När jag i förra veckan var på Your life kvällen så hade jag ett tåg att passa, och jag visste att jag inte kunde stanna hela kvällen.

Efter pausen (då jag signerade min bok) så intog jag därför inte min plats som var längst fram. Jag ville inte bryta koncentrationen från scenen genom att resa mig och gå mitt upp i alltihopa.
Jag ställde mig därför långt bak längst väggen och följde allt som hände. En liten bit ifrån mig så satt det en ung tjej med sin lilla bebis i knät. bebisen var bara några månader gammal. Efter en stund så reste de sig, och stod upp en stund bakom mig.
Som ni märker, så befann sig inte min koncentration på scen längre. Det var så ofattbart vackert. Mamman och barnet gungade i takt till musiken på scen och bebisen tittade nyfiket omkring sig.
När de senare återvände till sin plats, så kom jag på mig själv med att nästan stirra ut dem. Jag kände mig riktigt oförskämd, och tvingade mig själv att koncentrera mig på scen.

Här om dagen damp det ned ett paket i brevlådan, och här knyts säcken ihop med vad jag berättade om nyss.
Tjejen jag hade stått och tittat på denna kväll, och som även skickat ett paket till mig var samma tjej.

Hon heter Catarina Hurtig, och detta är hennes första bok, som jag fick äran att läsa, och även få signerad.
Att hon skickade mig boken var en roligt slump, jag är, utan att hon visste det, barnsligt intresserad av kungafamiljen och allt som hör till. Så jag ska absolut läsa boken.
Catarina har även skrivit en till bok som heter ”HKH Viktoria”. Om jag gillar denna bok, så ska jag läsa den andra också.

 

Idag har vi vart och hälsat på Max och Saga på kyrkogården. Det är såååå mycket snö där! Det gick inte att ta in vagnen till graven. Så Julia fick stå och vänta på oss ute vid stora gången. Som tur var så sov hon ändå.
Jag hade tagit på mig bra med kläder, så jag satte mig ned framför graven och började gräva fram mina  änglars viloplats. Jag fick fram ljus, lyktor, blommor och massa annat. Jag ställde iordning det. Men, en ljuslykta hade frusit fast i marken. Då satte sambon ned blommorna vi hade med där, och ”planerade” med snö så att det skulle stå stadigt.
När vi gick därifrån så pratade vi om vilken tur vi haft som fick (valde) en sån fin plats till dem.
Det ligger precis vid vattnet med bra utsikt och det är otroligt lungt att vara där.

Ett uttryck som jag fullståndigt håller med om är att ”själar aldrig säger farväl”.
Första gången jag hörde detta var på en tändstickask som jag fick av en person som jag tycker mycket om.
Andra gången var här om dagen när jag fick denna finna av snälla Ulrika.

 

För visst är det så… Själarna lever kvar.
O Max och Sagas själar finns ju kvar. Kärleken till dom, kan ju ingen ta ifrån mig.
Deras personlighet, och livet i deras kroppar finns kvar i minnen, bilder och känslor hos mig.
Det är deras kroppar, och framtid som tagits ifrån oss.
Det andra, kan inte NÅGON ta. Då måste ju själarna måste vara eviga….