Idag har jag vart iväg med dottern så att hon fick träffa jämnåriga barn en stund. Hon är verkligen inte blyg hon inte. Hon kryper upp i andra mammors knän och hälsar på.

Vi har också vart på ett fikabesök på ett café.
Men, där vändes min avslappnande dag upp och ned.
Vid bordet intill oss, så satt det en barnfamilj. De hade en liten kille på ca 3-4 år. O det hade kunnat vart Max som satt där bredvid mig.
Han var så overkligen lik min lilla ängel att jag blev alldeles tagen.
Familjen måste ha trott att jag var sjuk el nåt, men jag kunde inte sluta titta på deras lilla kille.
Just över ögonen så var det som att titta in i min egen sons ögon.
Jag ville bara springa fram och krama om honom. Men förnuftet sade mig, att min hjärna bara spelade mig ett spratt.
Jag blev mest glad… jag blev glad över att titta på honom. Han lekte så lungt med sina saker vid bordet. Som om inget kunde göra honom illa i hela världen. O det är ju så jag vill komma ihåg Max, och så jag ville att det skulle vara,
När jag lämnade cafét så gick jag väldigt nära pojken som tittade på mig och dottern när vi gick förbi. Jag sade hej då… han tittade lite konstigt på mig, men det kändes bra att jag iaf hade sagt det.

Lite frågor

Hej Emma!

Du påstår att man inte blir rik på att skriva böcker. Vad grundar du det på? Hur menar du att författare försörjer sig om de inte får intäckter?

 Du har rätt, visst kan författare försörja sig på att skriva böcker. Allt hänger på vilken avtal man har med förlaget.
Jag förstår det som att ju fler böcker man skriver, ju bättre avtal kan man förhandla sig till.

Jag kan absolut ha fel, men detta är min uppfattning.

 Hej vad skönt att du har det bra jag har fällt många tårar för dina barn och dig. Jag undrar du skrev nånstans att du hörde ett av dina barn på sos samtalet, men sen stod det i boken att dom va medvetslösa? dog dom på sjukhuset båda två? många kramar på dig och dina änglar.

 Max hjärta slutade slå redan i ambulansen. På väg till örebro så lyckades de få igång det så att det slog något enstaka slag. Men, när de parkerade på sjukhuset så ”var det bara ett streck” som de sade på sjukhuset.
Saga klarade sig längre,  de var till och med på väg att operera henne när hennes hjärta inte orkade mer.
När jag satt på rättegången och SOS samtalet spelades upp, så tyckte jag mig höra Max.
Jag kikade på Sambon och han tittade menande på mig. Han hade också hört något.
Vi vet inte idag om det faktiskt var Max. Sambon minns inte att han hörde något när han var i hallen. Men, det KAN ha vart han. Även om han gick in i medvetslösheten igen efter det.

 Vände polisen på dessa stenar med att Thomas hade kommit i gräl med killarna som betett sig illa?

 Jag har inte läst hela förundersökningen.
Så detta kan jag inte svara på tyvärr.

 Hej Emma! Hoppas du har det bra!
Jag har läst ut din bok, och tycker att du är en fruktansvärt stark kvinna. Har även skrivit lite fint om dig och boken på min blogg, om du vill kolla.
Sen har jag en fråga:
Under all den här tiden, vad har varit jobbigast/lättast?

 Du får gärna skriva din bloggadress då, jag kan tyvärr inte se den nu.

 Svårast under denna tid har vart att inse att Max och Saga inte kommer tillbaka.
Än idag kan jag önska att någon kom fram till mig och berättade att de senaste 3 åren bara har vart ett enda stort skämt.
Jag har haft svårt att inse att jag inte kommer att få berätta att jag älskar dom igen.
Men, insikten tar form mer och mer för varje dag i en process.
Jag tror att jag är på andra sidan idag, jag är säker på att jag har insett faktum nu.

 Lättast i detta är att älska de runt om mig som är värda att älskas.