Idag har vi vart till vårt magasin och hämtat lite saker.
Vi håller på att ställa iordning ett rum åt Julia. jag tackar sambon från djupet av mitt hjärta att han i smyg ställde undan lite saker som var Max och Sagas när jag febrilt ville slänga allt.
Nu kan Julia få en blandning av sina egna och Max och Sagas saker och möbler i sitt rum. Det känns jättebra. Jag vill att hon ska ha dem nära sig hela tiden, och jag vill att hon ska lära känna sina syskon på något sätt.
Att hon får leka med deras saker hoppas jag är en bra början. O för mig känns det varmt i hjärtat att veta att mina två stora barn lever vidare när Julia leker med deras saker, som nu är hennes alldeles egna.

 

Självklart ska sladdar och sånt bort innan Julia får härja fritt här inne. Än så länge har vi bara ställt in allt.

Nu kommer det lite frågor och svar

hej du skrev nånstans att tyskan ringde dig samma år? vad sa hon ville hon då? det står inget om det i boken!

I rättegången kom det fram att de undersökt Tyskans mobiltelefon. I hennes samtalslistor såg de att hon ringt mig vid ett tillfälle i Januari 2008. Jag har inte svarat pga att jag inte vart hemma el så hade jag dragit ut telefonjacket pga att vi höll på att flytta. Så jag har inte pratat med henne någon gång.

Hej Emma!
Var det inte så att rätten mer trodde på dig och dina systrar än denna minnesexpert?

I tingsrätten dömde de tyskan utan hänsyn till mitt vittnesmål. I hovrätten fick hon samma påföljd, men där tog de viss hänsyn till mitt vittnesmål. Hur de vägde mitt minne mot minnesexperten kan jag inte uttala mig om. Men man kan kanske läsa sig till det om man läser domen.

Ditt minne efter skadan anses vara väldigt unikt. Skulle du då kunna tänka dig medverka i någon större internationellt forskningsprojekt om hjärnskador och dess självläkning.
Med tanke på det våld du utsattes för så är forskare världen runt nog vädigt intresserade av hjärnans återhämnting efter våldsamma skador mot huvud.
Här kan du bidra till att hjälpa andra som utsatts för kraftiga skador mot huvud.
Tänker speciellt då på ungdomsvåldet där sparkar mot ansikte och huvud är vanligt förekommande.

Självklart skulle jag kunna tänka mig att medverka i forskningsprojekt om det skulle kunna hjälpa någon annan i framtiden.

Detta leder till min fråga lite:
Hur klarar man av att kontrollera sig efter att något sådant hänt? Du har aldrig haft tanke på att träffa tyskan och försöka få ur alla svar från henne? Försökt övertala henne till att erkänna? Jag tror jag hade blivit galen att aldrig riktigt få reda på vad som hände, undrat hur hon tänkte när hon genomförde en sådan handling.

Jag förstår din fråga. Jag har velat ha svar på allt under min bearbetningsprocess.
Jag har byggt ett pussel, men i detta så fattas det en bit med information, och det är ju tyskans historia. MEN, jag har kommit så pass långt att jag känner att jag kan gå vidare utan den pusselbiten. Den är inte viktigt, för det är ganska uppenbart vad hennes tankar och motiv var.
Jag har lämnat henne där borta i det förflutna, för hon är inte värd en plats i mitt nuvarande liv.
Här finns det bara plats för de som är värda att älskas. Jag orkar inte lägga energi på gräma mig för att hon inte ville berätta.
Jag vill inte träffa henne, hon är inte värd mitt sällskap.

Sedan undrar jag också, själva händelseförloppet gick väldigt snabbt har jag förstått? Ca tio minuter? Det var ingen som såg något eller någon precis efter det hade hänt? Hon måste varit precis i närheten när din sambo kommit hem?

Ja, det gick otroligt snabbt, ingen vet vart hon befann sig när sambon kom hem och ingen verkar ha sett henne heller. Men, du har rätt, det är svårt att utföra så mycket och ta sig så långt på så kort tid. Hon fanns nog i närheten, men hur nära är det ju ingen som vet.