fest för att fira in något. I detta fall, ett nytt år. O inget slår ju att få vara nära sina nära när man gör det.

 Mitt nyår firades med hela familjen. Vi hjälptes åt med mat och alla tillbehör, så ingen skulle känna att förberedelserna skulle bli övermäktiga. Vi har ju alla småbarn nu, och även om de fortfarande år små, så tar de mycket tid och uppmärksamhet.

 Trerätters blev det.

Till förrätt: Crepes i 3 olika smaker. Till det serverades grönsaker av olika slag.

Varmrätten bestod av: Smördegsinbakad oxfilé med hasselbackspotatis, rödvinssås, bearnesås och en balandssallad.

Efterrätten (som vi var tvungen att vänta en bra stund med för att orka få ned): Alla fick en tallrik där det låg 4 SMÅ tallrikar på.
Tex ananas sorbé med ananas till, gapefrukt glass med gapefrukt till och två till. I mitten låg det en stor chokladmaräng.

 När vi smaskat klart på allt gott så var det en stund kvar till 12-slaget. Vi gjorde lite musiklekar, lekte med barnen och umgicks i soffan en bra stund.

 När klockas slog 12 så slog det mig att det här är innebär at jag är inne på mitt 3.e år utan Max och Saga. Deras lykta stod tänd bakom mig. Så jag kände att de var med. Men, tanken var svindlande, eftersom det ibland känns som att jag träffade dom igår, och ibland kännd det som att det är 100 år sedan jag kramade dom.

 Efter 12.slaget gick vi ut och tittade på raketerna. Själva hade vi inga såna, utan försökte få upp två risballonger till våra änglar. Men, vinden var alldeles för stark denna kväll. Så vi fick tyvärr ge upp. Men, när vi stod där och kämpade med vår ballong, så såg vi några andra stiga upp mot skyn. Även om de inte var tänkta till Max och Saga, så var det en härligt känsla att veta om att de finnas andra som tänker på samma sätt som vi.

 

Igår var det nyårsdagen. Eftersom det blev sent i säng för oss vuxna och vi har en morgonpigg dotter. Så var vi ganska slitna på dagen. Vi åt goda rester från gårdagen, och såg bra filmer på tv.

Men, idag var vi överrens om at vi nog måste börja städa ut både jul och nyår.
Granen skulle ut, och OJ vad barr!

FÖRE

 

EFTER

 

 

Frågor:

 vad heter din bok? 🙂

 Varför gråter inte Emma

 Hej! Jag undrar vad anledningen är att ni har skyddade uppgifter, är du rädd att någon annan än tyskan skall komma hem till er? För tyskan sitter ju inne och skall göra många år till. Förstår absolut att du har det, men är bara nyfiken till just anledningen. Har ni blivit hotade/förföljda eller liknande av någon annan efter händelsen?

Anledningen till att vi väljer att ha sekretessmarkering (skyddad adress alltså) är framför allt för att jag ska känna mig trygg.
Med det här skyddet, så vet jag att man inte kan söka reda på min adress på Internet el liknande.
Det var tyvärr så att det fanns människor(privatpersoner) som efter händelsen tex tog kreditupplysningar på oss. Det kändes obehagligt att okända började rota i vårt privatliv när vi febrilt försökte få tillbaka ett.
Med det vill jag inte påstå att vi någonsin haft el HAR något att dölja, men någonstans måste man sätta ned foten.

Jag undrar också, ens barn är ju det närmaste man kan ha, och att förlora dem måste varit det hemskaste tänkbara. Hur känns det nu, några år efter händelsen? Alltså hur känns sorgen? Hur lång tid tog det efter händelsen innan du kände att du kunde ”leva” igen utan att ständigt grubbla och sakna?

 Att det gått några år gör inte att sorgen och saknaden på något sätt blir mindre. Men, jag har lärt mig hur jag ska hantera den.
När jag idag tänker på Max och Saga, så tänker jag på de fina sakerna. Jag ler varje gång de kommer upp i mitt huvud. Men även fast jag ler, så kan det hugga till i hjärtat.
Jag bestämde mig på en gång efter händelsen att jag skulle fortsätta leva. För jag är värd så mycket mer är att bara gå och dra täcket över huvudet. Jag kände att jag hade fått livet tillbaka, så då skulle jag ta tillvara på det och leva lite för max och saga också.
Jag grubblade så länge som rättegången höll på. Jag grubblade inte så mycket på vad som hänt, utan mest på hur max och saga hade haft det…. Men, när rättegången var slut, så visste jag att jag nu hade fått veta allt jag kunde få veta. Så nu var jag tvungen att gå vidare.

 Hej Emma!
Först vill jag bara säga att jag beundrar din styrka och ditt mod.
Jag har lite frågor som jag hoppas är okej att ställa.

1. Har du nångång känt skuld över att du överlevde men inte dina barn?

 Nej, aldrig någonsin. Självklart skulle jag vilja byta med dom. Om jag hade fått möjlighet att völja hade jag valt deras liv, inte mitt. Men, jag har aldrig kännt skuld, det finns bara en person som HAR skuld i detta, och det är Tyskan.

2. Jag läste nånstans att du inte gråtit så mycket, stämmer det? Inte ens i början?

Nej, jag har bara gråtit med tårar en handfull gånger. Det finns så många andra sätt att gråta än att gråta med tårar…

3. Kan du känna att det var ”tur” att tyskan överföll dig först och inte barnen? Att du slapp se barnen skadas?

 Den frågan kan man vrida och vända på hur mycket som helst och jag vet inte hur jag ställer mig i den frågan. Självklart hade jag valt att se vad som hände med dom om det inneburit att de klarat sig då.
Men, nu var det mig hon tog först, och jag såg inte vad som hände dom. O jag grubblar inget på det, för det är inget jag kan ändra.

 4. Vad jag har förstått så avvaktade man att berätta för dig om vad som hänt även fast du vaknat upp. Men du måste ju ha undrat varför du låg på sjukhus? Hur mycket fick du veta? Märkte du nånsin på din familj att nåt var fel? Det kan ju inte ha varit lätt för dom att inte få säga nåt om barnen…

 Jag undrade absolut vad det var frågan om. Men när ingen ville säga nåt, så antog jag att de inte heller visste. Min familj är ALLTID ärlig mot mig, så jag trodde att de var det nu med.
Jag fick bara veta att jag vart med om ett brott.
Det var inte lätt för min familj, de mådde jättedåligt då, och vissa av dem gör det än idag.

 Gud vilken fin grav dem har!:) Är det okej om jag lägger ut den bilden på bloggen om jag länkar hit? ska skriva en liten ”recension” på boken och det skulle sitta fint med en liten bild.;o)

 Det är helt okej! Tack för att du vill göra det!

———–
Jag har, som du säkert förstår, läst ut boken nu. Gud, vilken underbar människa du verkar vara ! Herregud, säger jag bara. Att du orkar dela med dig av den här tragiska händelsen är väldigt starkt av dig och jag måste säga att jag är väldigt tacksam för att ha fått ta del av den och verkligen fått veta vad som hände. När du skrev om vad du skulle säga till Max och Saga på sidan 201, då kunde jag inte sluta gråta. Det var så fint.
Det var några saker som slog mig när jag läste boken;

– Kände du dig inte sviken och bortglömd när ingen berättade för sig vad som hade hänt?

Jo, jag blev uppgiven och tyst. Jag gav upp efter ett tag, och när jag kom hem insåg jag att det bästa var att ta reda på allt själv.

Barnens pappa skriver du nästan ingenting om. Var det för att han inte ville vara med eller att ni inte hade den kontakten?

 Jag har ju svårt att tala för hur barnens pappa känner i vissa situationer. Det måste få vara hans val vad han vill dela med sig av. Så därför har jag valt att inte ta med så mycket om honom. Han är sin egen människa och måste få fortsätta vara det.

Har du fått veta varför Max var sminkad som en Clown? För att dölja skador eller?

Max var inte sminkad som en clown.Han hade skador i ansiktet. Men, det var för jobbigt för mig att förstå det då. Jag visste ju inte ens hur barnen dött. Så, när jag såg strecket i hans ansikte. Så fantiserade jag ihop en bild som kunde vara rimlig. Dvs, att sjuksystrarna hade sminkat honom.

Hej Emma! Va fint du beskriver din mamma och pappa. Vad jag undrar är om ni har någon religiös tro när du och dina närmaste orkar/ orkat vara så positiva trots det tragiska som hänt?
Jag önskar hela din familj ETT GOTT NYTT ÅR!

 Nej, vi har ingen tro.
Vi vill ju inte tro att livet bara tar slut. Men, så kan det ju vara.
Men, när vi hittar Sagas klisterörhängen på platser hon aldrig vart på, så VILL man tro att det är de som kommer och busar med oss.

Har nu lämnat tillbaka boken. Jag har fattat det som att du var gift med Niklas. Stämmer det? Hade du i så fall ett annat efternamn som ogift? Det verkar ju som att även dina föräldrar heter Jangestig och jag vill minnas att Niklas även hette så. Hade ni då båda samma efternamn eller tog han kanske ditt efternamn när ni gifte er?

Jag har alltid hetat Jangestig, och när Nicklas och jag gifte oss, så bytte han namn till mitt efternamn (jag vägrade byta bort mitt)

Då du nu har ett barn och en sambo som det fungerar bra med, tänker du gifta om dig?

 Att gifta sig är inte det allra viktigaste i livet. Men en fin kärleksförklaring och jag skulle blir glad om min sambo en dag friade till mig.