Snart är vi inne i mars.

Månaden mars är ingen favoritmånad för mig.
Allt blir så påtagligt. Så nära. Jag minns vad jag gjorde de där sista dagarna med barnen.

För tre år sedan jobbade min syster Frida i sälen. Vi skulle alla åka dit och hälsa på henne.
Hon hade skickat lite bilder på hur det såg ut där hos henne.

Max ville titta på bilderna om och om igen. Han längtade sååå efter att få åka iväg. han hade fått en bob i julklapp som han skulle ta med. Han såg verkligen fram emot resan med spänning, och pratade om det hela tiden. När han pratade om det stoooora snögubben som han sett på bilden så illusrerade han hur stor den var genom att spänna ut armarna så långt han kunde, spänna ut bröstet och ställa sig på tå för att bli så lång som möjligt.

Ja, Mars medför många minnen. Det var nu i början av mars som barnen åkte till sin pappa och hälsade på i motala för första gången. Det gick jättebra, och jag visste (trodde) att vårt liv från och med nu skulle bli lite lugnare och mer förutsägbart. Jag trivdes med mitt nya liv, sambo, hus och allt annat.

Inte kunde jag tro att det plötligt skulle vändas upp och ned på allt….

Hur tillbringar årsdagen då?

Förra året sände vi upp ljuslyktor/ballongen på en fotbollsplan i Arboga. Det var över 50 ballongen som svävade på himmlen klockan 19.07. Precis 2 år efter händelsen.

(Bilden kommer ifrån en hemsida)

Min tanke är att vi ska göra samma sak detta år.
Men, jag kan inte förvänta mig att alla vill sörja Max och Saga år efter år.
Så jag tänkte mig en annan vinkel.
JAG kommer att finnas där på fotbollsplanen med mina två ballonger för Max och Sagas skull.
Men, någon annan kanske vill finnas där för någon annan avliden också…
Vi kanske kan göra det till en manifestation för alla våra avlidna/saknade anhöriga?

Vid överfallet/mordförsöket på mig den 17:e mars 2008 så fick jag vissa skador.

Jag blev slagen med en hammare på huvudets högra sida 15 gånger och jag ramlade och bröt handleden vid fallet.

Handleden lider jag inte alls av, och har aldrig gjort. Jag har inte kännt av det över huvudtaget, efter som den största läkningsprocessen pågick under tiden jag var nedsövd och påverkad av mediciner på sjukhuset.

Men, de 15 slagen i huvudet medförde att mitt ben innanför höger öga blev krossat. Benbitarna låg och skavde på ögat, och detta har medfört en liiiten synnedsättning. Jag använder linser idag, men på båda ögonen, för att synen på det andra ögat var också någolunda nedsatt redan.

Mitt öra fick ta emot något slag, så detta delades. Sjukhuspersonalen sydde snabbt ihop det, och idag syns det knappt. Jag är lite spetsigare på det högra örat bara.

Men, det värsta är nog min hörselnedsättning, och min tinitus.
Jag hör inte riktigt vart ljuden kommer ifrån när jag är i ett rum, och jag måste ofta säga ”va” ”ursäkta”. Jag vill helst se den som pratar för att kunna läsa på läpparna och se kroppssråket när denna pratar.
Det värsta som finns, är när någon ropar på mig, och jag tittar åt fel håll. El när någon säger något till mig, och jag tittar på fel person och svarar.

Men, anledningen till att jag skriver detta, är för att jag tänkte berätta för er att jag nu ska genomgå en operation inom en snar framtid.
En doktor har lovat mig att göra det han kan. han ska vara någon expert på just detta.
Han vet inte om han kan hjälpa mig, för han har inte kunnat sätta finget på vad det är som inte funkar i örat. Han behöver gå in i örat genom kirurgiskt ingrepp och titta innan han kan bestämma sig för åtgärd.
Min fråga då, var ju självklart: Kan det blir värre.
Han sade att han lovade att det inte kunde bli värre, men att det inte fanns några garantier på att det skulle bli bättre heller.
Så jag chansar. Jag är inte rädd för att opereras. Men, jag ställde en sista fråga. Banal kan tyckas. Men för mig var det viktigt: Måste jag raka av mig håret?

Nej, jag behövde inte det, han kunde operera ändå.

Hår, och hälsa kan väl ändå inte höra ihop kan väll tyckas?
Men, jo, för mig var det jättejobbigt när jag vaknade upp utan hår där efter händelsen. Självklart var det ju inget alls mot det andra jag hade förlorat. (mina barn)
Jag hade kunnat leva resten av mitt liv utan både hår, armar och ben om mina barn hade fått leva.
Men, nu var det som det var, och att någon annan bestämmt sig för att ta mitt hår, utan att först prata med mig, var konstigt. O under tiden det växte ut undvek jag många gånger att se mig i spegeln, för det påminde mig gång på gång om allt det hemska och jag kände mig än mer naken och utlämnad. 

Så, om någon vecka ligger jag på operationsbordet, och jag hoppas hoppas på det bästa.
Jag har redan provat ut en hörapparat, men jag bokade av min sista tid innan den skulle tillverkas. För jag VILL inte ha det än. Jag vill prova med alla andra altenativ först.

Tidigt morgon med lillfröken.
Sambon var trött igår kväll. Så jag lät honom sova, även om det var hans ”tur” att ta lilltjejen inatt.

I vårt sovrum är det praktiskt bäst att ställa spjälsängen på sambons sida av sängen. Vi är båda inbitna ”min sida” sovare. Så det var omöjligt att byta sida då.  Sängen har stått där sen Julia föddes.
Under tiden jag ammade, så var det inte jobbigare att gå upp och runt sängen för att hämta henne, och oftast gick sambon upp först för att byta blöja innan jag ammade henne.

Nu när jag inte ammar längre, så är jag på något konstigt sätt mycket tröttare. Det rimmar dåligt, då jag nu ofta får sova hela nätter. Men, så är det.
Så sambon och jag har valt att ta varannan natt. Vi byter ”sovsida” varannan natt. Den som sover närmast Julia får gå upp på natten och trösta, sätta in nappen och gör allt annat som behövs. Sen är det lätt att bara dimpa ned i sängen igen efter det. Uppgiften om man sover där är också att gå upp med prinsessan på morgonen när hon vill upp, och den andra kan sova vidare. Om det inte är något jobb el annan sysla som väntar.
Den som sover på ”sovsidan” vet att när man vaknar upp där av att Julia hojtar i sängen, så, kan man lungt vända sig om och sluta ögonen igen.

Det här systemet har funkat utmärkt för oss, men, nu är det snart dax att flytta in i eget rum för damen.
Vi ska testa iaf. Hon behöver oftast lugn och ro när hon somnat för natten. När vi kommer och ska lägga oss, vaknar hon oftast till. Så det är klart värt att se vad hon tycker om att sova i rummet vi vanligtvis brukar leka i.

Lets dance stod på kvällens program.
Annars har vi, som alla andra, storhandlat idag.
Efter att vi plockat in allt i frys, kyl och skåp så beställde vi varsin pizza som vi fick vänta på i 1 TIMMA OCH 10 MINUTER!!! Ååå, vad hungriga vi var sen. Efter 40 minuter ångrade jag mig och ville laga mat själv.

Idag fyller min älskade mamma år.

Jag tycker det är så mysigt att fira familjemedlemmar, det är så självklart att ALLA uppmärksammar just födelsedagsbarnet med både uppmärksamhet, gåvor och annat. Det spelar ingen roll hur gammal man blir. Ärligt talat, visst blir vi alla glada över en sång och en god tårta?
Jag ska inte avslöja här vad hon kommer att få imorgon (hon läser alltid min blogg) men, jag är inte riktigt säker på att hon kommer att förstå syftet med gåvan. *spännande*.

Frågor och svar:

hej! jag undrar försökte du inte slå/försvara dig mot tyskan när hon anföll dig?
Sen undrar jag vad hon skrev i brevet som ni fick via er advokat eller fick ni det hem till er på posten?

Jag minns inte att jag försökte slå tillbaka el försvara mig.  Det jag minns, är att jag blev så rädd.

Vad som stod i brevet som kom till oss, är ingen jag egentligen vill fylla ut min blogg med. Men jag förstår att ni undrar. Brevet var riktat till min sambo och det var ett försök att få kontakt med honom igen. Det handlade om barnet som hon påstod sig hon fött.

har tyskan försökt få kontakt efter besöksförbudet?

Nej, tack och lov.

Hej Emma

Läser din bok om kvällarna. Jag känner igen det du skriver i boken om att ”varför gråter inte jag”. Jag har förlorat 3 av mina närmaste på mindre än 10 år, varav en dotter i magen i 9onde månaden. Dem två andra av självmord. Men jag grät inte, inte försen långt senare, när allt med begravningar och sådant var överstökat, i vissa fall flera veckor senare. Då kom sorgen och tårarna. Har stora svårigheter idag att ta mig i väg till minneslunderna för att det smärtar så. Min dotters minneslund har jag inte besökt på 3-4 år.
Men det är inget fel på ”oss” för olika personer reagerar olika, det finns lika många sätt att reagera som det finns människor på jorden.

Vad ska jag egentligen säga till dig, du har nog fått höra det mesta. Hur som helst har du inspirerat mig till att fortsätta se framåt och inte definera mig själv som ett trasigt offer, utan att jag faktiskt är en glad och social varelse. TACK för att du är du och att du inte är rädd att visa det. Keep up the good work.

Kram E

Det är klart att jag läste sin kommentar! :0) TACK! För den!
Jag är så ledsen för dina egna förluster. Jag blir glad av att höra att vi är fler som har förutsättningar att fortsätta leva efter en el fler tragedier.

Denna historia tycker jag är skrämmande lik din. Kan du känna igen dig i hennes fall?
Nu har hon blivit väckt och fått veta att hon har varit med om en olycka men mer får hon inte veta… Mitt hjärta går ut till henne och hennes familj.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8621787.ab

Men, herre gud! Denna nyhet har jag helt missat!
Jag vet inte om ”känna igen” är rätt ord. Men jag kan absolut tänka tillbaka på min egen situation och fantisera om vad hon känner nu och vad hon tyvärr måste uppleva.
Jag hoppas att hon har stor stötning runt omkring sig. Med det klarar man mer än man tror.

Jag skulle vilja vara där och stötta och hjälpa med det jag kan.

Nu har jag nästan läst ut din bok. Jag har en fråga. Min farmor är nästan blind och hon frågade mig om jag visste ifall din bok finns som talbok ? Jag vet att jag frågat förr, men har kanske missat svaret angående dokumentären: När himmelriket rasar ! Tack för en läsvärd bok som väcker många tankar och känslor.

Min bok kommer ut som tal och punktskriftsbok på biblioteken inom en snar framtid.
Ang dokumentären så håller jag fortfarande på att luska i det. Det är inte lätt någonstans att få tag på de ansvariga där på SVT. Jag lovar att återkomma när jag har ett svar.

Hej, jag såg att en liknande händelse som hände dig hände en tjej i Ekerö i januari, (misshandlad med hammare) vad tänker du om det?

Se mitt svar ovan.
Men, jag det är fruktansvärt att ett vanligt verktyg plötsligt kan bli ett så farligt vapen.
Jag lider med flickan, och med hennes familj. Jag hoppas att de har många människor runt omkring sig. O att de vet att jag gärna ställer upp om jag kan göra något.

Förlåt för att det var så länge sen jag skrev här. Jag tycker jättemycket om att ha dialogen med er alla här, men det finns ju ett liv bortanför datorn också.
Livet är fullt av prioriteringar, det ska städas, diskas, lagas mat, träffa familj och vänner, se på favoritprogram, jobba, sova… ja som ni ser, jag skulle ju kunna hålla på hur länge som helst.

Idag hade jag en dialog med en människa jag träffar ungeför en gång i veckan.
Hon satt med en liten tjej på 5 månader i famnen. Tjejen var trött, och alldeles avslappnad i kroppen.
Vi började därför prata om att det är så otroligt rofyllt att sitta på det sättet med ett barn. Man blir smittad av det lugna, och sinnena skärps på något sätt.
När jag själv sitter så, så upplever jag att jag ser och hör mer. Jag uppmärksammar saker som alltid funnits, men som jag inte ”hunnit” se för att man alltid är påväg någonstans.

Vi förtsatte prata om det här med att ta sig tid. Tex att ligga bredvid barnet när det ska sova för natten tillexempel.
Man läser på olika föräldrafurum, och hör på BVC att man ska träna barnet att sova själv.
Men, då missar man ju det där ögonblicket då barnet kanske känner sig tryggt och öppen för att prata om olika problem och känslor som hör vardagen till.

Jag själv var en av de föräldrarna. Jag tränade mina barn (Max och Saga) att sova själva. Det var inga problem alls. De skrek aldrig för att de blev lämnade. Men, jag hann ju heller aldrig ha den där stunden tillsammans med var och en innan de somnade.
Eftersom jag var ensamstående under en tid också, så prioriterade jag tiden till att städa, diska, tvätta och pusta ut efter dagen.

Idag tänker jag annorlunda.
Julia tycker inte om att bli lämnad i sängen. Då sitter jag där, jag stryker henne över pannan, el bara sitter där och tittar på henne.
Jag KAN inte gör något annat. För börjar jag läsa en bok tex, så vill hon gärna kika på vad jag håller på med.
Utan det är bara att finnas där, öga mot öga och ibland hud mot hud och njuta av ögonblicket.
Jag vet idag att livet kan förändras på 10 minuter. Så den stunden med Julia när hon håller min hand tills hon somnar, el kanske när hon blir större, kan berätta för mig vad som hänt på dagis. Måste jag ta tillvara på.
För det är ju de där stunderna jag minns från Max och Saga… då det bara var vi….

Emma, du verkar vara väldigt motsägelsefull.
Ena stunden skriver du att du inte ägnar tyskan någon tanke för att sen skriva att du tar reda på vad tyskan gör.
Hur går detta ihop för dig?
Inför tyskans placering på Hinseberg, så tog jag reda på allt om hur det är att befinna sig på en anstalt.
Jag gjorde detta för att jag ville vara säker på att hon skulle få ett straff, men också för att vara säker på att hon inte skulle kunna rymma.
Om detta har jag skrivit i boken ”Varför gråter inte Emma”.
Så det är till dessa uppgifter jag hänvisar när jag svarar på frågor om henne. Efter det så har jag inte brytt mig om att ta reda på något mer.
Jag har målsägandeinformation, det betyder att jag får veta om hon kommer att vistas något utanför murarna/stängslen. Det har jag valt för att slippa stöta på henne.

Kommer din bok ut som cd-bok? Jag har tyvärr problem med synen och har svårt att läsa böcker.
Jag har precis fått veta att boken kommer att komma ut som tal och punktskriftsbok.
När detta kommer att ske vet jag ej. Men jag lovar att meddela så fort jag har fått information om det.

Först och främst vill jag beklaga allt som du tvingats gå genom. Min fråga är att när allt det hemska hände, var du tillsammans med en ”T”? Är du nu tillsammans med en tommy? jag hänger inte med:) Önskar dig all lycka till.
I denna kommentar har jag valt att skriva ”T” istället för namnet du skrev.
Men jag ska reda ut detta iaf.
Tommy var min första stora kärlek när jag var 12-15 år.
T är den kille jag var tillsammans med vid händelsen och är även min kille nu.
Så jag är tillsammans med T nu, och är fortfarande vän med Tommy.

Har du medvetet valt att inte visa bilder på Julia? Jag är jättenyfiken på hur hon ser ut 🙂
Vilken bra fråga!
Ja, jag har medvetet valt att inte visa bilder på Julia.
Jag har många anledningar till det. Några av dem är:
Julia kan idag inte berätta för mig vad hon själv skulle vilja. Därför väljer jag att hålla henne utanför tills hon är mogen nog att själv göra sitt val.
Hon måste få vara sin egen, utan att jämt bli jämförd med sin storasyskon. Hon ska ALLTID vara stolt över att vara Max och Sagas lillasyster. Men hon måste få känna att hon är speciell utan att vara ”Arbogamammans nya barn”.
Min sambo har valt att hålla sig borta från media, Julia är en del av honom, och det måste jag respektera.

Hej! Hoppas du inte har något emot att jag ställer två frågor.
1. Jag kommer starkt ihåg dramatiken i arboga, men jag undrar (som jag inte vet), hur tyskan fick tag på Max och Saga? Va de ute eller kanske inne?
Max och Saga var inne tillsammans med mig. Tyskan ringde på dörren, och jag öppnade.

2. Är det inte sorgset att gå in i Max och Sagas rum nu och veta att de inte finns nån Max eller Saga kvar?
Jo, jag tyckte det var jättejobbigt, och det gjorde jätteont!
Om du inte känner för att svara på frågorna behöver du inte!
Kram!

Refererar kvinnorna sina mamma-farmor-mormorroller till din sorg?
Lever de sig in i det fruktansvärda du varit med om?
Vissa gör det, och andra inte. Men, jag kan tänka mig att man, vilken roll man än har, iaf kan vara tacksam över det man själv har när man upplever en sån här sak på håll.

Hej Emma! Först och främst vill jag bara säga att du är en sådan fruktansvärt värdig förebild. Sedan har jag en fråga som jag inte riktigt hittar svaret på…
Innan ni skaffade besöksförbud från tyskan, så skickade hon ett brev till er/din sambo via hennes advokat. Vad skrev hon i brevet? Erkände hon eller påstod hon fortfarande att hon var oskyldig?
Brevet kom via vår advokat Marie Fredborg.
Hon erkände inte, brevet var ännu ett försök att få kontakt med min sambo.

Nu kommer det svar ifrån Nicklas som jag lovade er!

—————————————————————————————

Är han också säker på att rätt gärningsman dömts?
Ja, det är jag

& hur reagerde han då hon häktats?
Det var ju länge sen. Men så vitt jag kan komma ihåg så var frågan om bevisning skulle hålla.
Det var jag ganska nervös över. Men samtidigt var det skönt att de iaf hittat en gärningsman/kvinna.

Hej Nicklas!
Jag undrar hur du har gått vidare efter denna händelsen?
Jag har tagit en dag i taget. Lyssna på mig själv, och gjort det som jag känt att jag behövt för att orka.

Har du gjort på samma sätt som Emma, eller har du känt mer ilska och hat och HUR har du hanterat detta?
Jag har inte gjort på samma sätt som Emma
Jag har känt ilska o hat.
Jag har tänkt tankar som:
Varför barnen? när det var Emma hon ville åt.
Barnen hade ju inte gjort henne något.

Vilken hjälp har du fått?
Jag har gått till en psykolog, men jag kände inte att det hjälpte. Jag visste inte vad jag skulle prata om. Allt kändes som ett tomt vaakum.
Men min familj, vänner och ”A” (mamman till min 2 åriga dotter ) har hjälpt mig mycket.

Hur lever du ditt liv idag?
Jag har en dotter som blir 2 år i Mars som jag har delad vårdnad om. Jag bor själv, och har många planer för framtiden.

Vad skulle du göra om du stod öga mot öga med tyskan?
Det vill jag inte kommentera

Har du läst Emmas bok och vad tyckte du om den?
Jag har läst delarna som handlar om Max, Saga och mig själv i manusformat, innan boken gick i tryck. Vad jag tyckte om detta har Emma och jag pratat om.
Boken i sin helhet har jag inte läst.

Jag undra vad din första tanke var när du allra först fick reda på vad som hade hänt Emma, Max och Saga?
Varför är jag här och inte där. Varför berättade ingen?  Det var en vän till mig som fick göra det.

Varför flyttade du till en annan stad?
Kärlek och nystart

Har du släktingar i den staden?
Nej, men i närheten

Var det inte jobbigt o vara ifrån i sina barn så länge som du var?
Det var inte så länge i och med flyttgörat, jag hälsade på vid ett tillfälle. Emma och barnen kom även ner till mig tills jag kunde börja ha dem boende hos mig.

Hur har de gått för dej efter morden på dina barn?
Se mina svar ovan.

Och har du någonsin känt att de e Emmas sambos fel att detta hänt pga tyskan som haft en liten romans med henne om inte jag e helt fel ute?
Jag och emma har pratat om detta, och de närmaste vet vad jag känner, och det räcker så tycker jag.

Känner du avsky gentemot Emmas sambo då det var han som var målet med dina barns död?
Avsky är fel ord. Men, jag resornerar inte likadant som Emma i den saken.

Till Nicklas.
Det var ju synd att det inte höll mellan dig och Emma. Ni var väl gifta och du tog dig hennes efternamn eller?
Ja, det stämmer.

Var det efter skilsmässan någon fundering på om du skulle få vårdnaden om barnen?
Vi hade gemensam vårdnad, vi var överrens om hur vi ville lägga upp umgänget och hjälptes då åt så mycket det behövdes.

 Hade du haft vårdnaden eller som det traditionellt borde vara, att ni som småbarnsföräldrar hade kunnat leva med varandra åtminstone ett par år till så hade det tragiska inte hänt.

Jag vet inte om du har sett den uppsats jag skrev våren 2009 (innan jag läst Emmas bok och kände därmed inte till fallet så bra). Emma har sett den och har hela. Utdrag följer.

Annonssida för barnartiklar

Efter att ha funderat lite på en service huvudsakligen inriktad till en specifik målgrupp har jag
bestämt mig för att öppna en annonssida på Internet där privatpersoner får sälja och köpa
artiklar för små barn (kläder, leksaker, barnvagnar m m)…

I o m att olika priser för olika grupper gäller kan ju vissa ha synpunkter på denna
särbehandling. Målgruppen är ju gifta under 25 år. Precis som det finns ungdomsrabatter,
studentrabatter och pensionärsrabatter på resor m m har jag också rabatter för min målgrupp.
Jag har tänkt att om man är över 25 år har man generellt sett en högre inkomst än om man är
under 25 år. Det hör också till att har man små barn bör man vara gift och hålla fast vid
äktenskapet…. Därför är det rabatter för just gifta under 25 år. Varför måste då skilda betala mer än andra? SCB (2009) visar en betydande ökning av andelen svenskar i olika åldersgrupper mellan 18 och 50 år som först ingått äktenskap och sedan skilt sig…

Även en verklig händelse ligger bakom min tanke att skilda måste betala extra. Det är ju nu
snart ett år sedan två små barn i Arboga blev dödade. Deras föräldrar hade skilt sig (eller
åtminstone separerat, då de har samma, relativt ovanliga, efternamn utgår jag från att de först
gifte sig och sedan skilde sig). Därefter flyttade mamman ihop med en annan man som hade
haft ett tidigare förhållande (med henne som dömdes för morden). Hade föräldrarna inte skilt
sig (separerat) så hade det tragiska inte hänt.

Nej jag har inte läst den. O förstår inte riktigt hur vi kommer in i bilden vad gäller betalningen på olika saker, då det ligger långt ifrån vår verklighet.

Hej Nicklas!
Jag undrar om du någonsin känt att det var Emmas sambos fel, det som hände?
Se mitt svar ovan

Har du någonsin känt att det är Emmas fel?
Nej, inte emmas fel, men kort efter händelsen resonerade jag att det hade inte hänt nu om jag haft barnen som jag ville. Emma ville att vi skulle han en mjukstart… men jag ville gärna ha barnen längre.
Om jag fått det hade barnen vart hos mig den 17:e mars 2008.
Men det finns ju inga garantier att hon då inte kommit senare när de var hemma hos Emma igen.

Hur mår du idag?
Bra men rastlös

Nu sitter jag och kikar på ”halv 8 hos mig”. Eftersom Julia ofta somnar vid 19.00. Så är det perfekt att gå ut i köket och fixa något gott kvällsfika och sätta sig i soffan och slappna av och titta på när andra människor lagar mat.

Idag har vi vägt lilltjejen. Hon är ju 10 månader nu, och väger 6700gram. Hon är en liten sort. Men jag är inte förvånad. Jag har bara fått små barn.

Nu till lite frågor:

Ps. Håller du även föreläsningar norröver, så långt upp som till södra Norrland? Ds

Tyvärr så är det inget sånt inplanerat. Men får jag en förfrågan så lovar jag att överväga det!

hur tänkte du om att Niklas satt häktad oskyldig i ett dygn?

Jag fick inte veta det förrän samma dag som jag fick lämna det skyddande boendet.
Min reaktion var att jag tyckte otroligt synd om honom eftersom han dessutom anklagats för att ha haft ihjäl sina barn.
Det seplade ingen roll hur osams vi var. INGEN förtjänar att uppelva det han fick uppleva,

Varför kallar du brottet för händelse och morden för sjukdom och naturkatastrof?
För mej låter det som du är i en förnekelseprocess.

Jag är fullt medveten om att jag fått uppleva ett överfall där mina barn blev mördade och jag blev utsatt för ett mordförsök.
Anledningen till att jag kallar det för ”händelsen” är för att jag inte tycker att saker och ting stannar där.
Efter överfallet var det sjukhus, isolering, begravning, rättegång mm. ”Händelsen” är ett namn på allt som överfallet vart och sedan medfört.