Snart är vi inne i mars.

Månaden mars är ingen favoritmånad för mig.
Allt blir så påtagligt. Så nära. Jag minns vad jag gjorde de där sista dagarna med barnen.

För tre år sedan jobbade min syster Frida i sälen. Vi skulle alla åka dit och hälsa på henne.
Hon hade skickat lite bilder på hur det såg ut där hos henne.

Max ville titta på bilderna om och om igen. Han längtade sååå efter att få åka iväg. han hade fått en bob i julklapp som han skulle ta med. Han såg verkligen fram emot resan med spänning, och pratade om det hela tiden. När han pratade om det stoooora snögubben som han sett på bilden så illusrerade han hur stor den var genom att spänna ut armarna så långt han kunde, spänna ut bröstet och ställa sig på tå för att bli så lång som möjligt.

Ja, Mars medför många minnen. Det var nu i början av mars som barnen åkte till sin pappa och hälsade på i motala för första gången. Det gick jättebra, och jag visste (trodde) att vårt liv från och med nu skulle bli lite lugnare och mer förutsägbart. Jag trivdes med mitt nya liv, sambo, hus och allt annat.

Inte kunde jag tro att det plötligt skulle vändas upp och ned på allt….

Hur tillbringar årsdagen då?

Förra året sände vi upp ljuslyktor/ballongen på en fotbollsplan i Arboga. Det var över 50 ballongen som svävade på himmlen klockan 19.07. Precis 2 år efter händelsen.

(Bilden kommer ifrån en hemsida)

Min tanke är att vi ska göra samma sak detta år.
Men, jag kan inte förvänta mig att alla vill sörja Max och Saga år efter år.
Så jag tänkte mig en annan vinkel.
JAG kommer att finnas där på fotbollsplanen med mina två ballonger för Max och Sagas skull.
Men, någon annan kanske vill finnas där för någon annan avliden också…
Vi kanske kan göra det till en manifestation för alla våra avlidna/saknade anhöriga?