idag har jag en jobbig dag.
Jobbig på ett konstigt sätt. Jag har inte känt såhär på många många månader.

Jag har liksom gått och kikat bakom ryggen på mig själv hela tiden. Värst har det vart nu på kvällen när jag var ensam en stund. Jag vågade inte stå och diska klart disken jag hade. För det kröp i hela mig och jag fick precis samma känsla i kroppen som sekunden innan tyskan slog mig den där kvällen.
Jag hör ljud hela  tiden, (som förmodligen är grannarna) . Men det är lite otäckt.

När det är såhär försöker jag ”ta mig själv i kragen” o säga till mig själv att det ju inte är något att oroa sig för.
Jag är ju bara löjlig, och det är ju hjärnspöken.
Jag spekulerar inte så mycket i varför det kommer just nu. Utan jag försöker att bara acceptera läget och ta det som det är. jag kommer att må bättre snart igen.

Hej, jag bekagar din förlust extremt mycket. Nu till min fråga (kanske lite dum då det finns viktigare saker i världen) men, hur gjorde ni med huset? alltså det hus ni bodde i när tyskan tog dina barn ifrån dig.

Tack och lov så var det ”bara” ett hyreshus vi hade.
Det innebar att vi bara behövde skriva på ett uppsägningskontrakt för att bli av med det.
Vi fick jättebra hjälp av byggnadsfirman lundh som ägde huset.
De städade åt oss så att vi slapp göra det själva och stöttade oss i allt vi ville göra.
Huset är ommålat idag, och det bor en ny familj där.

Använder du nämnda mailadress till annat än beställningar av din föreläsning? Eller är den ämnad bara åt det och du har andra mailadresser också?

Du är väl en ganska ”jagad” person? Du har väl skyddad bostadsadress t ex? Du har väl hört om spam och annan skräppost? Det står om det på http://sv.wikipedia.org/wiki/Skr%C3%A4ppost. Alltså är du inte rädd för sådant när du visar din mailadress såhär öppet?

Den mailadressen skapade jag i samband med att jag startade mitt företag.
Så den är avsedd för föreläsningarna.
Jag ser inte mig själv som en ”jagad” person. Men, ja, jag har skyddade adressuppgifter. Men mailen kan jag byta ut när som helst om jag skulle känna obehag på ett el annat sätt.,

Är en tjej från V-ås som är full av beundran för dig. Jag har en god vän som precis mist sin make i en hemsk lavinolycka, de har två små barn. Jag försöker stötta henne så gott jag kan och visa att jag finns där. Men, det är svårt att veta vad som är bäst….jag är lite rädd för att höra av mig för mycket nästan. Finns det några råd du kan ge, vad man till exempel INTE ska göra/säga till en person i sorg?
Många kramar Helena

Oj, jag beklagar verkligen det du och din vän fått utstå.
Mitt råd är att vara dig själv i alla lägen. Förmodligen är hennes värld så upp och nedvänd ändå. Så att få något (du) som är ”normalt” är ofta en trygghet man kan klamra sig fast vid.
Du kommer aldrig kunna säga de där orden som gör allt bra igen. O det vet hon också att du inte kan. För ur dina ord kan hon inte få tillbaka sin make. Men, det hon kan få genom dina ord är en vän som hon är van att ha. Något som fortfarande är tryggt i allt kaos.
Det finns inga ord som kan läka såren. Du kanske inte behöver säga något… bara vara där.
Om du slutar finns där psykiskt el fyskiskt så kan DET vara något som gör sorgen värre.
Men glöm för den skullen inte att tänka på dig själv också. Du kan inte få din vän att vara stark om inte du själv är hel först.

Jag har ju berättat förut om min öronoperation.

Mina öron mår nu bra. Jag droppar fortfarande droppar i öronen varje kväll, och sover med en ”piratlapp” på örat.
jag tycker mig inte märka någon skillnad, men jag kan inte förvänta mig något förrän om 3 månader.

Två veckor efter ingreppet så började jag fundera. När skulle jag igentligen höra av mig till försäkringsbolaget om att jag gjort detta? Så att mitt ärende kunde avslutas och skickas vidare till brottoffermynigheten. Som i sin tur beslutar om skadeståndsutbetalning.

jag ringde försäkrningsbolaget. De ville att jag skulle höra av mig ett år efter avslutad operation. Inte förrän då kunde de göra en bedömning. 
Ett år efter operationen skulle innebära ca 4 år efter händelsen och 3 år efter att domen vunnit laga kraft.
Kunde verkligen brottofferjouren gå med på att det skulle ta så lång tid? 
Någonstans i bakhuvudet fick jag för mig att man har 3 år på sig efter domen med att få skadestånd. Då skulle det alltså vara för sent när försäkringsbolaget avslutade ärendet…

men, ack så fel jag hade.
När jag ringde upp brotsoffermynigheten så förklarade de att eftersom jag redan skickat in ansökan så har jag tio år på mig att göra kompleteringar. Alltså, försäkrningsbolaget kan ta sin tid på sig. Det gör inget.
O vet ni… jag önskar att jag inte får nå pengar… för då innebär det att jag fått tillbaka min hörsel! :0) 

 

Igår så såg sambon och jag på barnprogram. :0) Självklart satt lilla Julia med. Men, hon är inte så nyfiken på tv.en än som tur är.

programet hette ”flygande mattan” tror jag, O där sjöng de ”jag är en gummibjörn”.
Ååå vad vad vi satt och fantiserade om Max och Saga under tiden.
Spontant sade vi att ”Max hade hoppat och studsat som en tok här framför tv.en om han var här”
men, i nästa andetag kom vi på att: ”Nej, han skulle ju vara 7år… men kanske inte tycker om gummibjörnar då?”

Det är inga ledsna miner när vi minns dem på detta sätt. jag saknar dem inte mer. Utan jag ler vid minnet av dem. Det liksom bubblar i magen av skratt när jag fantiserar om hur Max hade dansat till sången.
Det slutar så klart med en känsla av sorg över att de inte fick uppleva detta. men, jag saknar dem lika mycket som jag gör hela tiden.

Ååå vilket härligt väder det är idag. Jag har längtat så efter våren och sommaren, och nu är den här!

Julia började gårdagen med att spy på förmiddagen. Magsjukan var ett faktum. Men som tur var kräktes hon bara tre gånger. Sen dess har hon haft feber och sover mycket.
När hon sov en sväng nu på förmiddagen satte jag på den elektroniska barnvakten, sen gick sambon och jag ut på framsidan och grillade korv.

Jag önskar såklart att jag själv kunde ta sjukdomarna från min lilltjej för att skona henne. Men, det är bara att acceptera faktum att hon kommer tvingas ha många sjukdagar under sin uppväxt.
Så jag ska erkänna, jag tycker det är otroligt mysigt. Att få pyssla om, skämma bort, och kura ned sig i soffan med en febervarm liten kropp i sin famn.
resten av världen stannar liksom upp på något sätt och håller andan. Det är bara att vänta ut infektionen och göra det bästa av situationen.

Julia är otroligt fäst vid sin pappa. Hon väljer gärna honom framför mig när det ska mysas. Men, när hon är febrig orkar hon inte protestera. Då lägger hon sitt lilla huvud mot min bröstkorg och tittar upp på mig med sina glansiga ögon.
Jag menar inte att jag längtar efter dessa tillfällen. Jag njuter mycket mer när jag ser henne vara frisk och allert. Men, det finns något speciellt med dessa tillfällen…. O jag passar på att njuta.

Jag minns så väl när min lilla prins var sjuk.
Max hade under sina nästa 4 år MÅNGA febertoppar. Läkarna kunde för sitt liv inte hittat felet.
Helt plötsligt hade han 40,2 grader. O ibland yrade han läskigt.
Inge snor, inte ont, inte sjuk på något annat vis alls.
Detta hände ca 9-12ggr om året. O sen vips så var det borta, ibland på en timma.

Vi lärde oss att acceptera det. Han verkade inte lida av de mer än att han just då när febern satte in.
Då lade han sig och sov. Han kunde somna vart som helst. Men det han tyckte bäst om, var att vara mitt ibland oss. Han ville gärna ligga på soffan och ha en ”bilar” film på. (Cars). Han tittade inte, men han ville att den skulle vara på.
han ville inte äta el drick något. Jag visste ju att det var viktigt att få i sig vätska när man har så hög feber. Men jag lärde mig att låta honom vara. Eftersom att jag efter ett tag visste han snart skulle bli mycket bättre. O då åt och drack han igen allt på en gång.
Då skämde jag bort honom med milkshake, saft, glass och godis.
Jag har lärt mig från min egen uppväxt att när man är sjuk så får man önska sig vad man vill. Det finns inga gränser. Det är enda gången man får lov att äta hallonbåtar till lunch.
Men salta kex och till och med blodpudding kunde stå på hans önskelista. Min lilla kille. Hoppas att du slipper febertopparna idag och att du får hur mycket ”blodpludding” du vill.

Här kommer lite frågor och svar:

Jag vill börja med att tacka Anna som så fint skrev ett svar på ”varför gråter inte Emma”. Jag log stort när jag läste. Jag är så tacksam att det finns människor med så stora hjärtat och öppet sinne som du verkar ha!
Denna komentar finns att läsa under ”kommentarer”

 Vad jag har förstått av den tillgång på information som tyskan har, så vet hon antagligen inte att du och T fortfarande är tillsammans och lyckliga och nu även fått barn ihop. Där hon sitter så kanske hon håller sin sjuka fantasi på att få tillbaka honom vid liv, genom att tänka att ni gjort slut osv. Hade det inte varit bra att någon gång i framtiden kanske se till att hon får veta t.ex. att ni har barn och har gift er (om ni gjort det då alltså ;)) så att hon kan släppa detta och gå vidare, kanske till och med erkänna? Jag tror att hon inte erkänner för T’s skull. Och att hon har rätt grava vanföreställningar, eftersom hon trots allt ni alla har gått igenom ändå försökte ta kontakt med T igen via brevet till er.
Förlåt om frågan är dum eller känslig, hoppas du förstår hur jag menar. Kram!

Tack för att du delar med dig av dina tankar och funderingar.
Som svar på din fråga om det inte hade vart bra att i framtiden berätta för henne om oss. Så är mitt svar: Nej, jag vill inte delge henne något information alls om oss. Jag vet inte vad hon tror el vet om oss idag. O jag vill inte ödsla min tid på att ta reda på det heller.
jag vet inte vad som skulle vara ”bäst” för framtiden. Men, som jag svarade i inlägget ovan. Så koncentrerar jag mig inte på vad som KANSKE händer i framtiden. Utan istället på vad som händer här och nu.
Det kanske låter naivt. Men, då vet jag att varken jag el någon annan kommer att ångra sig i framtiden.

 Har även lite frågor till dej, om du orkar svara:
Ser du mycket likheter mellan Julia, Max o Saga? Är hon väldigt lik någon av dom, i sätt o utseende?

 Jag är verkligen ledsen över vad du tvingats gå igenom. Jag tog inte med hela inlägget här pga det blir så långt. Men det går att läsa under komentarer.

Nu till dina frågor.

Julia är lik både sin syster och sin bror. Men på många olika sätt. Men ändå är hon helt sin egen. Jag kan inte se Max och Saga i henne när jag bara har henne framför mig. Men, när jag sedan tar fram ett kort så kan ingen ta miste på likheten. Men, som sagt, ändå så har hon verkligen sitt eget utseende och personlighet.

Säkerligen en underlig fråga, men vad har varit mest jobbigt för dej, barnens begravning eller alla rättegångar? Det är självfallet inte jämförbart på något vis, men…vad har tagit dej hårdast att gå igenom?

Jag kallar ju hela alltihoppa för ”händelsen”. Jag sätter det sammligsnamnet på det för att jag inte kan dela upp det. Allt flyter ihop på ett el annat sätt. O då även känslorna. Så det som har vart svårast var att gå igenom allt utan Max och Saga vid min sida. Inte deras begravning el mötet med tyskan i rätten el något annat. Allt har vart jobbigt på sitt sätt. Men att tvinga göra allt utan mina två älskade barn har vart svårast och har tagit mig hårdast. O det är ju något som kommer att fortgå resten av mitt liv. Eftersom att de aldrig kommer att komma tillbaka. Men, jag har hittat ett sätt att hantera det. Jag kommer aldrig bli 100%lycklig. Om jag vaknar och är 98% lycklig så är det fullkommligt för mig.
2% kommer alltid fattas.

Hej Emma!
Har du någon gång funderat på vad som skulle hänt om du inte öppnade dörren, typ att tyskan kanske skulle gått därifrån eller vem vet haft sönder fönstret och hoppat in där? Är det något som du har tänkt på?

Nej, alla OM tankar har jag tvingat mig själv att lägga åt sidan. Det skulle jag bli galen av att tänka på. Det finns många saker som jag kunnat göra annorlunda. Men det finns ingen mening med att älta det. Mycket gick hennes väg. Men andra saker gjorde det inte. Tex att jag överlevde och kom ihåg henne.
Nej, om jag skulle älta sådana saker så skulle jag ju indirekt lägga sjuld på mig själv. O det är bara en människa som kan klandras för detta, och det är hon.

 Vidare så undrar jag om tyskan presenterade någon rimlig förklaring till varför det inte va hon som hade gjort detta utan någon annan som hatade dig och dina barn? Du vet som man ser på TV att de har en annan rimlig förklaring till vem som kunde gjort det.

Hon hävdade att hennes besök här gick ut på att gå ut till ”Halvards borg” (en fornlämning precis utanför Arboga). För att studera den och även ta kort. Hon skyllde inte på någon annan människa.

Hittade de dna på hennes kläder nån gång eller annan teknisk bevisning?

Inga kläder el DNA hittades . Men, ett fotspår i blod hittades. Dessa var från ett par skor som fanns i hennes ägor. Men plötlsigt var borta.

Åh, här i skövde, där jag bor 🙂 Var det bara dessa yrkesmänniskor som fick chansen att lyssna på dig?

Ja, tyvärr så var det bara dessa yresmänniskor som fick lyssna på mig denna gång. Men jag kommer gärna tillbaka och träffar er andra också.
Min föreläsning går att beställa på denna mailadress: jangestigemma@gmail.com

 

Min dator har gått sönder.Därav min otroligt dåliga uppdaterng.

I tisdags var jag till Skövde och föreläste. Först träffade jag polisen och sedan var det BOJ.s medlemmar som lyssnade på mig.
Under dagen träffade jag alltså:

• Utredande poliser
• Poliser som jobbade på ”golvert”
• Chefs poliser
• Åklagare
• Målägandebiträden
• Nämndemän
• Jurister
• Vittnestöd

och många många fler.

Det var verkligen en upplevelse för mig. Jag kände att jag pratade till sådana
som kan förändra saker och ting i framtiden. El kanske behålla det som är bra.

Min dator funkade under föreläsningarna. Men, dagen efter när jag var hemma. Så hade
fläkten i datorn givit upp.
Så nu måste jag söka efter en ny som även passar ihop med det min plånbok har att erbjuda!
Så ha tålamod! Jag kommer att blogga mer så snart jag funnit mig en ny kompis (dator)

Idag satt jag med Julia framför datorn.
jag slog in you tube och visade henne ett klipp med ”snappi” (krokodilen).

Henne storebror Max ÄLSKADE verkligen det djuret, och jag ville visa Julia samma sak, för att se hur hon reagerade och för att få henne att på något sätt lära känna sin storebror.

Julia som annars inte alls tycker om att sitta i knät och bara sitta still, satt HELT blickstilla under tiden som krokodilen sjöng sitt ”sniii sna snappi”…..Hon hade ett gulligt leende i hela ansiktet, och ibland tittade hon på mig som om ”mamma det här gillade jag”.
När krokodilen tystnade slog hon ut med händerna som när vill visa att någon var slut, och sedan började hon gnällande åla sig i min famn för att komma närmare datorn.
Jag bestämmde att det räckte med ”skärmtid” för henne. Så vi gick ned på golvet och sjöng om ”imse vimse spindel” istället.

 

 

Varför rakade de av dig håret? Var det för att kunna operera dig i huvudet eller för att det är enklare att sköta på sjukhuset?

 De rakade av mig håret för att de skulle operera.

De öppnade mig från öra till öra. O lyfte bort huden från benet för att komma åt och sätta allt tillrätta igen.

När förstod du att barnen var döda på riktigt? Hur reagerade du då? I intervjun sa du till polisen att någon sagt det till dig men att du då inte trodde dem.

 Jag tror att jag förstod det när jag faktiskt såg dem. Men, jag ville inte riktigt tro det då heller. Jag sade att de såg ut som dockor. O det var nog ett sätt att skjuta sanningen ifrån mig.

 Insikten om att de var döda sjönk nog in sakta men säkert. Ju mer jag förstod att de faktiskt var borta, ju mer illa mådde jag, och började spy istället för att gråta och skrika.

Emma, Emma, Emma. Du anar inte hur mycket jag beundrar dig. Jag blir så fascinerad över allt som du gör, med plugg, föreläsningar, Julia m.m. Att du bara orkar! Jag fick hem din bok i veckan och den fångade mig på en gång. Var det ett svårt beslut att skriva ner allt i bokform?

 Oj, tusen tack för dina fina ord och beröm!

Jag tar tillvara på varje dag som kommer, och ibland ska jag erkänna att jag har alldeles FÖR många järn i elden samtidigt. Men, det är så jag trivs att leva.

Nej, det var inte svårt alls att ta beslut om att skriva en bok.

När jag fick frågan så tror jag bara att jag funderade i någon sekund, och sedan sade jag ja.

Jag ville så innerligt få Max och Sagas historia nedskriven på papper så att den aldrig försvinner även om vi som kan berätta om dem en gång kommer att göra det.

I och med boken har jag låtit deras minne bli något som kommer att leva i evigheter.

 hej! har följt din blogg ett tag nu å vart jätte rörd av händelsen med dig å dina fina barn. Följt dig i massmedia hela tiden å har beställt din bok…har du själv sett dokumnetären om händelsen på sidan du hänvisade ?? och vad tyckte du då du fick veta att dom gjorde en film om det hela?

Ja, jag har sett dokumentären. Jag deltog ju själv i den. Så det var helt på minna villkor allting.

Jag tycker att det är bra att de belyser saker som händer i samhället så jag hade inget alls emot att de vill göra en dokumentär om det.

 Du har säkert fått denna frågan tusen gånger om men jag ställer den ändå, har du någonsin fått ta del av ett erkännande av tyskan eller nekar hon till allt? När barnen och brottet nämndes i rättegången hur verkade hon enligt dig då? Förstår ju att du led av att sitta i samma rum som personen som berövat dig dina barn.

Nej tyskan har aldrig erkänt det hon gjort. Hon förnekar än idag.

I rätten så verkade hon ganska oberörd av allt som hände runt om oss.

Min advokat frågade henne rent ut ”har du dödat Max och Saga”. Hon svarade nej….

 

 

Oj, jag skrev nyss ett långt blogginlägg. Skulle bara lägga in bilderna. O då var allt borta. Ååå vad besviken jag blir!

Nu gör vi ett nytt försök.

————————————————-

Jag har ju vart borta från bloggen i några dagar. Som jag berättade förut så har ju årsdagen av mina två änglars bortgång vart.
Jag har spenderat dessa dagar med vänner och bekanta.
På något konstigt sätt så ser jag till att ha huvudet fullt av planering, och händerna fulla av saker att göra runt dessa dagar. jag tror att det är mitt sätt att hantera det som gör ont. har jag mycket runt omkring mig så behöver jag, och hinner jag inte känna så mycket.

På torsdagen runt lunch, så åkte jag till sjukhuset för att ta bort mitt bandage.
jag hade tagit med mig en borste och en mössa. jag hade ju inte tvättat håret sen innan operationen och jag skulle inte ha tid att göra det heller.

När jag kom in hos doktorn och han lättade på bandaget så kändes det så lätt.
Jag fick lägga mig ned och han plockade ut ”packningarna” som satt djupt där inne. Sen tog han bort stygnen som satt bokom örat.
När han var klar så frågade jag: ”-Var det inte mer?”
”Oj du låter besviken” sade han….
Nej, självklart var jag inte besviken. Snarare lättad. Jag hade ju tänkt mig att det både skulle göra ont och vara extremt obehagligt.
Nu har jag andra restrektioner än förut:

Jag får lyfta nu, men inte mer än Julia väger.
jag får gå ut och gå på promenader, men inte anstränga mig mer än så.
Jag får ABSOLUT INTE riskera att få minsta vatten i örat.
Jag skall droppa droppar i öronen 2 ggr om dagen och sedan linda mitt örat med något som kan liknas vid en sönderklippt tangatrosa på nätterna.
Sist men inte minst så frå jag inte ramla (jag sade att detta inte var något jag direkt hade planerat att göra ändå)

Jag ska gå såhär i 6 veckor nu. Då ska jag in igen för att rengöra örat och efter det får jag börja leva som vanligt igen. Men resultatet ser vi inte förrän om 4 månader. Då ska jag in och göra ett uppföljnings-test.

Doktor förklarade igen vad de gjort. Han sade att det på något sätt byggt med byggklossar inne i mitt öra. Och nu är det upp till mig och se till att tornet inte ramlade.

Såhär ser baksidan av mit öra ut just nu:

När jag gick därifrån besökte jag en toalett, kammade mitt hår, satte på en mössa, och sedan åkte jag mot Arboga.
På biblioteket i Arboga var mina föräldrar. De hade hjälp mig att förereda flaggvisningen vi tillsammans skulle ha. De hade hunnit med att sätta upp flaggor, duka upp fika, lägga fram brochyrer och sätta upp skyltar på väggarna.
Så för mig var det bara att invänta besökarna.
Det blev en fin eftermiddag med många bra möten.

                  

Klockan 18 plockade vi ihop allt, och begav oss till kyrkogården.
Där tände jag två ljus för min änglar. När jag stod där, så pratade jag med dem i tankarna. Jag önskade så att de kunde höra mig.
En vän sade en gång att ”herre gud, vi lever faktiskt på 2000-talet, någon borde ha uppfunnit en tidsmaskin” vi skattade åt det då. Men, nu när jag stod där vid graven och kollade på bilden av mina två små barn, så var det min högst önskan att jag hade en tidsmaskin. Att kunna åka tillbaka 3 år i tiden. Då vi precis hade ätit klart maten och förmodligen börjat göra oss klara för natten. Där och då hade jag kramat om mina små så mycket jag kunde. Och aldrig aldrig släppt dem någonsin mer. Min längtan efter dem upphör aldrig. Men, nu när jag stod där och tänkte att om jag bara hade dragit tillbaka klockan 3 ynka år. Så hade vi haft händelsen framför oss, istället för bakom. Så kändes det hopplöst…
3 ynka år….

Vi gick vidare till Meken…

Där skulle vi träffa alla som ville komma och dela denna stund med oss. Här skulle vi tillsammans spendera just det klockaslaget som för tre år sedan blev Max och Sagas sista.
När vi kom dit var det ca 40 minuter kvar. Men det var redan människor där.
Vi gick ut på fotbollsplanen och sakta men säkert kom det fler och fler och gjorde oss sällkskap. jag pratade med så många jag kunde.
När klockan började närma sig 19 så började vi förbereda ballongerna. Det är en del pyssel innan man får upp dem. o det tar oftast en stund att få eld på dem.
Snart steg det upp ett 30:io tal ballonger mot himlen, Jag vet inte om jag tror på himlen och ett liv efter döden, men jag hoppades där jag stod och höll Julia i min famn, att Max och Saga var lika förundrade över skenet över himlen som sin lillasyster. Där och då ville jag tro på ett liv efter döden. Så då gjorde jag det.

 

Tack alla ni fina människor som på ett el annat sätt dela denna dag med mig.

Tack alla ni fina människor för ert stöd runt dessa dagar.

Idag valde jag att gå upp med dottern på morgonen, trots att jag inte borde, eftersom jag fortfarande har order om att inte lyfta och ta det lungt. (pga öronoperationen)
Men, just idag så spelar min hörsel inte så stor roll. Tiden med de jag älskar är otroligt mycket viktigare.

Ikväll Max och Saga, kommer himlen fyllas av ljus för er skull.

Jag saknar er så grymt mycket

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4426170.ab

Ser på detta och minns. Minns värmen från alla som var där på plats. Minns hur jag kände lättnad, men att känslan inte riktigt kunde leta sig ända in i hjärtat.
Det jag hade väntat på (domen) hade ju kommit. Det var ju bra…. Men, jag kände mig iaf lurad… Jag fick ju inte tillbaka Max och Saga ändå….

Visst förnuftet sade mig hela tiden att de var döda. Att det inte fanns en chans i värden att jag skulle få se dem igen.
Men, känslan gjorde att jag iaf kämpade för deras skull. Ett hopp om att göra allt bra igen… när domen kom, så kom det som en kalldusch. Även om domen var så bra den kunde bli, så fick jag ju iaf inte tillbaka mina barn. Sanningen slog mig i ansiktet igen…..