http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4426170.ab

Ser på detta och minns. Minns värmen från alla som var där på plats. Minns hur jag kände lättnad, men att känslan inte riktigt kunde leta sig ända in i hjärtat.
Det jag hade väntat på (domen) hade ju kommit. Det var ju bra…. Men, jag kände mig iaf lurad… Jag fick ju inte tillbaka Max och Saga ändå….

Visst förnuftet sade mig hela tiden att de var döda. Att det inte fanns en chans i värden att jag skulle få se dem igen.
Men, känslan gjorde att jag iaf kämpade för deras skull. Ett hopp om att göra allt bra igen… när domen kom, så kom det som en kalldusch. Även om domen var så bra den kunde bli, så fick jag ju iaf inte tillbaka mina barn. Sanningen slog mig i ansiktet igen…..