Idag stod jag i kön på en affär.

Framför mig är det en familj med en kille som jag förståd var precis jämngammal med Max.
Jag tittade på honom, och började fantisera. Inte skulle Max kunna säga sådana ord? o vara så lång!
Jag försökte få fram en bild av hur Max skulle ha sett ut i den åldern. Men det var helt omöjligt,  kvar fanns bara den snart 4 åriga killen i mitt huvud. Han är och kommer alltid vara knappt 4 år för mig.

Det gör inte ont när jag ser andra barn i åldern mina barn skulle ha vart. För de har aldrig vart där.
Värre är det när jag ser barn i den åldern som Max och Saga var då de miste livet. Då kan jag känna ett sting av saknad. Men, förnuftet säger ju mig att alla barn är sina egna individer. Så självklart njuter jag av att vara kring barn i den ålder också. Det är lite som att få umgås med Max och Saga för en sekund.

 

 

Här kommer lite frågor och svar

Läste för ett bra tag sen att tyskan o hennes hemliga nätverk planerar en resningsansökan
till högsta domstolen, har du hört nånting om hur det går?

Eftersom jag har valt att lägga tyskan åt sidan oh inte låta henne uppta min tid, tankar och energi så har jag inte tagit reda på något alls. Jag litar på att de ansvariga hör av sig om något händer.
Jag visste inte om något nätverk el resning förrän du skrev det här.

Vad jag förstår så har inte hammaren hittats som användes som mordvapen.
Hade ni alla hammare kvar efter brottet och isåfall, undersökte polis alla dem ?

Du har rätt, hammaren har inte hittats.
Vi hade alla våra hammare kvar, och som jag förstår det har alla undersökts av polis.