Idag har jag vart i Växjö domkryka och föreläst för brottsofferjouren.
El nej, man kanske inte kan kalla det att föreläsa. Eftersom jag bara höll ett tal på ca 15 min.

Cermonin började med att alla fick tända ett ljus för alla el något specifikt brottsoffer. jag tände för Max och Saga såklart.
Efter ljuständningen följde en massa fin musik och fina människor som talade om viktiga saker. Sen blev det min tur.
Jag blev så tagen av stunden, allvaret och stämmningen att jag hade svart att tala. jag hade svårt att fokusera på att ge 100%, så jag hittade inte orden riktigt som jag brukar.
När jag gick av scen så kände jag mig inte riktgit nöjd. För jag hade velat göra så mycket mer.

När jag nu kom till hotellet, så ringde jag upp sambon, han håller på mycket med teater och sång. Min första fråga var: Hur gör man när man inte känner sig nöjd med sin prestation i ett offentligt sammanhang.
Min känsla just då var: Jag vill vrida tillbaka tiden och prestera bättre!

Min sambo svarade: När du går på en konsert så kan du ju säga ”det var bra, men inte lika bra som förra gången” så måste det ju få vara. Att man inte kan vara bra jämt.

han hjälpte mig lite med svaret. Men när vi lade på så kände jag mig fortfarande lite besviken på mig själv.

Det var ju så många som hade kommit, några hade sett mig förut, och visste ju att jag kunde bättre. De hade ju sattsat en del både tid och pengar på att jag skulle få komma och delta.
Men trots min egen känsla, så fick jag varma applåder och många kramar och värmande ord.

Kanske är det bara jag…. kanske var det bra ändå? Kanske hade jag en dålig dag, och förväntade mig för mycket av mig själv? kanske var det bra för mig att veta om att mina känslor kan ta över ibland.
För det var nog vad som hände…. att jag blev så tagen av stunden, att jag helt tapade fokus. Mitt fokus låg någ där Max och Saga finns idag. Idag var jag hos dom när jag stod där framme i kyrkan….

Nu lite frågor och svar

Varför har du sådant behov av att synas i media hela tiden. Det är hemskt det du varit med om
men räcker det inte nu? Du ältar ju detta i absurdum i media. Att du vill föra dina barns minne vidare kan jag mer än väl förstå men gör det gärna ihop med dina nära och kära som man brukar göra. Man uttnyttjar inte sina barns död för att bli rikskändis. Vad vill du uppnå att komma i historieboken eller bli rik? Lite osmakligt sätt att bli känd på.

Din fråga var om jag vill komma i historieboken el bli rik.

Mitt svar är:
Nej, jag vill inte komma i historieboken.
Om det är rik på pengar du menar, så är svaret också nej. 
Men, om frågan var om jag vill bli rik på kärlek och erfarenheter så är svaret ja.

Jag respekterar din åsikt.
Men, jag vet att alla sörjer olika. För vissa så är inte att sörja med sina nära det rätta sättet att ta sig ur en tragedi. Jag har hittat mitt sätt, och jag tänker fortsätta sörja så eftersom det ger mig viljan att leva vidare.

Har skrivit förut. Nu har jag kommit lite längre i boken, den sträckläser man inte. Man blir så berörd av den.Att tyskan är sjuk räcker inte att säga, det finns inte ord för vad hon är. Men denna bok väcker mera frågor hos mig.
Hur klarar man en sån här sak ?
Jag kan inte tala för hur alla ska göra. Alla är individer och måste göra det som känns bäst just då, för just dig. Men om man lyssnar på sitt hjärta och ser till att ta hjälp av sina nära, så har man goda förutsättningar till att orka.

Hur orkar man leva vidare ?
Som sagt allt är så individuellt. Men jag själv orkar för att det finns så mycket kvar i livet att älska och vara tacksam över. Om jag skulle lägga mig ned och dö jag med, då skulle jag gå miste om allt.

Det du och Tomas gått igenom är så fruktansvärt att man inte fattar hur ni kan leva överhuvudtaget ?
Vi har kärleken kvar.
Hur orkar man resa sig efter detta ?
Man orkar för att man VILL leva vidare. Ibland är det jobbigt, och då tillåter jag mig själv att vara nere för ett tag.

O här kommer nästa fråga:

Vad tror du själv det kan bero på att du lockar mest kvinnor?

Kanske för att kvinnorna identifierar sig med mig i min mammaroll.

Hej Emma!
Appropå (hjärn)spöken…
… tror du på ”spöken”, jag menar det som händer efter döden, att vissa avlidna personer har svårt att släppa taget och finns kvar som spöken? Jag tittar på Det okända (på kanal5) och blir förvånad att det faktiskt finns aktivitet hos vissa och att det finns medium som kan prata med döda. Tror du på detta? Och har du isåfall tänkt tanken att besöka ett medium för att genom denna personen få kontakt med Max och Saga?

Jag har längre velat prova på att gå till ett medium. Men jag är rädd att hon/han känner igen mig, och säger det som de antar att jag vill höra.

Jag vet inte om jag tror på det, men det vore spännande att testa.
Jag vet inte heller vad jag tror om spöken osv. Jag tror på det jag vill tro på, och jag tror att själarna finns kvar på något sätt. Men jag tror inte att det har möjlighet att förmedla sig.

Hej Emma! Jag hoppas att du inte tar illa vid dig men jag har några frågor till dig efter att ha läst din bok och grävt djupare i fallet…
– Vem var det som hälsade på er/din sambo kring lunchtid samma dag som mordet skedde?

Ingen hälsade på oss den dagen.

– Vem är Elisabeth? Hennes namn har dykt upp vid fler än ett tillfälle.

Elisabeth? Nej, nu hänger jag inte med på vem du pratar om… ??

– Hur kan du vara säker på att det är tyskan som är skyldig när du beskrev en helt annan person i förhören?

Jag minns vem som fanns där utanför dörren, och i min hall den kvällen. Det vara samma människa som jag senare såg i rätten.

Jag gjorde förhören så gott jag kunde utefter mitt tillstånd just då.