Förlåt för att det var så länge sen jag skrev här. Jag tycker jättemycket om att ha dialogen med er alla här, men det finns ju ett liv bortanför datorn också.
Livet är fullt av prioriteringar, det ska städas, diskas, lagas mat, träffa familj och vänner, se på favoritprogram, jobba, sova… ja som ni ser, jag skulle ju kunna hålla på hur länge som helst.

Idag hade jag en dialog med en människa jag träffar ungeför en gång i veckan.
Hon satt med en liten tjej på 5 månader i famnen. Tjejen var trött, och alldeles avslappnad i kroppen.
Vi började därför prata om att det är så otroligt rofyllt att sitta på det sättet med ett barn. Man blir smittad av det lugna, och sinnena skärps på något sätt.
När jag själv sitter så, så upplever jag att jag ser och hör mer. Jag uppmärksammar saker som alltid funnits, men som jag inte ”hunnit” se för att man alltid är påväg någonstans.

Vi förtsatte prata om det här med att ta sig tid. Tex att ligga bredvid barnet när det ska sova för natten tillexempel.
Man läser på olika föräldrafurum, och hör på BVC att man ska träna barnet att sova själv.
Men, då missar man ju det där ögonblicket då barnet kanske känner sig tryggt och öppen för att prata om olika problem och känslor som hör vardagen till.

Jag själv var en av de föräldrarna. Jag tränade mina barn (Max och Saga) att sova själva. Det var inga problem alls. De skrek aldrig för att de blev lämnade. Men, jag hann ju heller aldrig ha den där stunden tillsammans med var och en innan de somnade.
Eftersom jag var ensamstående under en tid också, så prioriterade jag tiden till att städa, diska, tvätta och pusta ut efter dagen.

Idag tänker jag annorlunda.
Julia tycker inte om att bli lämnad i sängen. Då sitter jag där, jag stryker henne över pannan, el bara sitter där och tittar på henne.
Jag KAN inte gör något annat. För börjar jag läsa en bok tex, så vill hon gärna kika på vad jag håller på med.
Utan det är bara att finnas där, öga mot öga och ibland hud mot hud och njuta av ögonblicket.
Jag vet idag att livet kan förändras på 10 minuter. Så den stunden med Julia när hon håller min hand tills hon somnar, el kanske när hon blir större, kan berätta för mig vad som hänt på dagis. Måste jag ta tillvara på.
För det är ju de där stunderna jag minns från Max och Saga… då det bara var vi….