Vid överfallet/mordförsöket på mig den 17:e mars 2008 så fick jag vissa skador.

Jag blev slagen med en hammare på huvudets högra sida 15 gånger och jag ramlade och bröt handleden vid fallet.

Handleden lider jag inte alls av, och har aldrig gjort. Jag har inte kännt av det över huvudtaget, efter som den största läkningsprocessen pågick under tiden jag var nedsövd och påverkad av mediciner på sjukhuset.

Men, de 15 slagen i huvudet medförde att mitt ben innanför höger öga blev krossat. Benbitarna låg och skavde på ögat, och detta har medfört en liiiten synnedsättning. Jag använder linser idag, men på båda ögonen, för att synen på det andra ögat var också någolunda nedsatt redan.

Mitt öra fick ta emot något slag, så detta delades. Sjukhuspersonalen sydde snabbt ihop det, och idag syns det knappt. Jag är lite spetsigare på det högra örat bara.

Men, det värsta är nog min hörselnedsättning, och min tinitus.
Jag hör inte riktigt vart ljuden kommer ifrån när jag är i ett rum, och jag måste ofta säga ”va” ”ursäkta”. Jag vill helst se den som pratar för att kunna läsa på läpparna och se kroppssråket när denna pratar.
Det värsta som finns, är när någon ropar på mig, och jag tittar åt fel håll. El när någon säger något till mig, och jag tittar på fel person och svarar.

Men, anledningen till att jag skriver detta, är för att jag tänkte berätta för er att jag nu ska genomgå en operation inom en snar framtid.
En doktor har lovat mig att göra det han kan. han ska vara någon expert på just detta.
Han vet inte om han kan hjälpa mig, för han har inte kunnat sätta finget på vad det är som inte funkar i örat. Han behöver gå in i örat genom kirurgiskt ingrepp och titta innan han kan bestämma sig för åtgärd.
Min fråga då, var ju självklart: Kan det blir värre.
Han sade att han lovade att det inte kunde bli värre, men att det inte fanns några garantier på att det skulle bli bättre heller.
Så jag chansar. Jag är inte rädd för att opereras. Men, jag ställde en sista fråga. Banal kan tyckas. Men för mig var det viktigt: Måste jag raka av mig håret?

Nej, jag behövde inte det, han kunde operera ändå.

Hår, och hälsa kan väl ändå inte höra ihop kan väll tyckas?
Men, jo, för mig var det jättejobbigt när jag vaknade upp utan hår där efter händelsen. Självklart var det ju inget alls mot det andra jag hade förlorat. (mina barn)
Jag hade kunnat leva resten av mitt liv utan både hår, armar och ben om mina barn hade fått leva.
Men, nu var det som det var, och att någon annan bestämmt sig för att ta mitt hår, utan att först prata med mig, var konstigt. O under tiden det växte ut undvek jag många gånger att se mig i spegeln, för det påminde mig gång på gång om allt det hemska och jag kände mig än mer naken och utlämnad. 

Så, om någon vecka ligger jag på operationsbordet, och jag hoppas hoppas på det bästa.
Jag har redan provat ut en hörapparat, men jag bokade av min sista tid innan den skulle tillverkas. För jag VILL inte ha det än. Jag vill prova med alla andra altenativ först.