Jag har fått två frågor som jag vill svara lite mer på denna gång.
Det är två frågor som jag får ganska ofta, och som jag inte pratat så jättemycket om än.

Har du fått någon psykiatrisk hjälp
efter händelsen?Eller har det hjälpt dig att du haft din familj att prata med?

Jag blev aldrig erbjuden psykisk hjälp. Men, alla runt omkring mig tjatade på mig om att jag
BORDE gå till någon och prata. Jag vet inte om det var för att jag tycktes behöva det, el
bara att man BORDE göra det efter något såhär fruktasvärt.
Tillslut tröttnade jag på tjatet och ringde upp en psykolog och bokade tid. Efter ett fåtal
gånger så gick jag inte dit mer. Det gav mig INGENTING.Jag brukar jämföra psykologen med en
dålig journalist. Jag vill inte ha någon som sitter och håller med mig hela tiden och säger
”det är normalt”. Jag vill ha någon som ställer sig upp och säger ”Men Emma, där handlade
du faktiskt lite ovanligt och borde kanske tänka efter nästa gång” Jag vill ha ett SAMTAL för att utveckla mig själv.

Namnet ”dålig journalist” Använder jag inte för att jag på något sätt träffat på en riktgit dålig journalist.
Men, det är så att jag tycker bättre om de journalister som ställer frågor som ingen annan ställt. Frågor som får mig att tänka lite extra på svaret.
När man har träffat 10 journalister samma vecka. Så vet man ju precis vad de ska ställa för fråga. De behöver inte ens ställa frågan ibland. Jag kan rabbla allt ändå.
Därför är det spännande, utvecklade och en BRA terapi för mig att få frågor som jag inte tänkt på innan och som gör att jag inte har ett färdigt svar än.

Psykologen satt och nickade, sade att jag var normal, bad mig aldrig utveckla, och försvarade mig i alla situationer.
Men, jag är ju människa, jag VET ju att jag kan göra fel ibland.

När jag träffade på Magnus Wennerholm. Som är journalist, och min medförfattare till boken. Så hittade jag äntligen en människa som fungerade som min samtalsterapeft. han vågade argumentera emot mig  och till och med försvara andra i våra diskussioner.c

Har tyskan försökt få kontakt med er under rättegång eller nu efter??

Ja, hon försökte kontakta min sambo under tiden hon satt i häktet.
Polis och åklagare vet om det.
Vi skaffade då besöksförbud, och sedan dess har vi inte hört något mer. —————————————————————————————————————-

O sen lite mer frågor…….

Vad underbart att få ha dig med på en förlossning! Jag skulle känna mig helt trygg om jag
hade dig vid min sida. Du är full av erfarenheter kring detta nu, så jag tror du skulle bli
en jätteduktig barnmorska. Har du planer på att läsa till barnmorska senare eller har du
bestämt dig för att det är barnsköterska du vill bli?

Tack för de fina orden.
Ja, jag har planer på att läsa vidare till barnmorska. Men, jag ska jobba ett tag som
barnsköterska först tänkte jag. För att se om jag verkligen vill ta mig vidare. Min
upplevelse är ju att barnsköterskan/underskötersken har en mycket bättre kontakt med
pateinterna än vad barnmorskan har. Jag vill vara den som kommer med dricka när kvinnan är
töstig, hjälper till när det är jobbigt och har tid att prata om paret är oroligt. Inte
skriva massa papper och ta de tunga besluten, vilket ofta är en barnmorskas roll.
Då tappar man den omvårdande rollen tycker jag.

 I vilket fall som helst, så vet jag
(utan att känna dig), att du kommer att bli alla föräldrars stora trygghet. Har din och
dina systrars graviditeter liknat varandra på något sätt? Mådde dem t.ex lika illa som du
har gjort? Liknande krämpor m.m.?

Tack igen för att du är så snäll och tror på mig!
Ja, mina systrars graviditeter har vart lite olika min.

Jag har som sagt legat på sjukhus i ca 20-25 veckor under alla mina graviditeter pga
hyperemesis.

Ida, min äldsta syster mådde riktigt illa under första delen av gravididteten hon också.
Hon låg inne på sjukhus i någon vecka. Sen klarade hon sig hemma. Även om hon fortfarande
behövde vara sjukskriven pga att hon fortfarande spydde mycket.
Den övriga tiden kantades av ganska vanliga gravididtetskrämpor. Det gick lite upp
och ned för henne.

Frida jobbade under hela sin graviditet, bortsett från sista veckan då det blev lite jobbigt
att lyfta tunga saker och sitta ned länge.
jag brukar skämta och säga ”hon fattade ju inte ens att hon var gravid”.
Jag tror att jag sade så för att jag var lite avundsjuk.
Hon klarade det mesta trots sin växande mage. Hon mådde lite småilla till och från,
men klarade att gå upp på morgonen och jobba ändå.

vi har fått äran att låna Max och sagas änglakompisar en hel livstid” var en av de vackraste
 meningarna jag hört i mitt liv. jag tycker det så väl beskriver din sunda syn på livet!
Känns det aldrig tomt och overkligt det som hänt? För vem tror att något sådant ska hända i
lilla trygga Arboga.. Är du extra överbeskyddande mot Julia? Många kramar till dig o din
familj

Nej, det känns aldrig overkligen ,eftersom det ÄR min verklighet nu. Tyvärr….
Tomt är det alltid, när jag tänker på att vi skulle ha vart 5 i familjen idag.
Ja, du har så rätt, inte trodde man att det skulle hända i Arboga där ”alla känner alla”.
Men, ondskan har inga gränser, och jag har lärt mig att acceptera det.
Nej, jag känner inte alls att jag är överbeskyddande mot Julia. Jag tar tillvara på livet
med henne mer nu. Är tacksam för varje sekund med henne. Men, ibland kan jag säga saker som
”herre gud, alla barn ramlar ju. Vi kan ju inte vara där och hålla i henne jämt”
Nu när hon försöker resa sig mot saker.
Det är bara ett av många exempel. Jag är likadan mot henne som jag var mot Max och Saga.

Hej Emma! Utan att känna dig så förstår jag att du är en bra människa. jag läste ut din bok
på ett och ett halvt dygn, kunde inte sluta läsa. väldigt gripande! Hur kom du på att du
ville skriva en bok? eller fick du förfrågan om det?

Forum förlag hörde av sig till Magnus Wennerholm. (min medförfattare) och frågade honom om
att skriva en bok om fallet. På den vägen är det.

Jag har ett litet tips till dig om du vill stötta andra par under förlossningen.
Då kan du utbilda dig till doula, som är en ”hjälpkvinna”. Enda kravet för att bli doula är
att man själv har fött barn. Läs gärna mer på www.doulaorg.com Önskar dig all lycka!

ååå, vad spännande, jag ska gå in och läsa om det på en gång! TACKa så jättemycket. jag har
vetat om att det finns ”doulor”.Men jag har än så länge inte läst så mycket om det.
Nuuu ska jag göra det tack vare dig! TACK!

Tack Emma för att du svarade på mina frågor! Fick dock en liten följdfråga till en av dom.
Den om när du låg på sjukhuset.
Du måste ju ha frågat mycket efter barnen? Vad fick du för svar då? Du måste ju ha undrat
varför du inte fick träffa dom…

Jag var säker på att mamma och pappa hade tagit hand om barnen. Jag lita fullt ut på mina
föräldrar. För de älskade/älskar Max och Saga lika mycket som jag. Jag var dock lite
besviken på dem att jag inte fick möjlighet att träffa mina barn. men, när de gång på gång
sade åt mig att ta det lungt och vila. Så gav jag upp till slut. Efter ett ga började de
säga ”de är borta, de är änglar hos mormor kajsa”. Då började jag nog smått ta in vad som
hänt.