Detta har vart en intensiv vecka. Jag har haft två föreläsningar och sen har det hänt massa annat.

Min andra föreläsning ägde rum i Hallstahammar. Det var ABF som anordnande och det kom ca 134 personer och lyssnade.

 Jag var inte den som gillar att prata inför folk, i skolan så svettades jag och darrade när jag skulle ställa mig framför klassen.

 Så, jag var osäker på hur det skulle gå när jag började min föreläsningsturné i samband med att boken kom.

Jag bad mina nära att INTE kommer och lyssna på mig. Nervositeten skulle då bli värre trodde jag.

 Men, nu i onsdags så gav jag mina ena syster tillåtelse att möta upp mig i Hallstahammar och vara med och lyssna.
Det gick jättebra, och jag har aldrig känt ett uns till nervositet varken med el utan medlemmar från familjen.

Min förklaring till att jag har ändrat mig så drastiskt från skoltiden, är att jag nu pratar om något som INGEN kan rätta mig om. Det vill säga mig själv och mina känslor.
Ingen kan senare komma och säga att jag haft faktafel el liknande i mitt framförande.
De kan säga att de inte tyckte om mitt sätt att presentera på, el att jag var osäker/dålig/jobbig att lyssna på. Men, ingen kan rätta mig angående min upplevelse av det som hänt.

 Nu ska vi ha en mysig fredagseftermiddag/kväll……

 Nu några frågor

 Du tyckte alltså redan våren 2008 att du kom ihåg en del av hur det gick till? Du kanske minns det bättre nu? Det var väl ändå ingen som väntade sig då att ditt minne ett tag efter att du blivit skadad skulle vara över genomsnittet för en 25-årig kvinna? Har du gjort fler minnestseter efter dess med bättre resultat? Inga uppgifter om ditt minne innan dess finns väl heller?

 Jag kom ihåg saker vart efter. Allt kom inte som en stor smäll, utan min kropp tog in lite åt gången, precis så mycket den orkade.

 Jag gjorde ett minnestest på det skyddande boendet och sedan en gång till inför den kommande förhandlingen i hovrätten.
Det var ingen större förändring då jämfört med den första gången.

 O det är som du säger, inget minnestest hade gjorts på mig innan händelsen.

I din bok skriver du att du varit nyfiken och efterfrågat vad som hänt.
Varför gjorde du det när du själv säger att du minns allt?

 Jag minns långt ifrån allt.
Jag minns att jag öppnade dörren, att hon tränger sig in, och slår till mig.
Sedan minns jag att jag står mot väggen med henne framför mig, och sedan att jag ligger på golvet.

 Det finns en hel massa utöver det. Det var inte bara händelseförloppet i hallen jag ville veta mer om. Jag ville ju veta vad som hände i min sambo när han kom hem, om barnen var medvetslösa hela tiden i ambulansen/på sjukhuset, hur mina föräldrar fick reda på allt osv osv.

Men du, vad grundar den minnesexperten sitt utlåtande på?
Dina skador, traumat i sig självt eller vad?
Varje människa är unik, oavsett vad som hänt – så varför ger han dig ett så negativt utlåtande?

Minnesexperten grunda sitt utlåtande på all forskning som finns. Han har jämfört det jag minns med vilka skador jag har, och på den vägen räknar han ut att jag inte kan minnas något.

Han säger även att jag inte kan minnas något pga traumat jag blivit utsatt för. Så om jag förstått rätt, så är det en blandning av alltihopa som gör att han uttalar sig på det sättet.

 I rättegången kallades det även in en doktor som var expert på minnescentret hos människan. Han tittade på mina skador, och kom fram till att jag INTE var skadad där minnescentret sitter. Det vill säga, han ansåg att jag faktiskt kan minnas det jag vittnade om.

 har läst lite psykologi, & undrar lite om tyskan har något förståndshandikapp ? man får den uppfattningen

Jag vet inte om hon är förståndshandikappad på något sätt. Hon vägrade att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning, så de har inte kunnat ställa någon diagnos på henne.